Internet - humorns växthus och museum

Ett gott skratt förlänger livet, sägs det.
Youtubes seger över Viacom är därför en folkhälsoåtgärd.

På videosajten finns nämligen ståuppkomik för en hel livstid.


Förra veckan fick medieimperiet Viacom bakläxa på sin stämningsansökan mot Google och Youtube. Åtalet handlade som alltid om upphovsrättsskyddat material. Ett ställningskrig som sedan Napsters dagar gjort chefsjurister i immaterialrätt till miljonärer och vanligt folk till deltidskriminella.
Lugn, det här ska inte bli ännu ett brinnande försvarstal till gratiskulturen (jag ser hellre att styrelseproffs och börsmäklare och andra personer med låtsasyrken var oavlönade än kulturarbetare av olika slag).
I stället ska det här bli ännu ett brinnande försvarstal till Youtube som humorns nya högborg. Varenda nöjeskrönikör i det här landet har förstås redan uppmärksammat oss på det. Det gör detsamma. Repetition är all kunskaps moder, heter det ju, och med det ordspråket kan jag ursäkta min dåliga reaktionstid (ungefär tre år).

Det är på sätt och vis Sveriges Television som påminner mig om det. Sedan några veckor tillbaka har de installerat "Stand-up med John Oliver" i tv-tablån. "Daily show"-korrespondenten inleder själv med ett gäng briljanta iakttagelser och lämnar därefter över till några av USA:s vassaste ståuppkomiker.
Från Maria Bamfords absurdistiska humor - som förmodligen sätter myror i huvudet på psykiatriker - till Marc Marons mer vardagliga observationer: "Allt vi tillverkar här i USA är behov och aptit. Vi är världens mun. Andra länder tillverkar saker. 'Skicka det till USA. De äter det säkert.'"
Här i Sverige är det först på senare år ståuppkomik slagit igenom på bred front med Henrik Schyffert och Johan Glans i spetsen. (Hoppas ingen invänder mot att jag utelämnar Adde Malmberg och hans glada gäng, för det sorterar jag helst under "förstadium till ståupp". Komik som fortfarande har en bit kvar innan den faktiskt står upp på egna ben.)

I USA har den alltsedan Lenny Bruces dagar utvecklats och förädlats till den konstform det faktiskt är. Det kan vara svårt att tro i dag, men skådespelare som Eddie Murphy och Steve Martin var en gång i tiden alldeles utmärkta ståuppkomiker.
För alla tvivlare är det bara att gå in på Youtube och undersöka saken själva. Videotjänsten är nämligen perfekt för konsumtion av kortare humorklipp. Medan man väntar på att pastavattnet ska börja koka kan man fördriva tiden i sällskap av Bill Hicks, Dylan Moran, Jim Gaffigan, Louis C.K, Mitch Hedberg, Janeane Garofalo eller någon annan ur USA:s elitförband av komiker.
Det ser kanske lätt ut från parkett - eller kontorsstol - men många är de som vittnat om motsatsen. Inte minst Fadde Darwich som med gasen i botten slirat av vägbanan flera gånger och kört in i en vägg av pinsam tystnad och nervösa fniss. En näve kamelskämt och några rövarhistorier från skolgården är inte tillräckligt i dag.
Så, till alla aspirerande ståuppkomiker - och alla andra som gillar att skratta, för den delen - kan jag rekommendera att studera ovannämnda talanger. Och det gör man förslagsvis på Youtube. Åtminstone fram till nästa domstolsförhandling.

Publicerad i Dagbladet den 30 juni.

