När kristallkronorna slocknat och vardagen återvänder

Röda mattor, fotoblixtar, glitter och glamour.
Det är säsong för de stora prisgalorna.
Vilka som överlever folkets och kritikernas björnkramar återstår att se.

Låt oss innehållsdeklarera den här krönikan först: fest och glam, champagnebubblor, klirrande kristallglas, kostym och aftonklänning, sidenband, guldmålade stuckaturer. Allt det gör ni bäst i att ta med själva till läsningen, för det är inget ni kommer att hitta här.
Den här krönikan tar vid när fotoblixtarna slocknat, när vaktmästaren sopar upp glassplittret från golvet och funktionären skickar hem Kleerup i taxi, när januari åter står som en exekutionspatrull utanför fönstret och livet känns som gul snö.
Den tar vid när det ensidiga hyllandet av en artist eller ett band får opinionen att svänga.
För det inträffar alltid, förr eller senare. Fenomenet är välkänt. Många är de kulturantropologer och sociologer som tillsammans byggt teorier för att försöka förklara beteendet.

Särskilt observerbart är det i subkulturer.
Ögonblicket då ett band blir en knähund för etablissemanget är när genretalibanerna tar till vapen. Oftare än inte förskjuter de tyngdpunkten i sin argumentation till den yttersta kanten, allt för öka hävkraften och kompensera för sin numerära underlägsenhet.
Det som tidigare var ett favoritband kan helt plötsligt vändas till motsatsen.
På ett sätt är det förståeligt, och det utan akademiska formelsamlingar.
För det som händer är att det underjordiska altaret - en mötesplats för de redan invigda - förvandlas till en turistattraktion. Det säger sig själv att mystiken försvinner under sådana omständigheter.
Det är som att sitta i kyrkbänken och be en bön när en hel hjord av tyskar i identiska midjeväskor och khakishorts travar in.

I ett aktuellt exempel är Watain det där underjordiska altaret och det lättledda branschfolket khakityskarna.
För icke-invigda: Watain är black metal-bandet som de senaste åren gjort sig känt för allmänheten genom extrema åsikter, spektakulära och illaluktande scenshower, och nu alltså som den första Grammisvinnaren som avslutar sitt tacktal med ett pikant "hail Satan".
Under festligheterna kunde man se sångaren Erik Danielsson stå och smila bredvid Carola. God min i elakt spel? Antagligen. Men försök övertyga de mest dogmatiska anhängarna om det, som i det sköna kändishänget ser ett förräderi - ett handslag om vapenvila i korståget mot den rådande ordningen och den likriktning som håller populärkulturen i järnhårt skamgrepp.

Det här är givetvis baksidan med att vinna Grammisar och fira framgångar utanför sitt eget revir. Befinner man sig bakom fiendelinjen är det allt svårare att hävda och upprätthålla sina ideal.
Det är åtminstone vad väldigt många tror, och det är den enskilt största anledningen till att antalet negativa kommentarer om bandet kommer att fortsätta öka på olika internetfora under det kommande året.
Watain skiter förhoppningsvis i det. För om det värsta som kan hända är att bli en kasperdocka för musikindustrin är det näst värsta att följa fansens förväntningar och önskemål som om det vore en lagtext.
Så länge strålningsskadorna från Carolas skenhelighet inte får Watain att muteras till en frikyrklig gosskör kan vi nog utgå ifrån att de också i fortsättningen bär sin skottsäkra integritet under skinnvästen. Hur många Grammisar och guldskivor de än fyller prisskåpet med.

Publicerad i Dagbladet den 29 januari.

Kamelot visar vägen för power metal: Goethe och Grieg

Som ett litet krya på dig-kort tar vi i dag och uppmärksammar Kamelot-sångaren Roy Khan. Sedan en tid tillbaka är han sjukskriven, enligt gitarristen Thomas Youngblood för utbrändhet (eller stressrelaterat utmattningssyndrom som jag fick lära mig att det heter när jag vikarierade som allmänreporter på Vestmanlands Läns Tidning). Låt oss hoppas att han som norsk medborgare får ut sin sjukpenning och inte tvingas ut i arbetslivet av kälkborgerliga politiker. Fick Lena Adelsohn Liljeroth bestämma skulle han antagligen arbetsträna i ett coverband på Hurtigrutten. Å andra sidan ser hon inte skillnaden på Beethovens nionde symfoni och Sean Banans fjärde listetta, så...

