En introduktion till musikgenealogi

Utan Elvis Presley ingen rock'n'roll, säger någon.
Hallå, Muddy Waters då, tjoar en annan.
Och så pågår diskussionerna ända tillbaka till en neandertalare som jordstampar sitt golv.

Det är sällan meningsfullt att tala om början och slut. Historien är ett flöde, strömmar som rör sig mellan tid och rum. En process som aldrig upphör. Därför är det svårt - och enligt många felaktigt - att säga att Elvis Presley var den första rock'n'roll-artisten. För det är förstås inte så att The King en dag sträckte ut sin arm i luften och fångade en hel musikstil i sin hand. Det är snarare ett evolutionärt förlopp, influenser som flyter samman och isär och blandas på sin väg mot framtiden.
När Elvis 1954 spelade in sina första låtar stod han som en flugfiskare i tidens strömmar och snappade upp influenser. I Muddy Waters "I can't be satisfied" (1947) och Fats Dominos "The fat man" (1949) fanns redan dna:t till rock'n'rollen. Muddy i sin tur hade fått sina idéer genom en injektion av deltabluesens stora namn Son House och Robert Johnson.

"I believe I'll dust my broom", "Crossroad blues" och "Sweet home Chicago" - samtliga skrivna av Robert Johnson och inspelade 1936 - är små frökapslar som spreds för vinden och föll i god jord först när vi stod i foajén till sextiotalet och rocken på allvar reste sig upp som en musikens fruktbarhetsgud. Den mytiske bluesmannens arv började alltså sippra ut först trettio år senare och ge näring åt en ny generation gitarrister: Jimi Hendrix, Eric Clapton, Keith Richards och tusen andra.
På det här sättet kan man spåra rockmusikens ursprung bakåt i tiden och efter ett tag antagligen hamna hemma hos den där neandertalaren som jordstampar sitt golv i takt och spelar in sina låtar i en papegoja.

Robert Palmer hejdar sig (tack och lov) betydligt tidigare än så i sin kartläggning av bluesen i "Deep blues" - en engagerande redogörelse för hur musikstilen ympades in i den amerikanska södern av från början västafrikanska slavar och hur den började blomstra på de väldiga bomullsplantagerna i slutet av 1800-talet.
Inte heller här är det meningsfullt att tala om en början, ett år noll i bluesens tideräkning. För den som vill utforska musikens rötter är däremot Charley Patton (1891-1934) en bra utgångspunkt. Därifrån kan man bekvämt göra utflykter till Lead Belly (1888-1949), Blind Lemon Jefferson (1893-1929) och Big Bill Broonzy (1898-1958).

Några av mina personliga favoriter är annars Blind Willie Johnson (1897-1945), vars sång är så robust att stämbanden borde vara täckta av bark; Skip James (1902-1969) som fått något av en renässans tack vare filmen "Ghost world" och vars låt "Devil got my woman" får känslorna att stegra upp på bakbenen; Tommy Johnson (1896-1956) som ska vara den första som odlade myten om att ha sålt sin själ till djävulen i en vägkorsning, något man är benägen att tro när falsetten i "Canned heat"/"Cool drink of water blues" kryper fram ur sitt bakhåll och skickar ilningar genom kroppen.
För några veckor sedan visste jag inte ens vem Tommy Johnson var, men efter att ha läst Robert Palmers lysande "Deep blues" är jag helt frälst och kan säkert rabbla minst tio bluesartister som heter något med Blind (utöver redan nämnda Blind Blake, Blind Willie McTell, Blind Boy Fuller etc). Så, mina damer och herrar, exakt så, ska riktigt god musikjournalistik fungera.

Publicerad i Dagbladet den 27 mars.