8½ skäl till sinnesförvirring

Alla som tagit sig igenom Fellinis "8½" utan att tänka "shit, så pretentiöst" kan omöjligen vara vid sina sunda vätskor. Därmed inte sagt att filmen är dålig, men varenda scen knakar av intellektuellt arbete. Som tittare blir man ständigt påmind om att det bakom kameran står en man som verkligen, verkligen vill göra ett intryck (kanske främst på sina kolleger). Nu invänder någon, säger att det är meningen, att det är en metafilm som vilar på själva premissen att arbetet bakom syns. Processen har som vänts ut-och-in, det är avigsidan vi ser. Om Fellini själv hade promenerat in i bild - skymtat fram som en förbiilande statist - hade det antagligen skrivits en doktorsavhandling om det (och meningen "verklighet och fiktion befruktar varandra" hade definitivt förekommit). Ärligt talat tycker jag att filmen håller ihop rätt dåligt, särskilt som historien i sig är så pass hårt förankrad. Annat är det förstås om man som Alejandro Jodorowsky matar sina skådespelare med magiska svampar före inspelningen och skapar ett surrealistiskt lustspel som bara vagt påminner om verkligheten. Då vore det snarare en besvikelse om det gick att skönja en logik i filmen. I fallet "8½" blir det mest irriterande när man förlorar tråden och undrar var i berättelsen man är, om det just skett en kronologisk förskjutning, om det är verklighet eller dröm eller kanske rentav ett mellanting. Det bästa med filmen är att den - vilket jag inser först nu - inspirerat Chalie Kaufmans "Synecdoche, New York", som också är smått obegriplig med flera lager av tid och rum, som blandats ihop som i en kortlek. Se hellre den, om ni vill ha ordentlig sinnesförvirring för pengarna.

Festivalsommaren - eller: slakten av en spargris

Festivalsommaren är i full gång.
Särskilt hårdrockspubliken riskerar att föräta sig på den buffé som musik-Sverige dukat upp.

Själv står man som åsnan mellan två hötappar, i valet och kvalet, i ångestens epicentrum.

Till och med Sundsvalls Gatufest går all-in på sin hand med rivig ruter.


Vi lever i gränslöshetens tid. På internet är allt bara ”ett musklick bort”. Möjligheterna är så många att ett felmeddelande dyker upp i hjärnan. All tankeverksamhet fryser och ens överjag slår på tangentbordet och spottar och svär och ser blått.
Så känns det ibland när man ställs inför en utsikt utan horisont, utan en bortre gräns. Det är ungefär som att dela ett tal med noll. Oändligheten öppnar sig under en och tanken får höjdskräck. Skåda, informationssamhällets Big Bang.

När man går igenom sommarens festivalutbud börjar man nästan ana att verkligheten sneglat en del på den virtuella världen, börjat införliva idén om bara ”ett musklick bort”. Eller som det heter utan ettor och nollor: bara en kort bilresa bort.
För ett par helger sedan gick Sweden Rock Festival (Sölvesborg) och Stockholm Jazz Fest av stapeln, och när du läser det här är jag i Göteborg på tvådagarsfestivalen Metaltown, som föregåtts av West Coast Riot, och som i morgon byter namn till Pier Pressure och blir en tummelplats för mer lättsam rock (Ånges stolthet Takida är ett av dragplåstren).
I synnerhet för hårdrockare är årets festivalsommar ett elddop i beslutsamhet. Utöver redan nämnda Sweden Rock och Metaltown stundar både Rockweekend (Söderhamn) och Get Away Rock (Gävle) samma helg som Sundsvalls Gatufest laddar med Accept, Europe, D-A-D, Mustasch och Electric Boys.
Och för att verkligen trycka till med klacken och vrida upp beslutsångesten till elva anländer den ambulerande festivalen Sonisphere i Stockholm den 7 augusti med namn som (håll i hatten nu): Iron Maiden, Mötley Crüe, Slayer, Iggy and the Stooges och Alice Cooper.
Därutöver finns förstås Peace & Love i Borlänge där man kan se Alice In Chains, Them Crooked Vultures, Meshuggah och Katatonia; Arvikafestivalen som lockar med In Flames, Khoma, Amorphis och Volbeat; och Storsjöyran i Östersund som försöker kittla sinnena med Crucified Barbara, Dream Evil, Avatar och, förstås, Europe – stadsfestivalernas grundskydd, musik för alla väder och alla åldrar.