Därför kan vi inte heller begära att hon ska se de konstnärliga värden som Kamelot lägger i dagen. Inte för att den norsk-amerikanska orkestern presiderar över det avantgardistiska rådet eller något åt det hållet. Musikaliskt är det snarare reaktionärt än revolutionärt. Inspirationskällorna heter Johann Wolfgang von Goethe ("Faust") och Edvard Grieg (låten här nedan, "Forever", innehåller stycken från "Solveigs sång", i sin tur lyft från tonsättningen av Henrik Ibsens "Peer Gynt").

Sättet Roy Khan rör och för sig på scenen är sannolikt rester från hans teater- och operastudier. Ibland är det så mycket längtan och trängtan och högromantiskt lidande att han framstår som power metals svar på den unge Werther. Hellre det förstås än att han tar på sig slängkappan och ställer sig i kön för att folkbokföra sig som draktämjare á la 50 procent av alla power metal-band.

Nu lyssnar vi på "Forever" och önskar herr Khan ett kvickt tillfrisknande.

En fotorealistisk söndag

(C) Richard Estes

Hellre jagad av vargar än lyssnar på Creed

Vargens fiende #1

Det låter som en Norgehistoria, och är det också. Från vårt grannland i väst kommer en nyhet som kan användas som slagträ i debatten om den kontroversiella vargjakten. Det handlar om en 13-årig gutt som på vägen hem från skolan omringas av en flock vargar. Av hans handlingssätt att döma är han inte medlem i pojkscouterna. I så fall hade han sannolikt agerat annorlunda: spelat död, täljt till en älgstudsare av några grenar eller bjudit vargarna på nyponsoppa. Vad som helst egentligen, förutom den taktik han väljer att anförtro sitt liv till.

Så, vad gör han?

Han tar av sig hörlurarna till sin mobiltelefon och vrider upp till maxvolym. Ur de små membranen strömmar nu en toxisk häxblandning; senapsgas som kristalliserats till ljudvågor. Ja, 13-åringen har släppt lös Creed i det vilda. De blodtörstiga rovdjuren reagerar som om det vore ljudet av en nära förestående naturkatastrof och lägger svansen mellan benen och sjappar.

Helt ofrivilligt har den amerikanska rockgruppen förvandlats till ett argument mot den licensjakt på varg som hetsigt diskuteras och debatteras runtom i landet. En ljudkanon som ger eld med låtar som "Lullaby", "Wash away those years" och "Torn" ger - om vi ska gå på Norgehistorien - bättre skydd för boskapsuppfödare än elektriska stängsel och taggtråd.

Med ens fick Creed en praktisk nytta. Kanske är det ändå så att vi alla är bra på någonting. Vissa på att skriva musik, andra på att skrämma vargar.

Artikeln läser ni här (länk).

Jon Stewart avslöjar den svenska humoreliten som trötta bondkomiker

Politisk satir är svårt. För att förstå hur svårt det är behöver man bara se några minuter av Magnus Betnérs ståuppkomik. Oftast är det några nypor absurdism som fattas för att skämten inte ska pysa ihop som en hoppborg på Sverigedemokraternas partikongress (kom ihåg, jag tar inte betalt för mina putslustigheter, det gör Betnér). Det är sällan kul att se en person vara rationellt ilsken, med en stringent och förnuftig argumentationen, formulerad på DN Debatt-svenska.

Om detta blir man brutalt påmind när man ser den politiska satirens titelhållare, Jon Stewart, i det hejdlöst underhållande "The daily show". Han - och hans stab av manusförfattare - är spetskompetenta över hela linjen. Inget annat humorprogram är ens i närheten av att förena omvärldsanalys med komik på det sätt som Jon Stewart gör.

