Veckans recensioner: Scorpions + Alcest

Scorpions
"Sting in the tail"
(Sony Music)
Betyg: 3

"I was born in a hurricane", försäkrar sångaren Klaus Meine i öppningslåten "Raised on rock". Över huvud taget verkar han mån om att vifta med sitt äkthetsintyg: se här, jag är 24 karat rock'n'roll! I låten "Let's rock!" eldar han på med orden "let's rock, let's roll" och i "Spirit of rock" lovar han att "the spirit of rock will never die" eftersom rock är som "a rock in the ocean". Orkar man med ytterligare lite rock finns även låten "Rock zone".
Tonen är med andra ord en aning desperat på "Sting in the tail". Antagligen för att det är deras sista någonsin. Stundens allvar ligger som en snara kring halsen, karriären passerar revy. Vill vi bli ihågkomna som några seniga sextioplussare som visslar om förändringens vindar mellan rotfyllningar och guldkronor eller som ett dygnetruntöppet hårdrocksparty där lösenordet är "hey, hey" och "yeah, yeah"?
Självklart vill Scorpions - som är goda för över 100 miljoner sålda skivor - vara det där hårdrockspartyt som virvlar fram som en tornado. Och det är jag glad för. För om man blundar för alla klichéer är "Sting in the tail" en gedigen rockskiva och en värdig målgång på en imponerande lång (45 år!) karriär.

Alcest
"Écailles de lune"
(Prophecy Productions)
Betyg: 5

En del musik känns det nästan som en skymf att försöka beskriva. Man vill inte grumla upplevelsen med en massa profan prosa. Smitta den med tomt skramlande klyschor och referenser som på sin höjd kan lokalisera känslan till ett större område.
Så känner jag inför Alcest, ett franskt enmansband som med "Écailles de lune" är aktuellt med sitt andra fullängdsalbum. Om jag säger att musiken är en blandning mellan shoegazepop av modell My Bloody Valentine, black metal i Ulver-anda, och Kent så krymper jag intrycken för att de ska få plats i språket. De måste böja sig för att över huvud taget komma in i en meningsbyggnad.
Egentligen är en låt som "Écailles de lune (part II)" så mycket mer än shoegazepop, black metal och Kent (gitarrerna i "Percées de lumière" har gått i lära hos "Du & jag döden"). Om det inte vore just en tomt skramlande klyscha hade jag sagt att summan är större än delarna. I brist på ord kan vi kanske kalla det musikalisk alkemi.
Debuten "Souvenirs d'un autre monde" minskade avståndet mellan smala indiepopmoguler på Pitchfork och högljudda hårdrockare på Kerrang. I och med "Écailles de lune" borde alla gränser vara upplösta.