Musikjournalistik: Ett kladdigt jobb

Något måste sägas om det här. Belysas, formuleras. Utredas.
Jag pratar givetvis om kladdkaksmetaforen.
Alla som någon gång sysslat med musikjournalistik har använt den. Ni vet hur den ser ut, denna gravsten över allt vad fantasi heter: "musiken är som en kladdkaka: god i början, men den blir snabbt mäktig". Eftersom jag är övertygad om att jag själv har gjort mig skyldig till detta stilistiska självmordsförsök vid något tillfälle känner jag viss sympati för de som är snara att se likheter mellan desserter och musikupplevelser.
En viss Forrest Gump-charm finns inbakat i det...

Gott men mäktigt

Vilka slutsatser man kan dra av det här, kladdkakans hårda grepp om musikjournalistiken, är att det är en universell upplevelse, en kollektiv erfarenhet, att ha suttit där, på släktmiddagen och kämpat med en kladdkaka av lastbilschaffisstorlek, bit för bit känt hur det hela påminner om Judas Priests "Nostradamus".

Ingen ska behöva växa upp i Sverige utan att ha upplevt kladdkakans allsmäktighet. 2009 är den lika ofrånkomlig som puberteten.

(Bonus: någon i SRM försökte förnya den oförbätterliga kladdkaksmetaforen och kastade in äppelpajen på bordet, toppad med den rätt kalorisnåla vaniljsåsen. Vem blir den första att ta med sig en cheesecake till det metaforiska knytkalaset? Handsken är kastad!)