Veckans recensioner: Scorpions + Alcest

Scorpions
"Sting in the tail"
(Sony Music)
Betyg: 3

"I was born in a hurricane", försäkrar sångaren Klaus Meine i öppningslåten "Raised on rock". Över huvud taget verkar han mån om att vifta med sitt äkthetsintyg: se här, jag är 24 karat rock'n'roll! I låten "Let's rock!" eldar han på med orden "let's rock, let's roll" och i "Spirit of rock" lovar han att "the spirit of rock will never die" eftersom rock är som "a rock in the ocean". Orkar man med ytterligare lite rock finns även låten "Rock zone".
Tonen är med andra ord en aning desperat på "Sting in the tail". Antagligen för att det är deras sista någonsin. Stundens allvar ligger som en snara kring halsen, karriären passerar revy. Vill vi bli ihågkomna som några seniga sextioplussare som visslar om förändringens vindar mellan rotfyllningar och guldkronor eller som ett dygnetruntöppet hårdrocksparty där lösenordet är "hey, hey" och "yeah, yeah"?
Självklart vill Scorpions - som är goda för över 100 miljoner sålda skivor - vara det där hårdrockspartyt som virvlar fram som en tornado. Och det är jag glad för. För om man blundar för alla klichéer är "Sting in the tail" en gedigen rockskiva och en värdig målgång på en imponerande lång (45 år!) karriär.

Alcest
"Écailles de lune"
(Prophecy Productions)
Betyg: 5

En del musik känns det nästan som en skymf att försöka beskriva. Man vill inte grumla upplevelsen med en massa profan prosa. Smitta den med tomt skramlande klyschor och referenser som på sin höjd kan lokalisera känslan till ett större område.
Så känner jag inför Alcest, ett franskt enmansband som med "Écailles de lune" är aktuellt med sitt andra fullängdsalbum. Om jag säger att musiken är en blandning mellan shoegazepop av modell My Bloody Valentine, black metal i Ulver-anda, och Kent så krymper jag intrycken för att de ska få plats i språket. De måste böja sig för att över huvud taget komma in i en meningsbyggnad.
Egentligen är en låt som "Écailles de lune (part II)" så mycket mer än shoegazepop, black metal och Kent (gitarrerna i "Percées de lumière" har gått i lära hos "Du & jag döden"). Om det inte vore just en tomt skramlande klyscha hade jag sagt att summan är större än delarna. I brist på ord kan vi kanske kalla det musikalisk alkemi.
Debuten "Souvenirs d'un autre monde" minskade avståndet mellan smala indiepopmoguler på Pitchfork och högljudda hårdrockare på Kerrang. I och med "Écailles de lune" borde alla gränser vara upplösta.

Veckans recensioner: Serj Tankian + Armored Saint

Serj Tankian
"Elect the dead symphony"
(Reprise/Warner)
Betyg: 3

Vad säger det egentligen att Serj Tankian spelar in ett livealbum med Aucklands filharmoniker? Det säger att allt är i sin ordning. Att jordaxelns lutning fortfarande är tjugotre komma fem grader och att mänskligheten fortsätter sin resa i det motsatta körfältet, alla varningsskyltar till trots.
System of a Down-kändisen har byggt en hel karriär på att vara oförutsägbar och att förvalta - och förränta - idéer som de allra flesta skulle överge på planeringsstadiet. Det är därför man nickar snarare än höjer på ögonbrynen när en skiva som "Elect the dead symphony" trillar ned i ens knä.
Här skalar han av låtarna från sin solodebut, låter rocken - bildligt och bokstavligt - falla till marken och lindar i stället in låtarna i pampiga stråkarrangemang. En låt som "Honking antelope" lyfter verkligen i de nya klangrymderna, medan andra nummer känns beskurna. Serjs sång, som vanligtvis är gnällig i positiv mening, slår ibland över och närmar sig det enerverande när han inte får magstöd av larmande gitarrer och en stadig rytmsektion.
Fast låt inte det avskräcka er. "Elect the dead symphony" är något så ovanligt som en liveskiva som faktiskt berikar och vitaliserar originalversionerna.

