Senaste nytt: Charlie Chaplin är inte rolig

Humor är en färskvara brukar det sägas.
Det är därför en film som ”Göta kanal 3” luktar så illa.

Och det är också därför en legend som Charlie Chaplin är gravt överskattad.


För ett par månader sedan såg jag ”Stadens ljus” (1931) för första gången. En film som är så klassisk att förståsigpåare världen över börjar dregla och tala i tungor så fort någon andas namnet. Charlie Chaplin är helt enkelt en helig ko.
På sajten Filmtipset.se berättar folk om hur de satt klistrade framför filmen och nästan kiknade av skratt. Om det stämmer är de solsystemets mest lättroade människor. Jag ser framför mig personer som ligger dubbelvikta i svåra krampanfall av en Norgehistoria. Som behöver intensivvård efter att ha läst en sida i ”Berts fräckisar”.
För helt ärligt, ”Stadens ljus” är inte rolig. Historiskt viktig, ja. Men rolig 2010? Verkligen, verkligen inte.

Det här är förstås ett välkänt fenomen. En film som erövrat en klassikerstämpel och adlats av de lärde får inte ifrågasättas. Vördnaden går i arv genom generationer. Kultureliten slår en järnring kring sin relik och den som inte sluter sig till cirkeln hamnar i stället utanför.
Vad som är intressant är att samma kulturelit bara har förakt över till exempelvis den brett folkliga buskisteatern som människor i tusental vallfärdar till varje sommar på västkusten. Skillnaden mellan en Eva Rydberg-fars och en Charlie Chaplin-film är betydligt mindre än vad somliga vill göra gällande. Eller har jag missat något? Kan man dratta på ändan på ett finkulturellt sätt? Givetvis inte. Ändå är Chaplin en symbol för det upphöjda geniet och Rydberg fritt villebråd för vem som helst.

Problemet med komedier som har många år på nacken är att man får syn på skämten långt i förväg. De närmar sig som en epa-traktor med helljusen på och när de väl är framme har man lugnt och stilla hunnit kliva åt sidan.
Okej, de är ute och går på en pir utan räcken, undrar vad som händer... plums.
Själv står man vid sidan av som en observatör: registrerar vad som händer och förstår vad som är tänkt att vara kul, men drabbas inte själv.

Nu finns det förstås humor som är mer tidlös också. Greta Garbo-filmen "Ninotchka" (1939) är ett bra exempel på det. Samspelet mellan Garbo och Melvyn Douglas är i sina bästa stunder fenomenalt. Framför allt den ikoniska restaurangscenen visar att humor inte behöver förlora sin fräschör med åren och bli något som bara filmhistoriker har glädje av. Faktum är att den filmen är mer i takt med samtiden än något som Mel Brooks snytit ur sig (en film som "Det våras för Frankenstein" hör till Teodicéproblemets kärna: hur kan Gud vara god och allsmäktig och samtidigt tillåta sådana styggelser?).

Fast vad vet egentligen jag. Folk går man ur huse för att se "Göta kanal 3" och tycker det är roligt när Janne "Loffe" Carlsson säger "skit på dig" och några semesterfirare blir nedstänkta med vatten. Humor är kanske bara en färskvara för personer med smak.

Publicerad i Dagbladet den 10 mars

1 kommentarer:

Daniel Josefsson sa...

Men käften hörru. "Det våras för Frankenstein" krossar.

Skicka en kommentar