Eric Clapton - om diktatorn själv får välja

Terrornätverket al-Qaidas notoriske ledare, Usama bin Laden, älskar egentligen USA.
Samtidigt som han inriktar hela sitt väsen på att lägga landet i ruiner stampar han takten till Van Halen och spinner trånadens väv kring Whitney Houston.


För ett par veckor sedan publicerade den anrika tidningen The Guardian en text om vad världens samlade envåldshärskare lyssnar på för musik. Spännande läsning som avslöjar att ondskans ingenjörer inte sällan hämtar rekreation i västerländsk musik.
Om satellitspaningarna över Tora Bora-trakterna i Afghanistan kunde uppfatta ljudvågor från bergens inre skulle de förmodligen snappa upp ett och annat örhänge från den klassiska new wave-gruppen The B-52s. Usama bin Laden är nämligen ett stort fan av bandet, enligt den sudanesiska poeten Kola Boof som under 90-talet hade en relation med den ökände talibanen. Medan du läser det här kan al-Qaida-ledaren skaka loss till "Rock lobster" med en tamburin och osäkrad Kalasjnikov i högsta hugg i ett fuktigt bergrum under marknivå. Eller så försöker han sig på akrobatiska David Lee Roth-övningar i spandex till Van Halens "Jump".
Whitney Houston ska annars vara Usamas absoluta favorit, "den vackraste kvinna jag någonsin sett", enligt Kola Boof. Man riktigt ryser av föreställningen att världens mest eftersökta man i ett tidigare liv spelat sönder sin vhs-kopia av filmen "Bodyguard" medan han kramat en soffkudde och förbrukat ett storpack näsdukar.

Libyens excentriske ledare, Gaddafi, kanske mest känd för att bära en upp-och-ned-vänd kartong för kinesisk hämtmat på huvudet, liksom för att under politiska toppmöten i Paris och Rom smälla upp stora beduintält som tillfällig bostad, har ett synnerligen gott öga till Lionel Richie.
Jag kan redan se framför mig hur den åldrade diktatorn minglar runt i sitt palats med ett cocktailglas i handen, iklädd den senaste kaftanen och smackande på orden "all night long", samtidigt som han låter rader som "once you get started you can't sit down" smälta långsamt på tungan. Eventuellt drabbas han också av ett plötsligt infall att måla om den förtvivlat tråkiga libyska flaggan.
"Vem sa att Libyen var rena öken, va?" viskar han till en oljeoligark i vimlet som han just krokat arm med och som han lotsar i riktning mot dansgolvet.

Annars har vi Nordkoreas Kim Jong-Il som enligt rykten ska ha inrett en kupé i sitt privata tåg till ett karaokerum. En kvalificerad gissning är att låthäftet är fyllt med Eric Clapton-låtar, Kim Jong-Ils stora idol. Med tanke på att den här mannen sedan många, många år tillbaka lättat ankar från verkligheten och drivit allt längre in i sin mytomana fantasi, en värld där han bland annat slår elva hole-in-ones på en runda golf, är det inte svårt att se honom stå och putsa på en kärnvapenstridsspets i sin hangar och vissla med i "baby if I could change the world".

När Irans president Mahmoud Ahmadinejad släckt lampan på kontoret och gått hem för dagen renar han kanske samvetet med en kopp te och Chris de Burgs samlade katalog. En låt som "The lady in red" hamnar sannerligen i ett nytt ljus när man snuddar vid tanken att den kan ha orkestrerat Ahmadinejads ondskefulla planer.
Därför är läsningen både spännande och skrämmande. Och anledningen är densamma: att uppgifterna om deras favoritband och -artister mejslar fram deras allmänmänskliga drag. Om det är bra eller dåligt är jag tills vidare osäker på.

Fotnot: The Guardian-artikeln finns att läsa på webben, www.guardian.co.uk

Publicerad i Dagbladet den 30 januari

1 kommentarer:

Anonym sa...

kan ju sällan vara mer underhållande läsning i denna blogg dock! hahah Skirbra Marina!!! ha de bäst Kram Ted

Skicka en kommentar