Veckans recensioner: Overkill, Freedom Call, André Matos

Overkill
"Ironbound"
(Nuclear Blast)
Betyg: 4

Flera gånger om måste man läsa datumet i Bobby "Blitz" Ellsworth födelseattest. Den 5 maj i år fyller han 51 år. Nej, någon måste ha mixtrat med siffrorna. Det är avgjort ingen 50-åring som ryter som om han skulle ha lejonman på "Ironbound".
Sångaren i det långlivade New York-bandet Overkill spottar och svär och utlöser en hel lavin av hårt packat vansinne. Furiös frenesi. Och parhästen, basisten D.D Verni, är förstås inte sämre. Inledningen med "The green and black", "Ironbound" och "Bring me the night" är en uppvisning i rå styrka; omutlig thrash metal som akterseglar alla sina konkurrenter. Med femton studioalbum i lasten sedan tidigare är det kanske inte konstigt att de kan farvattnet. Konstigare är det att motorn är helt utan slitage och rost, att tanken fortfarande är fylld till brädden och att Overkill trettio år in i karriären levererar som en samling hormonella tonåringar.
"Ironbound" - botar all form av åldersnoja.

Freedom Call
"Legend of the shadowking"
(Steamhammer)
Betyg: 2

Allt i Freedom Calls värld är regnbågsskimrande. Melodierna träffar en som solskensstrålar en frisk vårdag när vinden dansar med löven och bäckarna brusar och känslorna sträcker på sig med en gäspning. Livet känns lätt som en flock fjädermoln när låten "Remember!" strömmar ur högtalarna.
Den tyska power metal-gruppen bildades 1998 av Gamma Ray-trummisen Dan Zimmermann och sångaren/gitarristen Chris Bay och har ända sedan debutskivan året efter profilerat sig som ett band med uppåtgående mungipor. Ta bara en låt som "Tears of Babylon", ett riktigt anthem som i tablettform hade kallats anti-depressivt medel.
Skivan bjuder på många tuggummirefränger som piggar upp, men nästan alla tappar tyvärr smaken efter ett par, tre lyssningar. Några mörkare stycken förekommer också, som "Dark obsession" (konsumentupplysande titel, minsann) med sina mysrysliga spökhuskörer och sin gäckande pianoslinga.
"Legend of the shadowking" är helt okej, men når inte upp till de tre första skivornas nivåer.

André Matos
"Mentalize"
(Steamhammer)
Betyg: 3

Brasilianska sångaren André Matos andra utflykt i eget namn, "Mentalize", är ett slags historisk överblick av hans karriär med väl valda tillbakablickar. En revy där huvudnumren stavas Angra, Shaman och Viper.
Med andra ord är det hårdrock marinerad i lättnynnade melodier, saftiga stycken som får det att vattnas i munnen på alla Matos-vänner. Sångarens oerhört karaktäristiska röst bidrar också till igenkänningen och tjänar nästan som en ledstång för lyssnaren, något att hålla fast vid och följa för att inte tappa orienteringen.
Egentligen är det först i skivans andra halvlek som spelet släpper ordentligt. Först då vågar sig Matos på lite kreativa uppspel. Vändningarna känns pigga, melodierna fräscha och den instrumentala taktiken är full av finesser. Formen kulminerar i låtar som "The myriad" (versen är galet elegant) och titelspåret "Mentalize" som bränner om alla söndagsförare i ytterfilen.
Fast som helhet är skivan lite för ojämn för att vara något mer än trevlig förströelse.