Veckans recensioner: Black Bonzo + Dark Funeral + Månegarm + Vendetta

Black Bonzo
”Guillotine Drama”
(B&B Records)
Betyg: 4

Om debutalbumet i mångt och mycket följde i fotspåren efter Uriah Heep har vyerna vidgats sedan dess. Inte för att Black Bonzo har evakuerat sitt 70-tal; rötterna går så djupt att det omöjligt skulle gå att plantera om Skellefteåborna i ett nytt årtionde.
Däremot har bandet lagt till några nya maskor i sin väv av progressiv rock och hittat andra uttryckssätt som gör att associationerna går som en sicksacksöm mellan Supertramp, Jethro Tull, Electric Light Orchestra och ja, Uriah Heep. En utveckling som bevisar att tillbakablickande kan vara innovativt och kreativt fruktbart.
Öppningsspåret, tillika titelspåret, kan vara Black Bonzos mest fulländade ögonblick hittills, och även om ens uppmärksamhet inte sitter fast i ett skruvstäd skivan igenom är ”Guillotine drama” ett kvalitativt hantverk med mycket snickarglädje.
Det är hög tid att fler upptäcker ett av Sveriges bästa rockband.

Dark Funeral
”Angelus exuro pro eternus”
(Regain Records)
Betyg: 4

Överskriften till musikåret 2009 borde vara: black metal-dominans.
Tidigare i år har namnkunnigheter som Marduk, Gorgoroth, Funeral Mist och återförenade Immortal släppt löst helvetet på jorden. Mörkrets krafter har sammankallats och dödens ruttnande andedräkt har svept över landet.
Nu är det dags för Dark Funeral – enligt uppgift Sveriges största black metal-export – att resa sig i predikstolen och förkunna Guds död (och de senaste försäljningssiffrorna).
Till skillnad från senaste skivan, 2005 års ”Attera totus sanctus”, låter ”Angelus exuro pro eternus” inspirerad och vitaliserad. Redan i inledande ”The end of human race” står svavelångorna täta, tempot är högt och gitarrerna fräser som glödande brännjärn. Kanske är Östersundssonen Nils Fjellström delvis att tacka för nytändningen, denna tornado bakom trummorna som härjar runt som om han var sponsrad av Red Bull.
Med den här skivan visar Dark Funeral varför de är Sveriges största black metal-export.

Månegarm
”Nattväsen”
(Regain Records)
Betyg: 3

Med melodier gamla nog att vara Raskens far ger sig Norrtäljes Månegarm ut på jakt i urskogen efter folkmusikens rötter, och precis som på förra skivan, ”Vargstenen”, går det si och så med det.
För någonstans på vägen måste en kompromiss träffas mellan att vara trogen det traditionella och att skapa något nytt och relevant, och skärningspunkten mellan äkta folkmusik och metal är långt ifrån given.
I en låt som ”Nattsjäl, drömsjäl” snubblar Månegarm nästan runt i fotspåren efter Nordman, medan den avslutande balladen ”Delling” å andra sidan känns mer trovärdig, med ett melodispråk som fångar in den rätta atmosfären.
Även ”Bergagasten” är ett bra exempel på när Norrtäljeklanen hittar rätt i urskogen, när fiolen ställer sig i hårdrockens tjänst och accentuerar den övergripande känslan i stället för att uppmana till dans i träskor.

Vendetta
”Heretic Nation”
(Lion Music)
Betyg: 2

Vendetta är ett band som bejakar sitt arv och fyller lungorna med den inspiration som andats av anfäderna. Eller för att låna ett populärt uttryck: de gräver där de står.
Att Newcastle-bandet formats av den våg av brittiska heavy metal-band som samlade styrka i 80-talets begynnelse – och då kanske framför allt Saxon – går inte att missa. På ”Heretic nation” har de rört ihop en gryta av alla huvudingredienser i receptet: starka gitarrmelodier, hårt piskade riff och en sångare som rör sig hemtamt i de riktigt höga registren.
Kanske säger skivomslaget något om känslan bandet vill förmedla: en svartvingad ängel i full krigsrustning med glödande kol som ögon, nedsänkt i ett eldhav och flankerad av två vandöda. Ovanför ett mullrande åskväder.
Fullt så dramatisk är inte musiken, och långt ifrån så mörk och apokalyptisk. Snarare är den rätt gemytlig – för gemytlig rent av. Låtskrivandet måste förfinas för att drömsynerna på skivomslaget ska kunna omvandlas till musik.