Armored Saint
"La raza"
(Metal Blade)
Betyg: 3

Armored Saint är ett band som följer sitt eget inre urverk, synkroniserad med Skalmans mat- och sovklocka verkar det som. Sångaren John Bush (mer känd från Anthrax) och basisten Joey Vera, som tillsammans skrivit rubb och stubb på "La raza", vaknar ur sitt kreativa ide vart tionde år. Däremellan gissar jag att de äter och sover (och spelar med Anthrax respektive Fates Warning, förstås).
På sätt och vis är det lovvärt att de bara öppnar munnen när de har något att säga. Med "La raza" får man känslan att de faktiskt gjort det album de själva vill, ljudisolerat sig från omvärlden för att få in sina egna inre frekvenser. På gott och ont, ska sägas.
"La raza" ger i stunder ett rätt splittrat intryck. Mellan det mäktiga heavy metal-riffet i avslutande "Bandit country" och den banalt punkrockiga refrängen i "Little monkey" är det svårt att sätta en söm. Det är bara att acceptera revan i de medelålders männens hårdrocksskrud antar jag.
Syns igen om tio år.

Senaste nytt: Charlie Chaplin är inte rolig

Humor är en färskvara brukar det sägas.
Det är därför en film som ”Göta kanal 3” luktar så illa.
Och det är också därför en legend som Charlie Chaplin är gravt överskattad.

För ett par månader sedan såg jag ”Stadens ljus” (1931) för första gången. En film som är så klassisk att förståsigpåare världen över börjar dregla och tala i tungor så fort någon andas namnet. Charlie Chaplin är helt enkelt en helig ko.
På sajten Filmtipset.se berättar folk om hur de satt klistrade framför filmen och nästan kiknade av skratt. Om det stämmer är de solsystemets mest lättroade människor. Jag ser framför mig personer som ligger dubbelvikta i svåra krampanfall av en Norgehistoria. Som behöver intensivvård efter att ha läst en sida i ”Berts fräckisar”.
För helt ärligt, ”Stadens ljus” är inte rolig. Historiskt viktig, ja. Men rolig 2010? Verkligen, verkligen inte.

Det här är förstås ett välkänt fenomen. En film som erövrat en klassikerstämpel och adlats av de lärde får inte ifrågasättas. Vördnaden går i arv genom generationer. Kultureliten slår en järnring kring sin relik och den som inte sluter sig till cirkeln hamnar i stället utanför.
Vad som är intressant är att samma kulturelit bara har förakt över till exempelvis den brett folkliga buskisteatern som människor i tusental vallfärdar till varje sommar på västkusten. Skillnaden mellan en Eva Rydberg-fars och en Charlie Chaplin-film är betydligt mindre än vad somliga vill göra gällande. Eller har jag missat något? Kan man dratta på ändan på ett finkulturellt sätt? Givetvis inte. Ändå är Chaplin en symbol för det upphöjda geniet och Rydberg fritt villebråd för vem som helst.

Problemet med komedier som har många år på nacken är att man får syn på skämten långt i förväg. De närmar sig som en epa-traktor med helljusen på och när de väl är framme har man lugnt och stilla hunnit kliva åt sidan.
Okej, de är ute och går på en pir utan räcken, undrar vad som händer... plums.
Själv står man vid sidan av som en observatör: registrerar vad som händer och förstår vad som är tänkt att vara kul, men drabbas inte själv.

Nu finns det förstås humor som är mer tidlös också. Greta Garbo-filmen "Ninotchka" (1939) är ett bra exempel på det. Samspelet mellan Garbo och Melvyn Douglas är i sina bästa stunder fenomenalt. Framför allt den ikoniska restaurangscenen visar att humor inte behöver förlora sin fräschör med åren och bli något som bara filmhistoriker har glädje av. Faktum är att den filmen är mer i takt med samtiden än något som Mel Brooks snytit ur sig (en film som "Det våras för Frankenstein" hör till Teodicéproblemets kärna: hur kan Gud vara god och allsmäktig och samtidigt tillåta sådana styggelser?).

Fast vad vet egentligen jag. Folk går man ur huse för att se "Göta kanal 3" och tycker det är roligt när Janne "Loffe" Carlsson säger "skit på dig" och några semesterfirare blir nedstänkta med vatten. Humor är kanske bara en färskvara för personer med smak.

