När Christopher Lee blir gammal blir han hårdrockare

Christopher Lee i en hårdrocksopera.
Vad sa du?
Christopher Lee i en hårdrocksopera.
Det måste vara något fel med den meningen. Jag förstår inte.

Det ständiga informationsflödet är inte alltid lätt att hantera. Rapporter från världens alla hörn strömmar in varje sekund som en modern syndaflod. Allt blandas samman till en grå sörja som man trycker i sig samtidigt som man håller för näsan.
50 döda i terroristattentat i Pakistan. Hoppet ute för Saab. Kronprinsessan Victorias bröllop kostar miljonbelopp. Lady Gaga ger sig ut på världsturné. Christopher Lee i en hårdrocksopera. Vargjakten uppr...
Vänta här. Vad sa du nu?
När man stannar upp i läsningen för att försäkra sig om att man verkligen såg rätt, då vet man att det rör sig om något spektakulärt. En mening som "Christopher Lee i en hårdrocksopera" väcker en till medvetande, sliter en ur apatins klor.

För de allra flesta är den i dag 87-åriga skådespelaren mest känd som Saruman i Peter Jacksons filmatisering av "Sagan om ringen"-trilogin. Skräckfilmsentusiaster förknippar honom kanske mer med Hammer Film-produktionerna från 50- och 60-talen där han gestaltar den blodsugande greve Dracula.
Nu är det uppenbarligen dags för den adlade åldermannen att ta ton i en hårdrocksopera döpt till "Charlemagne", det franska namnet på den romerske kejsaren Karl den store. Av korta ljudklipp att döma kommer det att bli löjligt högtravande.
Christopher Lee deklamerar saker som "Like the fathers before me / I shall fight for the holy city" och "Thirty years of campaigning consumed / To subject those pagans to Christian rules". Och på en bild tronar han med svärd i hand, kungliga insignier och ett harnesk. Uppsynen är sträng.

Nu är det inte första gången han gör en räd in i hårdrockens förlovade land. Tillsammans med den italienska power metal-truppen Rhapsody har han med vilt galopperande fantasi reciterat sagor om tomtar och troll och sköna prinsessor som fängslats i slottstorn. I den smäktande balladen "The magic of the wizard's dream" (!) sluter han rent av upp vid sångaren Fabio Liones sida för en duett som får Wagner att framstå som en minimalist. Och alla som sett den skruvade kultfilmen "The wicker man" (1973) vet att Christopher Lee inte har något emot att brista ut i sång och böja sina repliker till små melodier.

Ett populärkulturellt orakel som Andres Lokko kan säkert lappa ihop en psykoanalys av det hela utifrån en massa obskyra referenser och ställa en diagnos på vår samtid. Auskultera vår kulturs bultande hjärta. För helt ärligt: när det till och med repeteras för en black metal-opera i norska Bergen med den kontroversiella sångaren Gaahl i en av de bärande rollerna är det dags att ringa 112 och se till att verkligheten får den behandling den behöver för att bli frisk.

Publicerad i Dagbladet den 27 februari.