Det finns med andra ord en del att ta ställning till i år. Valmöjligheterna tornar upp sig. I dag är livemusik så vanlig i skog och mark att den är på väg att bli en del av faunan. Är man ute och plockar bär är det nästan troligare att höra John Fogerty yla än det är att stöta på en hare.
Så skåda, musiksamhällets Big Bang.
Och slakten av en spargris.

Publicerad i Dagbladet den 19 juni.

Veckans recension: Setherial

Setherial
”Ekpyrosis”
(Regain Records)
Betyg: 4

Det är på något sätt ganska passande att ”The devouring eye” inleds med marschtrummor. Veteranerna i Sundsvallsbandet Setherial ägnar sig inte åt black metal som stryker runt i skuggorna och väser, det vill säga musik som hellre betonar mellanrummen i musiken, det som inte sägs, det oformulerade som väcker obehag just därför att det saknar form och konkretion.
Nej, ”Ekpyrosis” är snarare black metal som blåser till strid och som ger order om att avfyra ett pilregn av eld mot lyssnaren. En flerfrontsattack av distorsion, blodgurglande läten och en rytmsektion som skenar likt ett kavalleri över slagfältet. Anfallet är noga planerat, precisionen i ljud och framförande är snudd på förbluffande och har lånat drag av både Dark Funeral och Lord Belial.
Mer segerviss än så här blir knappt black metal 2010.
Nu får vi hoppas att krigsherrarna återerövrar hemtrakterna med några spelningar till hösten.

Veckans recensioner: Watain + Mortalicum

Watain
”Lawless darkness”
(Season Of Mist)
Betyg: 4

Allvar kan vara obehagligt. Eller hur? Det är därför man i Watain söker ett tecken på att det hela är ett skickligt regisserat teaterstycke. När de släcker lampan i replokalen – som egentligen är en bunker – och går hem för dagen vill man kanske tro att de hänger av sig sin bandpersona så fort de kommer innanför dörren.
Det är förstås fel. Watain tar sin konst på stort allvar. Så stort att det dikterar vardagens villkor, att det sipprar in i ens tankesätt och definierar en som person. Uppdelningen mellan verk och person är i det här fallet mest av akademiskt intresse.
För ett band som söker sig till någon slags universell essens, en ”kaotisk urkraft”, där det handlar om att smälta ned sig själv och låta jaget rinna ur den gjutform som är sociala och kulturella normer, är ”Lawless darkness” en relativt konventionell black metal-skiva. Och relativt publiktillvänd också.
Med det inte sagt att den är banal. Tvärtom. Även om man inte hör att det är en kaotisk urkraft Watain släpper lös och manifesterar på sitt fjärde fullängdsalbum är det omöjligt att inte gripas av den övertygelse och passion som varenda ton och stavelse skälver av. För att inte tala om melodierna som får en att tro att man hallucinerar.
”Lawless darkness” är antagligen den bästa solskyddsfaktorn du kan köpa i sommar.

Mortalicum
”Progress of doom”
(Metal On Metal Records)
Betyg: 3

Skivan är inspelad som en demo. Och det hörs. På ett sätt gillar jag det också, för det gör musikens ytor mer obearbetade. Mellan gitarrerna är det lite skrovligt och här och där sticker en rostig spik upp. Det metalliskt klingande ljudet har börjat ärga.
Kort sagt hör man att det är människor – med både brister och förtjänster – som har spelat in debutskivans tio låtar.
Till saken hör också att det som Sundsvallsbandet presenterar är tung heavy metal i 70-talskostym, där den ödesmättade pendelrörelsen från en kyrkklocka agerar taktpinne. Dra en rät linje från Black Sabbath, vidare över Spiritual Beggars och Grand Magus, och du hamnar till slut i Mortalicums replokal.
Om Henriks sång landar lite snett ibland och vissa låtar känns ofärdiga har jag glömt det när det avslutande eposet ”Damnation of the soul” klingat av och lämnat en med visuella ekon av något bortomvärldsligt.
Jag ser redan fram emot nästa skivsläpp.