Publicerad i Dagbladet den 10 mars

Veckans recension: Soreption

Soreption
"Deterioration of minds"
(Ninetone Records)
Betyg: 2

Sundsvallsbandet Soreption gör absolut inga fel på sin fullängdsdebut "Deterioration of minds". Och det är kanske det som gör att ingenting fastnar. Intrycken rinner av en som vattendroppar på ett regnställ.
Först imponeras jag av intensiteten: trettio minuters death metal som skällande springer runt, runt den amerikanska skolans grundprinciper. Jag hinner tänka Malevolent Creation och Visceral Bleeding innan min uppmärksamhet splittras och kilar iväg åt tusen olika håll. Det här är musik som jag hört så ofta att den smälter in som en del av vardagen, ungefär på samma sätt som jag inte tänker på susandet i köksfläkten.
Därmed inte sagt att det är dåligt. Tvärtom. Det är faktiskt ganska bra. Behagligt, rent av. Soreption är för death metal-fanatikern vad fågelkvitter är för ornitologen.

När Christopher Lee blir gammal blir han hårdrockare

Christopher Lee i en hårdrocksopera.
Vad sa du?
Christopher Lee i en hårdrocksopera.
Det måste vara något fel med den meningen. Jag förstår inte.

Det ständiga informationsflödet är inte alltid lätt att hantera. Rapporter från världens alla hörn strömmar in varje sekund som en modern syndaflod. Allt blandas samman till en grå sörja som man trycker i sig samtidigt som man håller för näsan.
50 döda i terroristattentat i Pakistan. Hoppet ute för Saab. Kronprinsessan Victorias bröllop kostar miljonbelopp. Lady Gaga ger sig ut på världsturné. Christopher Lee i en hårdrocksopera. Vargjakten uppr...
Vänta här. Vad sa du nu?
När man stannar upp i läsningen för att försäkra sig om att man verkligen såg rätt, då vet man att det rör sig om något spektakulärt. En mening som "Christopher Lee i en hårdrocksopera" väcker en till medvetande, sliter en ur apatins klor.

För de allra flesta är den i dag 87-åriga skådespelaren mest känd som Saruman i Peter Jacksons filmatisering av "Sagan om ringen"-trilogin. Skräckfilmsentusiaster förknippar honom kanske mer med Hammer Film-produktionerna från 50- och 60-talen där han gestaltar den blodsugande greve Dracula.
Nu är det uppenbarligen dags för den adlade åldermannen att ta ton i en hårdrocksopera döpt till "Charlemagne", det franska namnet på den romerske kejsaren Karl den store. Av korta ljudklipp att döma kommer det att bli löjligt högtravande.
Christopher Lee deklamerar saker som "Like the fathers before me / I shall fight for the holy city" och "Thirty years of campaigning consumed / To subject those pagans to Christian rules". Och på en bild tronar han med svärd i hand, kungliga insignier och ett harnesk. Uppsynen är sträng.

Nu är det inte första gången han gör en räd in i hårdrockens förlovade land. Tillsammans med den italienska power metal-truppen Rhapsody har han med vilt galopperande fantasi reciterat sagor om tomtar och troll och sköna prinsessor som fängslats i slottstorn. I den smäktande balladen "The magic of the wizard's dream" (!) sluter han rent av upp vid sångaren Fabio Liones sida för en duett som får Wagner att framstå som en minimalist. Och alla som sett den skruvade kultfilmen "The wicker man" (1973) vet att Christopher Lee inte har något emot att brista ut i sång och böja sina repliker till små melodier.

Ett populärkulturellt orakel som Andres Lokko kan säkert lappa ihop en psykoanalys av det hela utifrån en massa obskyra referenser och ställa en diagnos på vår samtid. Auskultera vår kulturs bultande hjärta. För helt ärligt: när det till och med repeteras för en black metal-opera i norska Bergen med den kontroversiella sångaren Gaahl i en av de bärande rollerna är det dags att ringa 112 och se till att verkligheten får den behandling den behöver för att bli frisk.

Publicerad i Dagbladet den 27 februari.