Konsertrecension av Västerbrokören

Västerbrokören
När: Lördag
Var: Pipeline
Betyg: 1

Det är förstås ingen slump att Blå Tågets "Den ena handen vet vad den andra gör" är betydligt mer känd som "Staten och kapitalet" i Ebba Gröns version. Mycket progg låter helt enkelt hopplöst daterad i dag. Till stor del beror det på att låtskrivarna var mer ideologer än musiker. Omsorgen för budskapet var oftast större än den för det musikaliska uttrycket.
Det är något jag kommer att tänka på när Västerbrokören uppträder på Pipeline i Sundsvall. Inte enbart för att tiden har sprungit ifrån den här typen av musik, utan också för att det låter hellre än bra. Särskilt frontmannen Gunnar Andersson har svårt att dölja att han sjunger mer på vilja än på talang. Och som åskådare har man svårt att dölja att rodnaden skjuter upp ur halslinningen och får kinderna att hetta.
Mest uppseendeväckande är multiinstrumentalisten Mikael Odelfelt som är klädd i kavaj, skotskrutiga byxor, ormskinnsboots och hatt.
Minst uppseendeväckande är dragspelaren som står orörlig längst bak, insvept i skuggor och likgiltighet, med uppsynen hos en som väntar på bussen. Det kan bero på rampfeber, men lika troligt är att han bara är förutseende, för efter en - i dubbel bemärkelse - dryg timme i Delsbokvintettens sällskap har man samma ansiktsuttryck själv.
Under normala omständigheter hade jag beklagat den dåliga publikuppslutningen och kanske skrivit något i stil med att alla de som inte var på plats minsann gick miste om något. Den här gången är det precis tvärtom: det var vi som var på plats som gick miste om något. Närmare bestämt två timmar av våra liv.

Publicerad i Dagbladet den 4 oktober.