I en verklighet långt, långt bort... Eller: i huvudet på Cronenberg

Eftersom jag inte har något vettigt att skriva om för tillfället ger jag er i stället en trailer till David Cronenbergs "Naked Lunch" (1991), baserad på William S Burroughs roman med samma namn. Cronenberg och Burroughs är förstås en giftig blandning. Hela filmen är ett hallucinatoriskt mishmash, lika svår att beskriva som den är omöjlig att förklara. Det var ett tag sedan jag såg den nu, men scenerna sitter kvar som ärr i minnet. Delvis för att den är så udda, stundtals på gränsen till utstuderat konstig, delvis för att bildspråket och stämningen går in under huden ("under huden" förresten - en stapelvara i kritikers vokabulär). Det är en sådan film som bara blir ännu mer obegriplig av analys och tolkning. Lite som Burroughs-romanen "Den mjuka maskinen" som är ett hopklipp - den s.k. cut-up-tekniken - av slumpmässigt valda texter. Om det finns någon mening i boken är den en (o)lycklig slump. Man får med andra ord försöka distrahera alla rationella tankar och låta filmen bearbeta sinnena efter eget skön.

Siouxsie Sioux - stranger than life

Vad ska man med regi till när man har en huvudrollsinnehavare som är ett drama i sig? Siouxsie Sioux rörelsemönster är en studie i mänsklig gränslöshet. Hennes dans är snarare en psykiatrisk diagnos, någonstans mellan "A clockwork orange"-Alex yvigheter och en harlekin (om än utan pinglor). Känslan av att vad som helst kan hända gör det omöjligt att slita blicken från skärmen. Det är lite som den här (länk) klassiska scenen. Siouxsies armar rör sig som väderkvarnar, runt, runt, som om de levde ett eget liv, i en koreografi som inte godkänts av "Idol"-juryn. Och låten behöver förstås ingen närmare beskrivning. Det ostämda pianot i slutet är egentligen bara en stegring av den allmänna stämningen i låten: en knarrande mystik, en urledvridning av tillvaron. Nog med ord, lyssna, njut och förhäxas.

Ett ode till burkskrattet

Läser i DN att Rue "Pantertanter" McClanahan trillat av pinn, 76 år gammal. För mig är hon själva sinnebilden av en tv-genre som försvann ned i glipan mellan 90- och 00-talet: den mysiga sitcomen. Den som "Vänner" drog med sig ned i graven. Nu sitter jag inte och sörjer frånvaron av nya "Huset fullt", "Fresh Prince i Bel Air", "Pang i plugget", "Lugn i stormen" och ja, "Pantertanter". (Däremot, inom parentes, saknar jag "Skål", "Frasier" och "Seinfeld".) Det jag kan sakna, om något, är den mer anspråkslösa formen: Här har ni ett vardagsrum, till höger hittar ni köket och i bakgrunden en trappa/dörr till sovrummet. Man visste var man hade sakerna. Saknades en vas i inredningen kände man sig direkt illa till mods. Vart är världen på väg, egentligen? Dessutom var det skönt att studiopubliken med sina ljudliga skratt identifierade alla roligheter åt en. På så vis kunde man låta ens inre skärmsläckare gå igång och spara en del energi. Det var som en avslappningsövning. Hypnotiskt enkelt. Man behövde aldrig känna sig dum, för i regel var skämten mer begripliga än en pekbok. Bara en snedtändning på dikter av Tristan Tzara eller en lsd-tripp var giltiga förklaringar till varför man misslyckades med att ta lyra på skämten som slogs ut från dumburken.

