Da Buzz och nedmonteringen av välfärden

Det drar ihop sig till val.
Om en vecka vet vi vilka som håller i tömmarna för Sverige.
Vad vi inte vet är vad som händer med musiken.

Det är mycket aktivitet nu. Partiledare står i tv och är resoluta och diskuterar valfrågor med övertygelsen hos en evangelist. Löften om en ny skön värld, en ljusnande framtid, kastas ut över folket som om det vore godisregn.
Samtidigt fylls brevlådan med valsedlar och informationsbroschyrer och lokalpolitikers anständiga leenden.
Det känns som bröd och skådespel.
Alla gör sitt bästa för att bjuda över varandra och höja insatserna, nästan som om regeringsmakten ropades ut till högstbjudande. I sitt stilla sinne undrar man om inte någon kunde ta fram auktionsspaden med texten "stjärnstopp".
I sandlådan på dagis var det ett effektivt sätt att övertyga sin lekkamrat om förträffligheten av någonting, vad som helst egentligen. "Stjärnstopp" var ljudet av en gonggong som signalerade att det var dags att återvända till sin ringhörna. Ronden var förlorad till den som först sa just "stjärnstopp".
Med tanke på att maktens korridorer ibland framstår som ett dagis borde "stjärnstopp" vara gångbart även där. "Vi lovar att satsa tio miljarder extra på skolan", utbrister Jan Björklund segervisst. "Stjärnstopp", kontrar Mona Sahlin. Slut på debatten.

Från rätt många håll hör man i dag att det inte spelar någon roll var man lägger sin röst eftersom alla partier bara sjunger olika stämmor av samma melodi, ett körverk där endast Sverigedemokraterna sjunger falskt (antagligen för att de är medmänskligt tondöva).
I så fall kan man ju tänka att det har betydelse för musiklivet.
För punkare skapar det här resonemanget ett dilemma, eftersom det är en musikstil som frodas i opposition. Att rösta på Alliansen är att främja punkbandens missnöje och därmed också kvaliteten på musiken.
Å andra sidan finns det överväldigande dokumentation på att personer på högerkanten i regel har en musiksmak som är minst sagt tvivelaktig. De grövsta fallen borde rubriceras som "riskbeteende" snarare än "musikkonsumtion". Ni vet, det börjar med Da Buzz, går över till tyngre grejer och slutar med nedmontering av välfärden.
Kanske borde vi oroa oss för Alliansens vurm för eurodance och andra kulturfientliga yttringar. Vad händer till exempel om den börjar läcka och sippra nedåt i samhällsskikten? Resultatet kan mycket väl bli försurade sinnen och ett utslaget kulturpolitiskt ekosystem.
Det farligaste med Da Buzz-viruset är dock att den kan ge upphov till vanföreställningar om att all god kultur bär sig själv ekonomiskt. Konsekvenserna av en sådan missuppfattning är oöverskådliga.
Kulturens företrädare borde höja rösten i politikens auktionshus och ge sig in i budgivningen, trissa upp värdet på frågor som rör museer, filmavtal, stöd till kulturtidskrifter och så vidare.
Regeringsmakten till högstbjudande - första, andra...

Publicerad i Dagbladet den 11 september.