Höras men inte synas

Alla har hört deras musik.
Ändå lever de i medial solförmörkelse.
Det är dags för filmkompositörerna att träda fram ur skuggorna och kräva en jämnare fördelning av gracerna.

Kanske är det en fåfäng förhoppning, det här. Tiderna är annorlunda. Vem bryr sig om en grånad gubbe med tråkiga glasögon (John Williams)? En rödhårig herre som ser ut att ha kavajen fylld med akademiska titlar (Danny Elfman)? Eller en mysfarbror som ser ut att vara expert på julgransbelysning (James Newton Howard)?

Inte ens filmregissörer är särskilt intressanta i dag. Kriget om spaltutrymmet utkämpas i stället av skådespelarna, och det som säljer är förstås glitter och glamour, en och annan välregisserad skandal, och lite sus och dus.

Ingen vill läsa om en medelålders man som sitter framför ett piano dagarna i ända med några tomma notblad. En filmkompositörs liv och leverne går inte riktigt att sammanfatta i en säljande rubrik, och en porträttbild på 81-åriga Ennio Morricone välter inga kiosker precis.

Det är som det är med den saken.

De få gånger man ser namnet Jan A. P. Kaczmarek (”Finding Neverland”) i tryck är om någon filmrecensent är storsint nog att vika lite utrymme åt musiken, och då sker det oftast i svepande ordalag, som ”stämningshöjande” eller ”förtätande”.

På sätt och vis är det uppseendeväckande, med tanke på hur stor roll musik spelar i många filmer. I ”Pirates of the Caribbean” är soundtracket nästan viktigare än Johnny Depps rolltolkning. Och i en film som ”The fountain” hade proppen gått ur helt om det inte vore för Clint Mansells fantastiska arrangemang som täpper till alla hål ut till den gråa verkligheten och håller illusionen vid liv.

Föreställningen om att filmmusik bara är en vackert böljande ljudkuliss, något som dramat ska avteckna sig mot, är lika felaktig som nedslående. Kompositörer som Carter Burwell (”In Bruges”), Thomas Newman (”American beauty”), Dario Marianelli (”Atonement”), Danny Elfman (”Edward Scissorhands”), Rachel Portman (”Chocolat”), Vangelis (”Blade runner”) och svenska Erik Enocksson (”Farväl Falkenberg”) har alla visat att musik kan tjäna som en färgpalett i själva filmskapandet: ibland vill man bara fylla i några känslor, ibland vill man färglägga helt nya, och ibland vill man lägga till konturer eller rent av måla över något och skapa kontraster.

Tyvärr verkar det som att filmkompositörer har halkat ned i springan mellan två medier: varken film- eller musikkritiker har ögon för dem. Kanske är det deras öde att behandlas styvmoderligt.

Så gott som alla kan identifiera ledmotiven i ”Star wars” och ”Den gode, den onde, den fule”, men väldigt få vet att det är John Williams (som har nominerats till en Oscar 45 gånger!) respektive Ennio Morricone som komponerat musiken.

Och den mediala solförmörkelsen håller i sig.

Publicerad i Dagbladet den 21 november.

Veckans recensioner: Bon Jovi + Los Sin Nombre

Bon Jovi
”The circle”
(Universal Music)
Betyg: 2

Efter den slapphänta “Lost highway”, som knådades ihop med vänsterhanden, har Bon Jovi fått någorlunda ordning på torpet i och med ”The circle”. Utan tvivel rör det sig fortfarande om poprock som smetats in i mjukgörande krämer och refränger som verkar beställda av en mediemogul med pengavittring.
Men, den här gången känns det åtminstone uppriktigt, som om låtarna är skrivna av kännande individer. Alla ”shala-la”-refränger – ”Fast cars”, ”When we were beautiful” – får en att le snarare än att uppröras, och att basgången i ”Work for the working man” har lyfts från 80-talshiten ”Livin’ on a prayer” framstår mer som ett försök att sluta cirkeln (skivan heter som sagt ”The circle”) och viga dåtid med nutid, snarare än att vila på lagrarna.
Andra låtar värda att nämnas är ”Brokenpromiseland”, med understöd av stråkar och en nästan indiepoppig kör, samt den orosmolniga ”Bullet” som landsätter sig själv någonstans mellan Bon Jovi modell 80-tal och Guns’n’Roses ”Chinese democracy”, och där Richie Sambora får klösa fram ett riktigt rivigt gitarrsolo.


