Som varm choklad i öronen - Spotifylista

Få musikstilar hånas lika öppet som välproducerad rock med stora refränger och snygg stämsång. AOR, som genren ibland kallas, är hackkycklingen nummer ett bland kritiker. Delvis för att ytan är så välpolerad att musikerna använder den som en helfigursspegel för att helt gå upp i sin egen förträfflighet. Delvis för att allt som låter stort och svulstigt ifrågasätts inom populärkulturen. Autenticitet, med allt vad det innebär. Så här avslutade till exempel Fredrik Strage sin recension av Mr Big när de spelade på Berns förra året:

Mr Big är inget band för vanliga dödliga. Det är bandet för dig som har hästsvans, gitarrväska hängande över axeln och anser att musikalisk kvalitet kan mätas i antalet ackord per minut.

Strage har - som oftast är fallet - en poäng. Men, det finns bra AOR. Av den anledningen har jag ställt samman en Spotifylista med fullständigt ocreddig musik. Från superkända låtar som Bee Gees "You win again", Totos "Africa" och Bostons "More than a feeling" till mer obskyra namn, som Domain, Zeno, Fate och Dare (precis som man kan identifiera en amerikansk metalcoregrupp på att de har tre ord i bandnamnet är det bland mjukrockare kutym att gå under korta en- eller tvåstaviga ord, typ Magnum, Signal, Shy, Touch, Styx, Asia etc).

Spellistan hittar ni här (länk).

Som bonus ger jag er två låtar som tyvärr inte finns på Spotify. Erikas "Cold winter night" och "It's criminal" med Pride of Lions.

Tv-husen krattar ihop döda idéer i små högar

Hösten är här.
Vi byter utemöbler mot vardagsrumssoffa och klotgrill mot tv-guide.
Och låter hjärnan gå i ide.

Under det år som gått har jag verkligen försökt glömma TV3:s "Svenska Hollywoodfruar" med Anna Anka i spetsen. Jag såg inte så mycket som ett avsnitt, men har fortfarande mardrömmar om denna terroristcell mot intelligens. Vi måste slå tillbaka mot hjärnan! Ingen ska behöva tänka mot sin egen vilja! Lobotomi åt alla!
Uppenbarligen var det för mycket begärt att låta detta gapande sår i mänsklighetens historia få läka, för nu kommer "Svenska New York-fruar" (TV3), "Skånefruarna" (Kanal 5) och "Ladies på Östermalm" (TV4+).
Till att börja med undrar man förstås vad det är för kreativa under som kläcker alla dessa briljanta programidéer. Är det möjligen en slumpgenerator som spottar ur sig namnet på en stad eller en region och sedan lägger till "fruar" efteråt? Det verkar åtminstone så. Kostnadseffektiviteten firar nya triumfer.
Kanske är det dags för tv-husen att "trimma" organisationerna, som det heter, och rationalisera bort all mänsklig arbetskraft. Kompetensavveckling är ju på modet just nu.

Som sköld mot denna återvinnings-tv håller jag litteraturmagasinet "Babel" som är tillbaka i rutan efter sommarlovet. Det är lite som ett vaccin mot den infantilisering som rasar runtomkring oss, även på SVT. För ingen missade väl Kristian Luuks tramsande under valvakan?
Han betedde sig som en försäljare av dammsugspåsar. Inte ens när Sveriges framtid ska avgöras - och främlingsfientliga krafter står och trampar på tröskeln till plenisalen - skonas vi från denna ängslighet. DN:s ledarskribent Hanne Kjöller sa det som vanligt bäst:
"Tänk vilket liv det skulle bli om man gjorde samma sak med sporten, till exempel lät mig kommentera allsvenskan. Men aldrig. Sport är nämligen på allvar. Det är uppenbart inte politik."

På TV4 har en ny säsong av "Idol" sjösatts. En kassaskåpssäker succé med Peter Jihde som lekledare och Andreas Carlsson som pålitlig leverantör av meningslösa USA-referenser.
"När jag hör dig sjunga förflyttas jag till en pianobar i Las Vegas." (läs: Jag har varit i en pianobar i Las Vegas.)
Eller: "En sådan här röst har jag inte hört sedan jag senast gick på Hollywood Boulevard." (läs: Jag har gått på Hollywood Boulevard flera gånger, för jag har ett hus i Los Angeles.)
Till nästa säsong hoppas jag att Andreas har köpt en datja i Sibirien och kan jämföra deltagarnas insatser med Tajgan, permafrost, Gulag och - den här är nästan för lätt - olika mossor.

