En introduktion till musikgenealogi

Utan Elvis Presley ingen rock'n'roll, säger någon.
Hallå, Muddy Waters då, tjoar en annan.
Och så pågår diskussionerna ända tillbaka till en neandertalare som jordstampar sitt golv.

Det är sällan meningsfullt att tala om början och slut. Historien är ett flöde, strömmar som rör sig mellan tid och rum. En process som aldrig upphör. Därför är det svårt - och enligt många felaktigt - att säga att Elvis Presley var den första rock'n'roll-artisten. För det är förstås inte så att The King en dag sträckte ut sin arm i luften och fångade en hel musikstil i sin hand. Det är snarare ett evolutionärt förlopp, influenser som flyter samman och isär och blandas på sin väg mot framtiden.
När Elvis 1954 spelade in sina första låtar stod han som en flugfiskare i tidens strömmar och snappade upp influenser. I Muddy Waters "I can't be satisfied" (1947) och Fats Dominos "The fat man" (1949) fanns redan dna:t till rock'n'rollen. Muddy i sin tur hade fått sina idéer genom en injektion av deltabluesens stora namn Son House och Robert Johnson.

"I believe I'll dust my broom", "Crossroad blues" och "Sweet home Chicago" - samtliga skrivna av Robert Johnson och inspelade 1936 - är små frökapslar som spreds för vinden och föll i god jord först när vi stod i foajén till sextiotalet och rocken på allvar reste sig upp som en musikens fruktbarhetsgud. Den mytiske bluesmannens arv började alltså sippra ut först trettio år senare och ge näring åt en ny generation gitarrister: Jimi Hendrix, Eric Clapton, Keith Richards och tusen andra.
På det här sättet kan man spåra rockmusikens ursprung bakåt i tiden och efter ett tag antagligen hamna hemma hos den där neandertalaren som jordstampar sitt golv i takt och spelar in sina låtar i en papegoja.

Robert Palmer hejdar sig (tack och lov) betydligt tidigare än så i sin kartläggning av bluesen i "Deep blues" - en engagerande redogörelse för hur musikstilen ympades in i den amerikanska södern av från början västafrikanska slavar och hur den började blomstra på de väldiga bomullsplantagerna i slutet av 1800-talet.
Inte heller här är det meningsfullt att tala om en början, ett år noll i bluesens tideräkning. För den som vill utforska musikens rötter är däremot Charley Patton (1891-1934) en bra utgångspunkt. Därifrån kan man bekvämt göra utflykter till Lead Belly (1888-1949), Blind Lemon Jefferson (1893-1929) och Big Bill Broonzy (1898-1958).

Några av mina personliga favoriter är annars Blind Willie Johnson (1897-1945), vars sång är så robust att stämbanden borde vara täckta av bark; Skip James (1902-1969) som fått något av en renässans tack vare filmen "Ghost world" och vars låt "Devil got my woman" får känslorna att stegra upp på bakbenen; Tommy Johnson (1896-1956) som ska vara den första som odlade myten om att ha sålt sin själ till djävulen i en vägkorsning, något man är benägen att tro när falsetten i "Canned heat"/"Cool drink of water blues" kryper fram ur sitt bakhåll och skickar ilningar genom kroppen.
För några veckor sedan visste jag inte ens vem Tommy Johnson var, men efter att ha läst Robert Palmers lysande "Deep blues" är jag helt frälst och kan säkert rabbla minst tio bluesartister som heter något med Blind (utöver redan nämnda Blind Blake, Blind Willie McTell, Blind Boy Fuller etc). Så, mina damer och herrar, exakt så, ska riktigt god musikjournalistik fungera.

Publicerad i Dagbladet den 27 mars.