Visst, det är extremt förutsägbart att hylla denna man. I någon klausul som reglerar bostadsköerna till Södermalm i Stockholm står det, enligt säkra källor (hej, kvällstidning!), att man måste svära evig trohet till satirikern för att godkännas som spekulant. Det kan jag leva med. Jag jobbar inte i, uhm, överraskningsbranschen? Om det känns bättre kan man alltid ploppa fram en Povel Ramel-ordvits ur mungipan och säga att "The daily show" är överraskande bra.

Vilket som, här har ni närmare sju minuter politisk satir som gör väntan på den där kylskåpskalla ölen lite mer uthärdlig.

(Av någon anledning lyckas jag inte "bädda in" klippet i inlägget, så ni får i stället klicka här.)

Ett tjog awesomeness

Till döden trött på årsbästalistor? Jag med. Har förslitningsskador på hjärnan efter att ha skummat igenom flera ton av mer eller mindre lyckade rangordningsförsök av populärkulturåret 2010. Vad ni ser här nedan är således inte en årsbästalista utan en... årsbralista. 20 fantastiska låtar från 20 olika grupper. Lyssna först och tacka mig sedan.

Desultory - This broken halo
Atheist - Faux king christ
Kamelot - Necropolis
Swans - My birth
Deathspell Omega - Epiklesis II
Kvelertak - Ulvetid
Watain - Malfeitor
Alcest - Percées de lumière
Khoma - From the hands of sinners
The Sword - Arrows in the dark
Brutus - Spirit of times
Ghost - Con clavi con dio
Slough Feg - The 95 thesis
Accept - Teutonic terror
Star One - Earth that was
Kylesa - Descend within
Immolation - Majesty and decay
Motörhead - Brotherhood of man
Rhapsody Of Fire - Crystal moonlight
Melissa Auf der Maur - 1000 years

Här hittar ni spellistan (länk).

Band som saknas på Spotify: Enslaved, Inquisition, Thou, Ihsahn, Dawnbringer och Furze.

Hedersomnämnande: Negura Bunget, Blind Guardian, Crashdiet, Virgin Steele, O-kult, Electric Wizard, Iron Maiden, Rotting Christ, Dark Tranquillity, Unleashed, Sodom, The Dillinger Escape Plan, High On Fire, Lantlôs, Grand Magus, Darkthrone, Enforcer, Les Discrets, Overkill, Heathen, Triptykon, Death Angel, Spiritual Beggars, Year Of No Light, Barren Earth, Master, Orphaned Land, Helloween och The Shadow Theory.

Magnum klipper pudelfrisyr på människorättsaktivisten

Anslaget är pompöst.
Nej. Vi försöker igen.
Anslaget är POMPÖST!
Magnum är bandet som får nationalsånger att verka modesta. På nya skivan "The visitation" låter det större än någonsin. Refrängerna har blåsts upp till bristningsgränsen och Bob Catleys inlevelse överträffas bara av hans utlevelse.

I "Freedom day" - bara en sådan titel - kliver han upp till podiet och håller ett brandtal värdigt en människorättsaktivist (med en talskrivare som sett "Braveheart" några gånger för mycket):
"Sing for the human race / louder than oceans roar"
och
"Bang on your freedom bell / they wouldn't dare ignore us"

Mer patos än så och den 63-åriga britten självantänder och förvandlas till en vandrande frihetsfackla. Band som Magnum behövs, band som är oblygt högtravande (men inte på ett "ska vi byta Magic-kort med varandra"-sätt).

Omslaget? Salvador Dalí inreder en barnkammare, kanske? Svärd, kranium, slangbella, keps - Brasse undrar vilken som ska bort.

Här lyssnar ni på "Freedom day" (länk).