I Kanal 5 rullar Filip och Fredriks nya dejtingprogram "Lite sällskap". Tre avsnitt har visats så här långt och jag vet fortfarande inte om det är bra eller dåligt. För jag kan inte se klart genom de tjocka lager av rodnad som programmet orsakar.
Det är pinsamma tystnader, flackande blickar, dialoger som börjar på botten och gräver sig nedåt, och den eviga frågan: handslag eller kram? Ingen vet. Resultatet blir oftast ett mellanting: en kram som ser ut som ett handslag eller ett handslag som drömmer om att vara en kram.
Det bästa med "Lite sällskap" är förstås programledarna själva och deras skarpa och raljanta analyser, som den av Åke i senaste avsnittet: "Sjukt sympatisk, fin, ren, arketypiskt svensk - som tagen ur en Intersportbutik."

Publicerad i Dagbladet den 22 september.

Be the giver or the undertaker

Snygg video, okej låt. Fyra sidor lång intervju med bandet i senaste Close-Up Magazine, #124.

It is simple hate eating already bleeding hands

Skrev precis färdigt en artikel om det finska bandet The Man-Eating Tree, med medlemmar från bland annat Sentenced, Poisonblack och - framför allt - Fall of the Leafe. Vet inte hur många gånger jag lyssnade igenom skivan "Vantage" (2005) när den släpptes. Den har för all del bra låtar också, men det är i första hand sången man minns, Tuomas Tuominens helt orädda kast mellan sångstilar, märkliga utsmyckningar, ljud som kavlas ut åt alla håll och kanter, hastiga inbromsningar, krängningar och fraseringar som aldrig slutar att fascinera. Det är som att han vill mer än han klarar av (ta halvgrowlet som exempel). Anspända ansatser snarare än något färdigt. Det går förstås att vifta bort det som manierat och ansträngt. Och visst, ibland slår han nästan knut på sig själv när han vrider och vänder på texterna och böjer orden till oigenkännlighet. Men det känns oerhört ärligt, som att han gör det helt utan skyddsnät, med risken för misslyckande som en spänningshöjare. Finns det förresten något tråkigare än tonsäkra sångare som sjunger som om de fick betalt för varje ton de träffade mitt i prick?

Här är i alla fall låten "In the silence of the sand" från skivan "Vantage":

Da Buzz och nedmonteringen av välfärden

Det drar ihop sig till val.
Om en vecka vet vi vilka som håller i tömmarna för Sverige.
Vad vi inte vet är vad som händer med musiken.

Det är mycket aktivitet nu. Partiledare står i tv och är resoluta och diskuterar valfrågor med övertygelsen hos en evangelist. Löften om en ny skön värld, en ljusnande framtid, kastas ut över folket som om det vore godisregn.
Samtidigt fylls brevlådan med valsedlar och informationsbroschyrer och lokalpolitikers anständiga leenden.
Det känns som bröd och skådespel.
Alla gör sitt bästa för att bjuda över varandra och höja insatserna, nästan som om regeringsmakten ropades ut till högstbjudande. I sitt stilla sinne undrar man om inte någon kunde ta fram auktionsspaden med texten "stjärnstopp".
I sandlådan på dagis var det ett effektivt sätt att övertyga sin lekkamrat om förträffligheten av någonting, vad som helst egentligen. "Stjärnstopp" var ljudet av en gonggong som signalerade att det var dags att återvända till sin ringhörna. Ronden var förlorad till den som först sa just "stjärnstopp".
Med tanke på att maktens korridorer ibland framstår som ett dagis borde "stjärnstopp" vara gångbart även där. "Vi lovar att satsa tio miljarder extra på skolan", utbrister Jan Björklund segervisst. "Stjärnstopp", kontrar Mona Sahlin. Slut på debatten.

Från rätt många håll hör man i dag att det inte spelar någon roll var man lägger sin röst eftersom alla partier bara sjunger olika stämmor av samma melodi, ett körverk där endast Sverigedemokraterna sjunger falskt (antagligen för att de är medmänskligt tondöva).
I så fall kan man ju tänka att det har betydelse för musiklivet.
För punkare skapar det här resonemanget ett dilemma, eftersom det är en musikstil som frodas i opposition. Att rösta på Alliansen är att främja punkbandens missnöje och därmed också kvaliteten på musiken.
Å andra sidan finns det överväldigande dokumentation på att personer på högerkanten i regel har en musiksmak som är minst sagt tvivelaktig. De grövsta fallen borde rubriceras som "riskbeteende" snarare än "musikkonsumtion". Ni vet, det börjar med Da Buzz, går över till tyngre grejer och slutar med nedmontering av välfärden.
Kanske borde vi oroa oss för Alliansens vurm för eurodance och andra kulturfientliga yttringar. Vad händer till exempel om den börjar läcka och sippra nedåt i samhällsskikten? Resultatet kan mycket väl bli försurade sinnen och ett utslaget kulturpolitiskt ekosystem.
Det farligaste med Da Buzz-viruset är dock att den kan ge upphov till vanföreställningar om att all god kultur bär sig själv ekonomiskt. Konsekvenserna av en sådan missuppfattning är oöverskådliga.
Kulturens företrädare borde höja rösten i politikens auktionshus och ge sig in i budgivningen, trissa upp värdet på frågor som rör museer, filmavtal, stöd till kulturtidskrifter och så vidare.
Regeringsmakten till högstbjudande - första, andra...

