Veckans recensioner: Serj Tankian + Armored Saint

Serj Tankian
"Elect the dead symphony"
(Reprise/Warner)
Betyg: 3

Vad säger det egentligen att Serj Tankian spelar in ett livealbum med Aucklands filharmoniker? Det säger att allt är i sin ordning. Att jordaxelns lutning fortfarande är tjugotre komma fem grader och att mänskligheten fortsätter sin resa i det motsatta körfältet, alla varningsskyltar till trots.
System of a Down-kändisen har byggt en hel karriär på att vara oförutsägbar och att förvalta - och förränta - idéer som de allra flesta skulle överge på planeringsstadiet. Det är därför man nickar snarare än höjer på ögonbrynen när en skiva som "Elect the dead symphony" trillar ned i ens knä.
Här skalar han av låtarna från sin solodebut, låter rocken - bildligt och bokstavligt - falla till marken och lindar i stället in låtarna i pampiga stråkarrangemang. En låt som "Honking antelope" lyfter verkligen i de nya klangrymderna, medan andra nummer känns beskurna. Serjs sång, som vanligtvis är gnällig i positiv mening, slår ibland över och närmar sig det enerverande när han inte får magstöd av larmande gitarrer och en stadig rytmsektion.
Fast låt inte det avskräcka er. "Elect the dead symphony" är något så ovanligt som en liveskiva som faktiskt berikar och vitaliserar originalversionerna.

Armored Saint
"La raza"
(Metal Blade)
Betyg: 3

Armored Saint är ett band som följer sitt eget inre urverk, synkroniserad med Skalmans mat- och sovklocka verkar det som. Sångaren John Bush (mer känd från Anthrax) och basisten Joey Vera, som tillsammans skrivit rubb och stubb på "La raza", vaknar ur sitt kreativa ide vart tionde år. Däremellan gissar jag att de äter och sover (och spelar med Anthrax respektive Fates Warning, förstås).
På sätt och vis är det lovvärt att de bara öppnar munnen när de har något att säga. Med "La raza" får man känslan att de faktiskt gjort det album de själva vill, ljudisolerat sig från omvärlden för att få in sina egna inre frekvenser. På gott och ont, ska sägas.
"La raza" ger i stunder ett rätt splittrat intryck. Mellan det mäktiga heavy metal-riffet i avslutande "Bandit country" och den banalt punkrockiga refrängen i "Little monkey" är det svårt att sätta en söm. Det är bara att acceptera revan i de medelålders männens hårdrocksskrud antar jag.
Syns igen om tio år.