Frosseriets tid är nu och för alltid

Nyårslöften handlar i regel om sundare levnadsvanor.
Själv vänder jag på steken (och äter upp den):
Nästa år lovar jag att proppa i mig så mycket musik att handläggarna på Stim tvingas jobba övertid.

Livet upprepar sig. Det är därför äldre herrar gärna citerar sig själva ("som jag brukar säga..."). Och det är därför jag nu gör en remix på en krönika jag skrev för ganska exakt fem år sedan, featuring mig själv med några fler universitetspoäng och näshår.
Det jag lovade då är det jag lovar nu: att lyssna på mer musik.
Egentligen är det som löfte betraktat rätt undermåligt. Det är lite som att säga: jag lovar att bli äldre under nästa år. Som musikintresserad kan man inte längre luta sig tillbaka och okynneslyssna på gamla favoriter. Är det i samtiden man söker asyl måste man kunna bevisa att man för varje år ökar sin musikkonsumtion.
Troligen vet ni vart jag är på väg med det här resonemanget. Jag har slagit in på ett spår som har sin knutpunkt i ord som exponentiell och explosionsartad. Det vill säga, utvecklingen.
I dag släpps det så mycket skivor att man får vara glad om man lyckas pricka in ett representativt urval av totaliteten. Det har gått så långt att man numera kan skärma av sig från allt utom dubstep producerad i, säg, Andalusien och ändå ha ett sjå att bara skaka hand med alla band som sticker in näsan i den lilla nischen.

Innan ni beviljas permission för att frossa i skaldjursplatåer och hinka champagne, låt oss dribbla med lite siffror. Övningen kräver att vi går in på den encyklopediska hårdrocksdatabasen Metal Archives.
En sökning på fullängdsalbum släppta 1991 ger 203 resultat - en klart hanterbar mängd som ryms i vilken ficka som helst (om man inte fortfarande köper skivor, men den personen bor väl inte i Sundsvallsområdet?).
Dubbelklickar vi oss sedan fram till 2001 har siffran fyrdubblats till 835 och redan här börjar det bli besvärligt. Fortsätt till nutid och räkneverket tickar upp till - tugga ur munnen, andas djupt och jorda dig, för nu accelererar vi: 3877 fullängdsalbum.
Om vi ponerar att den genomsnittliga speltiden för en skiva är 45 minuter och att man spisar musik tio timmar per dag, då har man en sträcka på 291 dagar att tillryggalägga. Addera ep-släpp, Myspacesidor och andra distributionskanaler för musik och man behöver minst en klase skottdagar extra varje år för att knyta ihop den svällande säcken.
Och märk väl: detta är endast metalskivor.

Ännu återstår ett dussin timmar av året och om ni inte har något bättre för er kan ni proviantera ur årets skivskörd, i tur och oordning:
Negative Plane, Primordial, Symphony X, Einherjer, Ulcerate, Fair To Midland, Myrath, Devin Townsend Project, Opeth, Graveyard, The Haunted, Mastodon, Machine Head, Amebix, In Solitude, Necros Christos, Altar of Plagues, Rhapsody Of Fire, Blut Aus Nord, Krallice, Absu, Peste Noire, Morbus Chron, Amorphis, Leprous, Iced Earth, Powerwolf, Liturgy, Autopsy, Nightwish, Hammers of Misfortune, Disma, Nader Sadek, TesseracT, Witch Mountain, Tombs, Morbus Chron, Wolves in the Throne Room, Fallujah, Terra Tenebrosa, Occultation, Ravencult, Craft, Reveal, Sólstafir, The Devil's Blood...

Pust och stön och... jag antar att vi ses på samma plats, samma tid nästa år och avlägger samma nyårslöfte, för något säger mig att 2012 inte kommer att nöja sig med 3877 metalplattor.

Publicerad i Dagbladet den 31 december.