Veckans recension: Rotting Christ

Rotting Christ
"Aealo"
(Season of mist)
Betyg: 4

Greklands hovleverantör av riktigt stygg metal, Rotting Christ, är aktuella med sin tionde studioplatta och precis som på föregående giv, den magnifika "Theogonia" (2007), frossar de skamlöst i melodier som är lika enkla som de är hårtslående.
Black-, death- och goth metal flätas samman med den röda tråd som är Greklands kulturarv. En törst efter autenticitet är skivans ledmotiv och det märks inte minst i den jojkande strupsången som återkommer i flera låtar.
Den grekisk-amerikanska avantgardeartisten Diamanda Galás kan också höras i låten "Orders from the dead" där hon bidrar med kusligt mässande medan hon, antagligen, sticker nålar i en voodoodocka och framställer hemliga dekokter. Obehagskrypande.

Manifestgalan - långt efter alla andra

Är man inte snabbast får man vara bäst. Drygt två veckor har gått sedan Manifestgalan gick av stapeln. Ett årligt galej som uppmärksammar och premierar band och artister som är kontrakterade till oberoende skivbolag. Jag var inte där. Däremot satt jag - för tredje året i rad - i juryn i kategorin "hårdrock". Nu råkade Abandon vinna med skivan "The dead end" som är långt ifrån en personlig favorit. Bandet ger en ledljus ned till medvetandets källarvåning, rotar runt i själens mörkaste skrymslen och... ja, där stannar de, i över hundra minuter, omgivna av ett mörker som fuktar mot huden. Den som vill kan lyssna på skivan mot bakgrund av att det är bandets svanesång då sångaren dog av en överdos i december 2008. Personligen lyssnar jag hellre på ett band som Cult Of Luna som i stort sysslar med samma musikaliska landskapsmåleri.

Själv delade jag ut höga poäng till Funeral Mists "Maranatha" (black metal som känns!), Candlemass "Death magic doom" (värre förolämpningar än "praktikant" krävs för att skrämma bort mig), Katatonias "Night is the new day" (tack till bandet och Close-Ups redaktion för signerat exemplar), Tribulations "The horror" (death metal-band som förtjänar hajpen) och Introductions "Santa sets sails for Saturn" (musik som gör det lite, lite lättare att uthärda att man inte fick uppleva 70-talet).

Andra svenska hårdrocksband som släppte gedigna skivor under 2009: Moloken, Wolf, My Own Grave, Marduk, Hardcore Superstar, Abramis Brama, Unanimated, Necrophobic, Black Bonzo, Saint Deamon...

Veckans recension: Orphaned Land

Orphaned Land
"The never ending way of ORwarriOR"
(Century Media)
Betyg: 3

"Anta att din svurne fiende gillar samma band som dig själv. Helt plötsligt har ni något gemensamt, en plats där ni kan mötas och föra en konversation."
Orden tillhör Orphaned Lands sångare, Kobi Farhi, en israel som ser musiken som en universell kraft som obehindrat rör sig över gränser och mellan konfliktlinjer och därför har förmågan att ena folk och kulturer, i det här fallet judar och muslimer.
"The never ending way of ORwarriOR", senkommen uppföljare till den hyllade "Mabool" (2004), bär med andra ord på en brännande förhoppning: att en gång för alla nå en fredlig uppgörelse mellan israeler och palestinier och därmed sätta stopp för framtida blodspillan.
Den dimensionen är svår att bortse från när man lyssnar på skivan. Steven Wilson (Porcupine Tree) har i egenskap av producent nystat upp härvan av ljud och frilagt mönster i låtarna och därefter surrat fast hela produktionen vid balanspunkten mellan progressiv metal i Opeths anda och inhemsk musiktradition.
Resultatet är närmare 80 minuter musik som växer för varje lyssning och som man kan ta till sig oavsett nationalitet och världsåskådning.

Herngren förvandlar klichéer till guld

Till en villaförort i Saltsjöbaden flyttar Felix Herngren och Mia Skäringer i den nya komediserien "Solsidan".
Mellan barndomsvänner, gnisslande grannar och nymålade medelklassfasader försöker paret gå ned för landning i vardagen och... haverikommissionen är redan tillsatt.

Det märks direkt att den Felix Herngren-skapade "Solsidan" blivit betrodd med en anständig budget. Här finns ett manus som inte skrivits på vägen mellan möten med finansiärer, utan faktiskt arbetats fram med en tydlig idé i botten.
Som Herngren själv kommenterat består humorsatsningar i Sverige ofta av att en komiker tilldelas en "perukpeng" och därefter beordras ut i busken med uppmaningen att göra "något roligt". Så är alltså inte fallet med "Solsidan".

Redan i det första avsnittet - ja, rent av efter de inledande scenerna - står det klart att det investerats åtskilligt i produktionen, ekonomiskt såväl som tankemässigt. Under huven finns en dramaturgisk motor som ser till att styrfarten aldrig går förlorad. I stället för att piska in en massa oneliners och understryka alla skämt med rödpenna förlitar man sig på publikens intelligens.
Därmed inte sagt att "Solsidan" är subtil i någon vidare bemärkelse. Tvärtom. Vardagen är sällan subtil. Här finns grannen Tord Malmberg, gestaltad av Örjan Ramberg, som ligger i försåt och bara väntar på tillfällen att kasta gliringar över staketet.
Här finns också barndomsvännen Fredde Schiller (Johan Rheborg) som gör sitt bästa för att försvara titeln som mästare i medelklasslivets alla grenar. Till exempel sätter han stor ära i att sköta grillen, en värsting som gått lös på 18 000 kronor och som Herngrens karaktär, Alex Löfström, undrar om den levererades med en förarhytt. Det går så långt att Fredde tvingas söka hjälp hos en terapeut för sitt grillmissbruk.

