Veckans recensioner: Fear Factory + Rage

Fear Factory
"Mechanize"
(Candlelight Records)
Betyg: 3

För första gången på över tio år verkar Fear Factory faktiskt vara uppfyllda av någonting. Känna att det finns en mening med musiken. Med undantag för den godkända "Archetype" (2004) har det en gång så banbrytande industrimetalbandet inte producerat något av relevans under hela nollnolltalet.
Vad som har hänt är att originalgitarristen Dino Cazares återvänt, samtidigt som basisten Christian Olde Wolbers och trummisen Raymond Herrera blivit utelåsta i kylan. För närvarande pågår en rättslig fars inför öppen ridå om vem som äger rättigheterna till bandnamnet.
Ska man bedöma det hela musikaliskt i stället för juridiskt borde Dino och sångaren Burton C. Bell - det vill säga den nuvarande inkarnationen - vara de rättmätiga ägarna, för så som "Mechanize" låter har vi inte hört Fear Factory på väldigt, väldigt länge. Sångaren har i intervjuer sagt att de försökt hitta nerven från de tre första skivorna och det är bara att nicka instämmande. En del refränger framkallar nästan déjà vu-ögonblick. Snubblande nära ett högre betyg.

Rage
"Strings to a web"
(Nuclear Blast)
Betyg: 3

Den tyska hårdrockstrion Rage är lite som en möbel: den är mobil, men man flyttar den ogärna. Ända sedan starten i mitten på 80-talet har den oomtvistlige ledaren, sångaren och basisten Peavy Wagner, dragit åt skruvarna mer och mer tills soundet varit omöjligt att plocka isär.
"Strings to a web" är bandets artonde skiva och är som seden bjuder en krock mellan thrash, heavy metal och poprock. Det är spretigt och distinkt på samma gång. Vitryssen Victor Smolskis hisnande fingerspring på gitarrhalsen sätter sin prägel på materialet, liksom Peavys sång.
Imponerar mest gör den storslagna "Empty hollow" med en smakfull ridå av stråkar i bakgrunden och en universalrefräng som skulle fungera lika bra i schlagerfestivalen som på en svettig rockklubb. Låtskrivande med spets, helt klart.
Med undantag för det instrumentala titelspåret, som jonglerar lite försiktigt med progressiva tongångar, är det en ganska typisk Rage-skiva. Inga överraskningar och inga besvikelser och det är något man ogärna ändrar på.