Los Sin Nombre
”Blind leading blind”
(ViciSolum Productions)
Betyg: 3

För den som är på jakt efter nya upplevelser, något som ruskar om ens världsbild, har ingenting att hämta på ”Blind leading blind”, Linköpingsbandet Los Sin Nombres fullängdsdebut.
Om någon sagt att ”Infected” var en outgiven At The Gates-låt hade jag nästan gått på det, och utan facit i hand hade ”Enemy” kunnat passera för något från In Flames låtsmedja. Med andra ord förvaltar bandet ett arv, snarare än utvecklar det.
Och när det görs så här ömsint – i stunder liknar det nästan en kärleksförklaring – är det lätt att ha överseende med andra brister. Att man har hört det här tusen gånger tidigare, de senaste åren främst från USA, faller i glömska när det bjuds ett smörgåsbord av smakfulla riff och snygga arrangemang.
Musik att nicka/headbanga igenkännande till.

Terence Koh missförstod uttrycket "bra skit"

Under våren väckte konstfackeleven Anna Odell frågan om vad konst egentligen är. En definitionsfråga som, förstås, inte fick något entydigt svar. Konst är till sin natur mångtydig. DN:s ledarskribent, Hanne Kjöller, undrade därför om det till och med gick att bajsa med konstnärligt uppsåt. Minns jag rätt var frågan retorisk. Det låg bortom rimlighetens gräns att någon på allvar skulle göra konst av sin avföring.

Entré för Terence Koh – mannen som gick på dass och klämde ur sig 500.000 dollar. Okej, han pläterade skiten med guld. Men, New Yorks ängsliga konstelit såg toalettbesöket som avantgardiskt. En subversiv handling. Terence hade med en hård dags matsmältning producerat konst i miljonklassen. Förmodligen hade han då sett Alejandro Jodorowskys surrealistiska kultrulle ”The holy mountain” (1973) där en alkemist förvandlar fekalier till just guld.
Dregen: ”Det går inte att polera en bajskorv”.
Terence Koh: ”Sant. Men har du provat att förgylla den med guld?”

Sedan har vi Chris Burden, en amerikansk performancekonstnär som lät sin assistent skjuta honom i armen. Pangsuccé, minst sagt. Det följde han upp med att korsfästa sig själv på karossen till en Volkswagen. Konsteliten var framme igen och såg… ja, svårt att säga, men här är ett utdrag ur en fiktiv recension: ”Chris Burden kopplar ett strypgrepp på konsumismens tidevarv, rider barbacka på samtidens massproducerade lidande och uppgraderar och omtolkar samhällets stigmatisering av moderna profeter.”

Mycket intressant, alltihop.

Min personliga favorit är Teching Hsieh som har kallats en uthållighetskonstnär, en modern Sisyfos. Ett av hans tidiga projekt gick ut på att han satt inburad i en trälåda i ett års tid. Några år senare påannonserade han ett episkt 13-årsprojekt med orden: “Will make Art during this time. Will not show it publicly.” På 13-årsdagen, nyårsafton 1999, hölls en ceremoni. Folk åt snittar och skålade i champagne, slickade sig om munnarna och var upptända av förväntan. Framme vid ett podium stod Teching Hsieh själv med en platta på vilken han hade klistrat fast urklippta tidningsbokstäver med ordalydelsen: “I kept myself alive. I passed the December 31st, 1999.” Mycket, mycket bra.

Konst?