På tal om enkel humor (eller snarare tarvlig/lumpen/solkig) fick Fredrik Granbergs kriminalserieparodi "Kommissarie Späck" en 2a av Fredrik Strage i Dagens Nyheter. Min fråga: Vem förde över pengar till ditt bankkonto, och hur mycket? Man börjar ju ana ugglor i mossen när han jämför Granberg med John Belushi. Det är som att jämföra Europshopper med tre stjärnor i Michelinguiden (eller ja, två i alla fall). Filmen handlar om ett fall med en seriesjälvmördare (...) och kommissarie Späck, Grünvald Karlsson och Irene Snusk har blivit satta att utreda brottet. Låter det kul? I så fall är du en mental rumpnisse. Grattis. Och trevlig helg.

In med humorn i maktens korridorer

Riksdagsvalet rycker allt närmare.
Sveriges vassaste satiriker står i slagläge och... nej, jag skojar givetvis.

På sin höjd får vi se några fega kalsongryck och utsträckta tungor.

Var är den politiska satiren när man behöver den? Den står och ser cool ut i seriestripparnas rökrutor, förstås. Ett reservat i utkanten av samhället där den kan skälla bäst den vill.
För låt oss inventera utbudet i tv. En gång i tiden hade vi något som hette ”Snacka om nyheter” (och som Kanal 9 senare tinade upp). Det var ett klassiskt panelprogram där deltagarna försökte klämma ur det allra, allra sista ur humortuben.
Så här kunde det låta, på en höft: ”I torsdags sträckte Mona Sahlin ut en olivkvist till sina väljare – doppad i schweizisk choklad.” ”Det skämtet luktar skämt”, kontrade en från motståndarlaget och fortsatte, helt apropå: ”Jag var faktiskt och köpte skor i går och när jag skulle testa storlek 47 visade det sig vara Ingvar Carlsson.”
Inget finlir precis. Snarare slagskott mot öppet mål. Och i tränarbåset står Adde Malmberg och jublar.
”Parlamentet” då? Ja, har man glömt att Fredrik Reinfeldt ser ut som Alfons Åberg och att Anders Borg liknar en roddare till Toto kommer programmet som ett påminnelsebrev på posten. Inte ens Lars Leijonborg blir rädd för den satiriska udden i programmet. Helt enkelt för att det inte finns någon.

Sverige saknar politisk satir värd namnet. Det är bara snabba skratt som gäller här. Att låta ett visst allvar skymta fram är ungefär lika pinsamt som att komma på sig själv med öppen gylf. ”Herregud, hoppas det inte var någon som märkte mitt samhällsengagemang.”
Samtidigt är ”The Daily show with Jon Stewart” ett lysande exempel på att folk faktiskt efterfrågar humorprogram med en djupare klangbotten. Som ägnar sig åt något så otidsenligt som research och kommenterar samtiden. Som till och med klackar in några inlägg i den politiska debatten.
Sedan Jon Stewart tog över programmet 1999 har tittarsiffrorna skjutit i höjden och kritikerna har vänt sina bönemattor mot den allsmäktiga programledaren. Hela 13 Emmystatyetter har det blivit. Ibland räcker det att lyfta fram ren fakta för att skapa humor. På med röntgenblicken och världen framstår som en Monty Python-sketch.

Will Rogers ska ha sagt att det inte är någon konst att vara humorist eller satiriker ”när man har hela statsförvaltningen som arbetar för en”. Det är bara att sätta kniven i valfläsket och se hur tallriken fylls av – förutom en hel insjö av e-medel och konstgjorda tillsatser – idéer och uppslag till allvarligt bra humorsketcher.
Alla drapor som vevas fram ur politikens speldosor, alla floskler som går i repris och slagorden som ekar lika tomt som en schlagerrefräng – det borde vara en komikers motsvarighet till Kalles chokladfabrik. Det är bara att öppna munnen och låta de stekta sparvarna gå ned för landning.
SVT – visa att ni kan producera bättre humor än ”Grillad”!
Och Kanal 9 – återinsätt ”The Daily show” i tablån!

Publicerad i Dagbladet den 2 juni.