En finkulturell andra andning

Nu när jag redan blottat min fetisch för fransk dekadenslitteratur är det ingen mening att hålla tillbaka. Alla som får otäcka utslag av böcker som inte innehåller illustrationer och/eller mordgåtor - sätt er i säkerhet, förslagsvis framför tv:n, och invänta order från Peter Settman, som kan ge besked om när faran är över och all finkultur har jagats tillbaka in i sina gryt, medelst hugg och slag och gammal hederlig Göran Hägglund-populism (orkar inte ens ironisera över det faktum att det är ett kristet statsråd med en årslön på över en miljon kronor som tar fram plakatordet "verklighetens folk").

Okej, ämnet för dagen: poeten Stéphane Mallarmé (1842-1898) och kompositören Claude Debussy (1862-1918).

Det som förenar dessa modernismens portalfigurer är dikten "En fauns eftermiddag". Paul Valéry har i något sammanhang korat den till den franska litteraturens klimax. Det får stå för honom. Själv blev jag inte precis bergtagen (och det kan möjligen bero på att mitt inre fokus var immigt av ångorna från en 12-årig Balvenie Doublewood). Förresten gör det detsamma vad jag tycker om Mallarmé och den obegripliga brödduk han slängt över axlarna på bilden här till höger. Claude Debussy fick verserna att skaka av sig bläcket och lätta från sidorna, förvandlas till spiraler av välljud. Tonerna seglar fram som maskrosbollar, lekfullt, för att sedan stiga i stiltjen; och falla.

Eller, för att låna några ord ur Debussys egen musikfilosofi: "Låt oss odla bara våra instinkters trädgård och trampa respektlöst i de rabatter där idéerna står symmetriskt uppradade i frack."

Så, koka er själva en kopp te och njut av "Prélude à l'après-midi d'un faune" här (länk).

För övrigt #1: Eftersom Grammisgalan gick av stapeln i kväll (Watain vann i kategorin hårdrock, tippat nog) vill jag också slå ett slag för det oberoende musikpriset Manifest. För fjärde året i rad sitter jag med i juryn för hårdrock/metal, den här gången som ordförande. Vem som vinner avslöjas först den 4 februari, men de nominerade banden är: Ghost, Watain, Khoma och Dark Tranquillity.

För övrigt #2: Jag har noll resistens mot smicker. Så här skriver min kära kollega Jonn Palmér Jeppsson (som för övrigt #3 nyligen gått och blivit farsa) apropå inlägget här nedan: "Kollega David Noaksson (Close-Up, Dagbladet i Sundsvall) förkroppsligar allt vad snille och smak heter inom svensk metaljournalistik (om man bortser från hyllandet av en och annan ringbrynjerasslande power metal-batalj)." Vi är som ni ser inte bara förtjusta i varandras skriverier, vi är också tunga missbrukare av parenteser. Önskar att det fanns ett behandlingshem för stilistisk rehabilitering.

Jeppssons nyinvigda blogg hittar ni här (länk) eller i sidomenyn till höger. Ett måste att läsa för alla med intresse för hårdrock, hur perifert det än må vara.

Den fransk-uruguayanska artonhundratalslitteraturens pilgrimsfärd in i samtiden - och/eller: Maldoror is ded ded ded ded

Det är förstås omöjligt att kartlägga inspirationens vägar. Vad det är för intryck och impulser som igångsätter de kreativa processerna kan man för det mesta bara spekulera i. När det kommer till litterära inspiratörer finns det däremot en tumregel att ta fasta på: ju svårare prosa/poesi, desto bättre musik. Det här låter elitistiskt och högbrynt, jag vet. Men att det förhåller sig så här - ja, nu är sanningen redan inramad och upphängd, invändningarnas tid är förbi - har nog att göra med att det krävs en större arbetsinsats att suga nektaren ur ett snårigt verk och att den därför får ett högre marknadsvärde på inspirationens torg.

Ett exempel: Om ett band säger sig vara inspirerat av Paulo Coelhos "Alkemisten" vet man att musiken har lika mycket djup som en reklamfilm för Palmolive. Det är som att hälla en kopp piss i en destillationspanna och tro att det i andra änden kommer ut en single malt-whisky. Nog för att hjärnan kan bearbeta och förädla råmaterialet, men det finns gränser för vad den förmår - det går inte att koka soppa på en spik.

