Till en villaförort i Saltsjöbaden flyttar Felix Herngren och Mia Skäringer i den nya komediserien "Solsidan". Mellan barndomsvänner, gnisslande grannar och nymålade medelklassfasader försöker paret gå ned för landning i vardagen och... haverikommissionen är redan tillsatt.
Det märks direkt att den Felix Herngren-skapade "Solsidan" blivit betrodd med en anständig budget. Här finns ett manus som inte skrivits på vägen mellan möten med finansiärer, utan faktiskt arbetats fram med en tydlig idé i botten.
Som Herngren själv kommenterat består humorsatsningar i Sverige ofta av att en komiker tilldelas en "perukpeng" och därefter beordras ut i busken med uppmaningen att göra "något roligt". Så är alltså inte fallet med "Solsidan".
Redan i det första avsnittet - ja, rent av efter de inledande scenerna - står det klart att det investerats åtskilligt i produktionen, ekonomiskt såväl som tankemässigt. Under huven finns en dramaturgisk motor som ser till att styrfarten aldrig går förlorad. I stället för att piska in en massa oneliners och understryka alla skämt med rödpenna förlitar man sig på publikens intelligens.
Därmed inte sagt att "Solsidan" är subtil i någon vidare bemärkelse. Tvärtom. Vardagen är sällan subtil. Här finns grannen Tord Malmberg, gestaltad av Örjan Ramberg, som ligger i försåt och bara väntar på tillfällen att kasta gliringar över staketet.
Här finns också barndomsvännen Fredde Schiller (Johan Rheborg) som gör sitt bästa för att försvara titeln som mästare i medelklasslivets alla grenar. Till exempel sätter han stor ära i att sköta grillen, en värsting som gått lös på 18 000 kronor och som Herngrens karaktär, Alex Löfström, undrar om den levererades med en förarhytt. Det går så långt att Fredde tvingas söka hjälp hos en terapeut för sitt grillmissbruk.
Serien har beskrivits som en fristående fortsättning på långfilmerna "Vuxna människor" och "Varannan vecka" och det är inte svårt att se likheterna. Vuxenlivets väl och ve förvandlas till ett lågmält folklustspel där igenkänningen står i fokus; människor som försöker undvika vardagens alla blindskär och styra rätt i arkipelagen av relationer och krav och förväntningar och normer och... ja, det gäller att vara stämd i samma ton som sin omgivning så det inte uppstår disharmoni.
Man kan invända mot att det drivs med klichéer och att det ibland skjuts mot öppet mål. Å andra sidan är alla roller så skickligt besatta - Johan Rheborg har nästan blivit ett medelklassens skyddshelgon och Josephine Bornebusch fortsätter att imponera - att serien snarare känns som en motvillig lovsång än en drift.
På fredag sänds avsnitt tre av tio och om det fortsätter på samma höga nivå kan "Solsidan" vara det bästa som hänt humor-Sverige sedan "Mäklarna".
Publicerad i Dagbladet den 10 februari
Inlägg
0 kommentarer:
Skicka en kommentar