Publicerad i Dagbladet den 11 september.

Watain släpper lös det heliga odjuret

Watain är bandet som älskas lika mycket av hårdrockare som av rubriksättare.
Inget kvällstidningsord är bortslösat på black metal-krigarna.
I natt uppträder de på årets Nordfest.
Dagbladet ringde upp sångaren Erik Danielsson för en pratstund.

Vad minns du från er senaste spelning i Sundsvall, den för ganska exakt tre år sedan på Red Rock, i Club Deströyers regi?
- Minns jag rätt var det ganska tät luft i den lokalen. Riktigt fullsmockat med folk också, stundtals nära gränsen till totalt kaos. Och det är förstås ett väldigt bra betyg på en spelning. Samtidigt är vi ett band som vill väldigt mycket på scen och därför tror jag att spelningen på Nordfest kan komma närmare vår vision av ett Watain-gig. Vi har mer plats att röra oss på, mer spelrum.

Efter spelningen på Red Rock var det många som snackade om den stank som spred sig i lokalen när ni gick på scenen. Vad var det egentligen?
- Vi har en del nedgrävda getskallar i vår replokal som vi gräver upp till vissa konserter och tar med ut på scenen. Har för mig att några av dem var med sist vi spelade i Sundsvall. Antagligen luktade det av gammalt blod också. En Watain-show ska vara oförutsägbar. Folk är inte vana vid sådana lukter och det är kanske därför det fått så stor uppmärksamhet. Som vi ser det är det däremot ingen central del i ett Watain-sammanhang.

Blir det en favorit i repris på Nordfest?
- Det återstår att se. Jag vill inte avslöja för mycket.

Många av Dagbladets läsare vet nog inte vad black metal är för musik. Hur skulle du beskriva den för en oinvigd?
- För att beskriva det så enkelt det bara går skulle jag säga att det är hårdrock med den skillnaden att vanliga hårdrocksband försöker dölja att de har djävulen som drivkraft. Ett black metal-band erkänner det öppet. Sedan kan man gå in på sound och så, men det viktigaste i definitionen av black metal är att den är satanisk.

Är det också det som är tjusningen med black metal, att den är så öppen med sina sataniska influenser?
- För mig är det helt klart det. Kan tycka att det är rätt intressant, när man tänker på vart världen är på väg. Att vi i dag har en konstform där man öppet kan prisa fördärvsmakterna utan att bli bojkottad eller avskydd eller bränd på bål. Det är inte förrän nu som man öppet kan säga det vi faktiskt säger med vår musik. Tyvärr är det så att den aspekten av black metal för det mesta ignoreras.

Vad säger det om dagens samhälle?
- Det säger att den som kristna refererar till som Kristus håller på att tappa greppet om allt vad den här världen heter och att någonting annat håller på att ta hans plats.

Hur skulle du sammanfatta Watains filosofi?
- Watain står för slakten och mördandet av allt vad livets och mänsklighetens bojor heter. Watain står för bestigandet, upplysningen och frigörelsen.

Har ni någon särskild rutin innan ni går på scenen, för att komma i rätt sinnesstämning?
- Vi har spelat ihop i tolv år nu och med tiden har det vuxit fram en slags rituell förberedelse. Den pågår nog mest inne i våra sinnen och själar snarare än att den antar fysisk form. En timme eller så före en spelning är det ganska svårt att föra en konversation med oss eftersom vi då är på väg någon annanstans. Konserten i sig handlar för min del om transformation, att bli någonting helt annat än den du nu pratar i telefon med. När du ser mig på scenen är det inte jag som står där. En konsert innebär ett väldigt radikalt verklighetsombyte.

Vad är det du transformeras till, om du försöker sätta ord på det?
- Svårt att säga. Tror att man kan beskriva det som människans skuggsida. Det heliga odjuret som bor inom mig. Det är han som står på scenen.

Tror du att folk - inom citationstecken - är rädda för Watain?
- Jag förstår folks reaktioner eftersom vi representerar något som är tvärtemot vad de är vana vid. De vet inte riktigt hur de ska bete sig i vår närhet. Det märker man inte minst på publiken på stora festivaler. En del står bara och gapar och vet inte om det är okej att headbanga eller om det är okej att stå med händerna i luften. Det tycker vi är ganska trist, för vi är alltid ute efter en så vild och galen publik som möjligt. Med tiden kommer folk förhoppningsvis att förstå mer.

Publicerad i Dagbladet den 4 september.