Nu till det jag egentligen ville skriva om: det prosapoetiska verket "Maldoror" av den fransk-uruguayanska författaren Comte de Lautréamont (1846-1870). Mycket kan sägas om både honom och de febriga drömsyner som leviterar över bokens sidor. Det tänker jag inte göra. Jonas Thente får i stället vara er guide i katakomberna (länk till recension).

Ett blixtbelysande utdrag ur boken, dock: "Jag skall skriva ner några rader om hur redbar Maldoror var under sina tidiga år, när han levde lycklig; det är nu gjort. Senare insåg han att han var född ond."

För att åter ansluta oss till det inledande resonemanget kan jag nämna fem band som ammat vid Comte de Lautréamonts bröst (och apropå det: vet någon hur det gick för den där killen som skapade genusanarki när han - som ett experiment - försökte producera bröstmjölk?).

Banden är som följer: Current 93, Bauhaus, The Ocean, Aborym och Secrets of the Moon. Det som direkt slår en är att det inte är band som det går tretton på dussinet av. Om de möts någonstans är det i motståndet för det konventionella (och möjligen också i viljan att skapa något av ett mer bestående värde, något som har ett hem utanför tiden). Av det här följer också att ni aldrig kommer få höra Sonic Syndicate prata sig varma om de "homeriska liknelser som växer ut som tumörer" ur den fransk-uruguayanska författarens varbölder till prosa.

Det är givetvis tillåtet att tvivla på riktigheten i mitt påstående. Men, när ni tvivlat färdigt kan ni ta och lyssna på följande låtar och sluta upp med dumheterna. (Om någon fortfarande inte har Spotify - vilket är lika troligt som att folk inte har rinnande vatten i sina hus - sitter jag på en hög inbjudningar. Skicka en bön eller en bloggkommentar och jag förbarmar mig.)

Current 93 - Maldoror is ded ded ded ded (länk)

Secrets of the Moon - I Maldoror (länk)

Bauhaus - The three shadows part I (länk)

Per Oscarsson - en oefterhärmlig talang

Natten till nyårsafton släcktes en ledstjärna på skådespelarhimlen.
Han var en av de största - om inte den största.

Per Oscarsson kommer att fattas oss alla.


En skådespelares storhet kan mätas på en rad olika sätt. Ett är att med fantasins kraft separera personen från rollfigurerna, för att sedan låta någon annan bebo karaktärerna.
I de allra flesta fall är tankexperimentet inte svårare än att byta kläder på en klippdocka.
I några sällsynta fall är det att jämföra med en hjärttransplantation.
Ta bort Per Oscarsson i rollen som Borka i "Ronja Rövardotter" (1984) och filmen känns genast mycket blodfattigare. Samma sak med hans oförlikneliga porträtt i tv-klassikern "Kan du vissla Johanna?" (1994).
Han trängde in så långt i rollerna att ingen någonsin kunde följa efter.

De allra flesta minns nog Per Oscarsson som den virrige farbrodern, han som stapplade sig fram, tyngd av åren, och fraserande som en improviserande jazzmusiker. I luften stack alltid ett pekfinger upp, som en dirigentpinne, med vilken han tycktes föra dramat framåt.
Det gjorde han också.
I filmer som Arne Mattssons "Vaxdockan" (1962) och Jan Troells "Ole dole doff" (1968) är det en mästare i arbete vi ser. Det är inte för inte som Per Oscarsson är den enda svenska manliga skådespelare som vunnit pris i Cannes, och det för det outplånliga intryck han gör som svältkonstnär i "Svält" (1966), med manus efter Knut Hamsuns roman.
Jag såg den häromveckan och i rollgestaltningen samlar Oscarsson sin talangs alla strålar som i ett förstoringsglas och bränner hål på alla biodukar och tv-skärmar och får fiktionen att kännas lika verklig som den där klumpen i magen.
Det är sådana prestationer det delas ut Oscars för.