Serien har beskrivits som en fristående fortsättning på långfilmerna "Vuxna människor" och "Varannan vecka" och det är inte svårt att se likheterna. Vuxenlivets väl och ve förvandlas till ett lågmält folklustspel där igenkänningen står i fokus; människor som försöker undvika vardagens alla blindskär och styra rätt i arkipelagen av relationer och krav och förväntningar och normer och... ja, det gäller att vara stämd i samma ton som sin omgivning så det inte uppstår disharmoni.
Man kan invända mot att det drivs med klichéer och att det ibland skjuts mot öppet mål. Å andra sidan är alla roller så skickligt besatta - Johan Rheborg har nästan blivit ett medelklassens skyddshelgon och Josephine Bornebusch fortsätter att imponera - att serien snarare känns som en motvillig lovsång än en drift.
På fredag sänds avsnitt tre av tio och om det fortsätter på samma höga nivå kan "Solsidan" vara det bästa som hänt humor-Sverige sedan "Mäklarna".

Publicerad i Dagbladet den 10 februari

Sms-konversation för dummies: Så här genar du från Scatman John till spoken word-frukt, en steg-för-steg-guide

Lördag kväll, sitter på en rockklubb i Sundsvall och dricker kaffe, recensionsblocket framför mig. Då är det någon som vrider upp volymen och Millencolins "Mr Clean" strömmar ut från högtalarna. En kaskad av minnen från tiden då ens liv sprang i cirklar kring pingisbordet på ungdomsgården och folk gick omkring med mazarinsmulor på sina Wu-Tang Clan-hoodies. Skickar ett sms till Sveriges mest devota Scatman John-fan (Scatman John förskrivs i regel som ångestdämpande medel till personer som försöker bryta med sitt kapsylsamlarberoende) och följande konversation utspinner mellan oss, med smala populärkulturella referenser till Millencolin och "Pentagon"-sketcher.

Jag: Här spelas det Mr Clean. Bättre än Scatman.
Gedda: Mr Clean är magisk. Hela bananskivan egentligen. Men bättre än Scatman? Nja...
Jag: Ja, och Leona som lovar gratis inträde. Vilken tjej.
Gedda: Tror hon är kompis med Fazil. Vilken kille.
Jag: Som i sin tur har känslor för Dole's talangscout, Chiquita Chaser.
Gedda: Längesen han hittade någon talang dock. Senaste rapporterna gör gällande att han letar bra litchi i Skövde. Storbananen -85 var nog en one hit wonder.
Jag: Synd på sån rar ärta. Litchi luktar fruktsnobbism lång väg. Vem tror han att han är? Det gick utför när han började tappa kontakten med gräsrötterna.
Gedda: Hittade en kortare intervju med honom på frukt.helst.nu: "Banan är en fuffens-frukt. Känns banal. Det handlar bara om bra råvaror." Han verkar ha tappat det.
Jag: Herregud, bara en tidsfråga innan han börjar svamla om att man äter med ögonen. Tycker det är dags att han spänner litchin i en båge och kräver dess tystnad.
Gedda: Haha. Finkulturell spoken word-frukt. Absolut en genre för Chaser att ta tag i.
Jag: Ganska smal genre, men definitivt nåt att testa. Ett granatäpples bekännelser. Smultronstället. Funderingar från ett kärnhus...

Veckans recensioner: Fear Factory + Rage

Fear Factory
"Mechanize"
(Candlelight Records)
Betyg: 3

För första gången på över tio år verkar Fear Factory faktiskt vara uppfyllda av någonting. Känna att det finns en mening med musiken. Med undantag för den godkända "Archetype" (2004) har det en gång så banbrytande industrimetalbandet inte producerat något av relevans under hela nollnolltalet.
Vad som har hänt är att originalgitarristen Dino Cazares återvänt, samtidigt som basisten Christian Olde Wolbers och trummisen Raymond Herrera blivit utelåsta i kylan. För närvarande pågår en rättslig fars inför öppen ridå om vem som äger rättigheterna till bandnamnet.
Ska man bedöma det hela musikaliskt i stället för juridiskt borde Dino och sångaren Burton C. Bell - det vill säga den nuvarande inkarnationen - vara de rättmätiga ägarna, för så som "Mechanize" låter har vi inte hört Fear Factory på väldigt, väldigt länge. Sångaren har i intervjuer sagt att de försökt hitta nerven från de tre första skivorna och det är bara att nicka instämmande. En del refränger framkallar nästan déjà vu-ögonblick. Snubblande nära ett högre betyg.

Rage
"Strings to a web"
(Nuclear Blast)
Betyg: 3

Den tyska hårdrockstrion Rage är lite som en möbel: den är mobil, men man flyttar den ogärna. Ända sedan starten i mitten på 80-talet har den oomtvistlige ledaren, sångaren och basisten Peavy Wagner, dragit åt skruvarna mer och mer tills soundet varit omöjligt att plocka isär.
"Strings to a web" är bandets artonde skiva och är som seden bjuder en krock mellan thrash, heavy metal och poprock. Det är spretigt och distinkt på samma gång. Vitryssen Victor Smolskis hisnande fingerspring på gitarrhalsen sätter sin prägel på materialet, liksom Peavys sång.
Imponerar mest gör den storslagna "Empty hollow" med en smakfull ridå av stråkar i bakgrunden och en universalrefräng som skulle fungera lika bra i schlagerfestivalen som på en svettig rockklubb. Låtskrivande med spets, helt klart.
Med undantag för det instrumentala titelspåret, som jonglerar lite försiktigt med progressiva tongångar, är det en ganska typisk Rage-skiva. Inga överraskningar och inga besvikelser och det är något man ogärna ändrar på.