Det vackraste jag vet...

Alla som begåvats med ett omdöme, som kan dra en linje mellan bra och dåligt, vet att årets mest efterlängtade skivsläpp är Alcests "Écailles de lune". Hett åstundad är denna befriare från livets fängelse, ett motgift mot apati och livsleda. Stora ord om stor musik. Skivan släpps först den 29 mars, men tack vare kollega Jonn Palmér Jeppsson (Sydsvenskan, Close-Up Magazine) sitter jag och lyssnar på den i detta nu, och följande kan konstateras på en gång:

* "Écailles de lune (part II)" kan mycket väl vara årets låt. En minut in i detta epos förlorar man nästan medvetandet om sig själv och snubblar in i nya dimensioner. När Neige, denna andens conquistador, sätter igång och skriker känns det nästan som något vackert, som en frigörande kraft i stil med Ronjas vårskrik.

* "Percées de lumière" har trasslat in sig i mjukt melankoliska Kent-melodier. Ingen skulle märka något om gitarrslingorna extraknäckte på "Du & jag döden".

* Skivan som helhet är mer dynamisk än debuten "Souvenirs d'un autre monde" (2007). De olika delarna samspelar bättre och skarvarna är nedhyvlade. Pastorala drömbilder (tänk dåsigt gryningsljus som silas ned i en skogsglänta) får djup av ett hotfullt fjärran. Konstrast läggs till kontrast och My Bloody Valentine smälter samman med (tidiga) Ulver.

Får eventuellt återkomma med en mer nykter analys senare, när den stora dagen närmar sig. Fast redan nu kan ni falla ned på knä och börja kyssa marken.