Nu när alla kolleger uttalar sig i dagspressen om denna gigant är det ord som "innovatör", "idealist", "unikum" och "rebell" som hamnar i tryck. DN:s garvade scen- och teaterkritiker, Leif Zern, konstaterade i sin minnestext:
"Jag vet ingen annan skådespelare i vårt land som varit så geniförklarad och som så fräckt har räckt lång näsa åt genikulten."
Kanske ligger en del av hans storhet i just det: oviljan att låta sig definieras av omvärlden.
Vad gör man när kritikerkåren placerar en på piedestal och karriären närmar sig zenit?
Man strippar givetvis på bästa sändningstid på tv.
För det krävs kurage.
Och en stor dos humor.
Per Oscarsson hade bägge två.

Publicerad i Dagbladet den 12 januari.

Den rätta raden i det populärkulturella bingot 2010

1. Deathspell Omega - "Paracletus" (skiva)

Ingen har egentligen ens varit i närheten av att hitta en beskrivning som utkristalliserar det som Deathspell Omega är och idkar. Där språket slutar är var denna franska black metal-kult tar vid. "Paracletus" avslöjar verkligheten som ett skickligt iscensatt illusionsnummer.

2. "Modern family" (tv-serie)

Inom tv-branschen pågår just nu en guldrusch utan dess like. "Modern family" är den senaste i raden av komediserier som är värd sin vikt i - jodå - guld. En gnistrande legering mellan "Fem i familjen" och "The office" (som fortfarande, sju säsonger in, håller absolut världsklass).

3. Desultory - "Counting our scars" (skiva)

Vet inte när jag senast blev lika exalterad av en ny death metal-skiva. Efter drygt tio år i malpåse återvänder stockholmska Desultory och levererar något som förmodligen ser ut som en kryssningsrobot på luftvärnets radarskärmar. Explosivt!

4. Club Deströyer (konsertarrangör)

På följande bevisgrund väcker jag härmed åtal mot Club Deströyer för att vara Sundsvalls bästa konsertarrangör: Graveyard, Watain, Repugnant, Switch Opens och Onslaught. Your honor, I rest my case.

5. "Up in the air" (film)

På ett plan är det en romantisk komedi. På ett annat ett existentiellt drama. Jason Reitmans "Up in the air" är en film i transit, precis som den flygbonusjagande huvudpersonen Ryan Bingham, spelad av den evigt medelålders George Clooney.

6. "An idiot abroad" (tv-dokumentär)

Karl Pilkington är den ofrivillige turisten som på uppdrag av radarparet Ricky Gervais och Stephen Merchant tvingas ut från sin lägenhet i London för att besöka världens sju nya underverk. Dokumentärer blir inte roligare än så här.

7. Alcest - "Écailles de lune" (skiva)

Om du inbillar dig att himmelriket ligger gömt uppe bland molnen ger Alcest dig en anledning att ompröva den tanken. Finns ett liv hinsides är det i så fall en spegling av det som fransosen Neige drömmer fram på "Écailles de lune".

8. "Fara vill" av Elin Ruuth (bok)

Man får tro vad man vill, men det sägs att Elin Ruuth är född 1986. Kan tyckas osannolikt efter att ha läst hennes litterära debut "Fara vill". Villfarelse, månne?

9. "Inception" (film)

Den unisont kritikerhyllade filmen "Inception" presenterade konceptet om det möjliga i att stjäla och inympa idéer i det undermedvetna i drömtillstånd. En originell actionrulle som gör popcornunderhållning av freudianskt tankegods.

10. Melissa Auf der Maur - "Out of our minds" (skiva)

När den före detta Hole-basisten Melissa Auf der Maur ger ut skiva nummer två i eget namn kretsar ambitionerna i en omloppsbana som transcenderar prerafaelitisk konst, Jungs teorier om drömtydning, Katharine Hepburn-filmer och den kraft som öppnar vägen till alltings början.