Konsertrecensioner från Sporthallen, Sundsvall, 17/10

Volbeat
Betyg: 4

Man kan plocka isär Volbeat bit för bit, vrida, vända och bända på de olika komponenterna och analysera fram en doktorsavhandling av musikens innersta väsen. Konstatera att det i grytan simmar influenser från rockabilly, country, blues, punk och thrash metal, och i skärningspunkten av detta mischmasch söka hemligheten bakom bandets enorma framgångar. Det kan man göra, och det är det också många som gjort.
Till ingen nytta, om du frågar mig.
Hemligheten bakom framgångarna står nämligen mitt på scenen, med pomaderat hår, svart linne och vita hängslen, och sjunger med inlevelse, kraft och imponerande röstkontroll. 35-åriga frontmannen Michael Poulsen är så självklar som bandets mittpunkt att ingen skulle märka något om resterande manskap placerades bakom ett draperi. Utan honom skulle Volbeat tigga klubbspelningar i Köpenhamn med omnejd och inte sälja ut sporthallar och hockeyarenor runtom i Europa.
Och framför allt: de skulle inte låta sig presenteras till tonerna av Sergei Prokofievs storslagna opus "Montagues and capulets". Ett stycke som använts så flitigt i dokumentärer om Sovjetunionen att man tror sig höra stöveltramp och ljudet av ett nära förestående maktövertagande.
På sätt och vis är det väl vad det också är, ett maktövertagande.
Redan med den inledande "The mirror and the ripper" drar Volbeat åt snaran kring publiken. Melodierna går till attack från sina bakhåll och när "Maybellene i hofteholder" och "Hallelujah goat" gett sina sista order är man omringad från alla håll. Det är bara att lägga ned allt motstånd och låta sig invaderas av deras folkfestliga hårdrock.
Bäst är "Evelyn" som gästas av Entombed-sångaren L-G Petrov, besynnerligast en fullständigt Volbeatifierad version av Dusty Springfields "I only want to be with you", och onödigast ett instick av Slayers "Raining blood" (felspelat dessutom).
Det märks att deras förbandsspelningar till AC/DC och turnéer med Metallica i både Nordamerika och Europa har gett råg i ryggen. Michael Poulsen och gitarristen Thomas Bredahl rör och för sig som om scenen var deras vardagsrum, och i låten "Thanks" bjuder de upp ett tiotal från publiken att sola sig i det berusande strålkastarskenet.
2010 var året då vi bevittnade födseln av ett nytt arenarockband.

Entombed
Betyg: 4

Entombed är ett band som har varit med så länge att det är svårt att tänka sig ett liv utan dem. För en sann hårdrockare är de som luften man andas: livsviktigt, men inget man kanske går runt och tänker på.
Tur då att vi mellan varven blir påminda om den avgörande kraften i låtar som "Demon", "Morning star" och "To ride, shoot straight and speak the truth". Vet man inte vad ordet oumbärligt betyder kan man antingen slå upp det i ett lexikon eller kort och gott lyssna på "Stranger aeons".
Om det är något som tynger ned Stockholmsbandet är det rutinen. Det överraskar nog ingen att det är nytillskottet, Gnarpbördiga basisten Victor Brandt, som öser mest på scenen. Sångaren L-G Petrov har fortfarande mer kraft i sin pipa än en stalinorgel, men i övrigt framstår han som en mysfarbror i oömma kläder. Lite som death metals svar på Ozzy Osbourne.
Avslutningsvis, till alla er som rynkade på näsan: Gillar man inte Entombed kan ens lämplighet som hårdrockare komma att utredas, och i särskilt grova fall finns Justin Bieber med på straffskalan.

The Kandidate
Betyg: 2

Det danska dynamitgänget The Kandidate, med medlemmar från lokala grupper som Hatesphere och Withering Surface, har det otacksamma uppdraget att vara bandet som ingen är där för att se. Och handen på hjärtat är det inte så värst mycket att se heller.
Inte för att det är dåligt, utan för att det är gjort tusen gånger tidigare. Det är som att ta en omväg för att åka och titta på en gran. Kvartettens halvsvängiga aggrothrash - en musikalisk transaktion mellan Pantera och The Haunted - får aldrig upp farten på allvar.
Det får inte sångaren Jacob Bredahl heller, som vankar av och an på scenen, fram och tillbaka, som fångad i en rastlöshet utan ände. Förmodligen säger det något om framträdandet i stort att hans lunkande är det som avtecknar sig tydligast i minnet.

Publicerade i Dagbladet den 19 oktober.