”Konst är att skapa något av ingenting och sedan sälja det.” – Frank Zappa

Veckans recensioner: Creed + Slayer + Alicate

Creed
”Full circle”
(Wind-up Records)
Betyg: 2

Creed beskylls ofta för att sakna nyanser, för att vara känslomässigt lomhörda. Refrängerna tar alltid motorvägen och gitarrarbetet är rena gruvdriften. Precis som det ska vara i den genre som i USA kallas alternativ rock och som gärna klistras fast på post-grungeband som Nickelback och, ja, Creed.
Trots att bandet splittrades 2004, och har legat i malpåse fram till nu, fredar sig sångaren Scott Stapp från beskrivningen att ”Full circle” skulle vara en återföreningsskiva. Ordet han letar efter är i stället återfödelse, något som eventuellt speglar de religiösa övertygelser som bandet bär på.
Rent musikaliskt har tiden stått stilla. Creed tar som vanligt den säkra vägen, den som leder rakt in på radiostationers spel- och topplistor. ”Full circle” kommer att dåna från var och varannan lägenhetsfest i USA och kramas sönder och samman av sådana som tycker att musik ska vara en ljudtapet till förfester.
Nu saknar inte ”Full circle” förtjänster. Det är framför allt i verserna Creed bekänner färg, som i inledande ”Overcome”, eller det akustiska plocket i ”A thousand faces” som oväntat nog påminner om Hellacopters ”Hopeless case of a kid in denial”.
Favoriten heter annars ”On my sleeve”, vars mäktiga lyft mot slutet avslöjar riktig låtskrivartalang, den som vanligtvis slätas över av alldeles för stela och substanslösa FM-refränger.

Slayer
”World painted blood”
(Sony Music)
Betyg: 3

Man kan inte annat än att imponeras av Slayer. Frontmannen Tom Araya, som fyllde 48 i år, vräker ur sig hat, skäller som en kamphund över Kerry Kings omisskänneliga bombmattor till gitarriff.
En låt som ”Unit 731” påminner en om att bandet, när det bildades 1981, stod i korsdraget mellan den inhemska hardcorescenen och den nya vågen av brittiska heavy metal-band. Intensiteten är fullständigt ödeläggande.
Annars är det framför allt i titelspåret och ”Psycopathy red” som thrash metal-ikonerna får till rätt skruv på låtarna. Mycket annat lider av bristande innehåll bakom den stilriktiga paketeringen – det är för schablonartat, helt enkelt.
Med undantag för inledningen på ”Playing with dolls” – dockorna i fråga är inga söta barbies, utan lik – där Tom Araya sjunger med ren och friflödande röst. Intressant grepp, mindre intressant resultat.

Alicate
”World of anger”
(Forestrecords Sweden)
Betyg: 3

Följer man Alicates låtar bakåt i tiden, till själva ursprunget, hamnar man någonstans i mitten på 80-talet. För övrigt samma årtionde som bandet bildades.
Det är ingen vild gissning att medlemmarna har skivor med Bon Jovi, Magnum, Ratt och Dokken i samlingarna. Fast ”World of anger” är samtidigt inget ode till tiden som har flytt, för Perstorpgänget har fortfarande antennerna uppe, avlyssnande sin samtid.
Nyskapande blir det förstås aldrig. Alicate har smak för enkla melodier och refränger, traditionella låtstrukturer och déjà vu-harmonier. I balladen ”Farewell” har man till och med fått till en så smäktande refräng att någon biståndsorganisation borde adoptera den för en Live Aid-inspirerad kampanj.

Veckans recension: Katatonia

Katatonia
”Night is the new day”
(Peaceville)
Betyg: 4

Gitarristen Anders Nyström har uppmanat folk att lyssna på nya skivan “Night is the new day” i riktigt maffiga hörlurar. Först då ger sig detaljerna till känna, menar han.
Och man är böjd att hålla med efter att ha lyssnat på en låt som ”Onward into battle”, som enligt uppgift krävde 136 (!) inspelningskanaler i studion. Det här är musik som omsluter en från alla håll samtidigt och som stänger in en i ett parallelluniversum om man bara blundar tillräckligt hårt.
Det är in i en låt som ”The promise of deceit” vi skulle ha skickat Neil Armstrong. Här finns fler mysterium att upptäcka än på månen.
Musikaliskt är det en naturlig fortsättning på förra skivan, ”The great cold distance”; senhöstkänslor som faller till marken och ger näring åt den depressiva rock/metal Stockholmsbandet utvecklat och raffinerat sedan mitten på 90-talet.
Som att kliva rakt in i en målning av Rembrandt.