Frosseriets tid är nu och för alltid

Nyårslöften handlar i regel om sundare levnadsvanor.
Själv vänder jag på steken (och äter upp den):
Nästa år lovar jag att proppa i mig så mycket musik att handläggarna på Stim tvingas jobba övertid.

Livet upprepar sig. Det är därför äldre herrar gärna citerar sig själva ("som jag brukar säga..."). Och det är därför jag nu gör en remix på en krönika jag skrev för ganska exakt fem år sedan, featuring mig själv med några fler universitetspoäng och näshår.
Det jag lovade då är det jag lovar nu: att lyssna på mer musik.
Egentligen är det som löfte betraktat rätt undermåligt. Det är lite som att säga: jag lovar att bli äldre under nästa år. Som musikintresserad kan man inte längre luta sig tillbaka och okynneslyssna på gamla favoriter. Är det i samtiden man söker asyl måste man kunna bevisa att man för varje år ökar sin musikkonsumtion.
Troligen vet ni vart jag är på väg med det här resonemanget. Jag har slagit in på ett spår som har sin knutpunkt i ord som exponentiell och explosionsartad. Det vill säga, utvecklingen.
I dag släpps det så mycket skivor att man får vara glad om man lyckas pricka in ett representativt urval av totaliteten. Det har gått så långt att man numera kan skärma av sig från allt utom dubstep producerad i, säg, Andalusien och ändå ha ett sjå att bara skaka hand med alla band som sticker in näsan i den lilla nischen.

Innan ni beviljas permission för att frossa i skaldjursplatåer och hinka champagne, låt oss dribbla med lite siffror. Övningen kräver att vi går in på den encyklopediska hårdrocksdatabasen Metal Archives.
En sökning på fullängdsalbum släppta 1991 ger 203 resultat - en klart hanterbar mängd som ryms i vilken ficka som helst (om man inte fortfarande köper skivor, men den personen bor väl inte i Sundsvallsområdet?).
Dubbelklickar vi oss sedan fram till 2001 har siffran fyrdubblats till 835 och redan här börjar det bli besvärligt. Fortsätt till nutid och räkneverket tickar upp till - tugga ur munnen, andas djupt och jorda dig, för nu accelererar vi: 3877 fullängdsalbum.
Om vi ponerar att den genomsnittliga speltiden för en skiva är 45 minuter och att man spisar musik tio timmar per dag, då har man en sträcka på 291 dagar att tillryggalägga. Addera ep-släpp, Myspacesidor och andra distributionskanaler för musik och man behöver minst en klase skottdagar extra varje år för att knyta ihop den svällande säcken.
Och märk väl: detta är endast metalskivor.

Ännu återstår ett dussin timmar av året och om ni inte har något bättre för er kan ni proviantera ur årets skivskörd, i tur och oordning:
Negative Plane, Primordial, Symphony X, Einherjer, Ulcerate, Fair To Midland, Myrath, Devin Townsend Project, Opeth, Graveyard, The Haunted, Mastodon, Machine Head, Amebix, In Solitude, Necros Christos, Altar of Plagues, Rhapsody Of Fire, Blut Aus Nord, Krallice, Absu, Peste Noire, Morbus Chron, Amorphis, Leprous, Iced Earth, Powerwolf, Liturgy, Autopsy, Nightwish, Hammers of Misfortune, Disma, Nader Sadek, TesseracT, Witch Mountain, Tombs, Morbus Chron, Wolves in the Throne Room, Fallujah, Terra Tenebrosa, Occultation, Ravencult, Craft, Reveal, Sólstafir, The Devil's Blood...

Pust och stön och... jag antar att vi ses på samma plats, samma tid nästa år och avlägger samma nyårslöfte, för något säger mig att 2012 inte kommer att nöja sig med 3877 metalplattor.

Publicerad i Dagbladet den 31 december.

Årets bästa årsbästalista

Årets mest gastkramande: Negative Plane - "Stained glass revelations" (cd)
Gitarrerna slingrar och knyter sig kring varandra, som muterade bläckfiskarmar i ett toxiskt träsk. Om Edgar Allan Poe levde i dag hade han varit black metal-recensent och inspirerats till nya mästerverk av den här skivan.

Årets mest hjärtskärande: "Blue valentine" (film)
Kärlek vid första ögonkastet och drömmen om att hitta den rätte - det handlar "Blue valentine" om, men också - och kanske mer - om uppvaknandet från drömmen, till en stum verklighet där känslorna rationaliserats bort.

Årets kargaste: Primordial - "Redemption at the puritan's hand" (cd)
På vidsträckta hedar, där spår av vintern fortfarande dröjer, vandrar Primordial kring. Om William Wallace hört den här musiken hade "Braveheart" fått ett annat slut. Och haggis varit vår tids hamburgare.

Årets mest sofistikerade: "The trip" (miniserie)
Steve Coogan och Rob Brydon spelar mer eller mindre trogna versioner av sig själva i denna miniserie som försiktigt lirkar fram skratten snarare än rånar oss på dem.

Årets sorgligaste: Amy Winehouses död
Enligt statistiken dog hon 54 år för tidigt. Enligt alla andra jämförelser är hon fortfarande levande.

Årets skevaste skönhet: PJ Harvey - "Let England shake" (cd)
Trumpetfanfaren i "The glorious land", som törnar in från ingenstans och ligger kvar som en falsk fyllehicka genom hela låten - det är en av tusen anledningar att älska detta besynnerliga geni.

Årets spelning: White i Katmandu, Nepal
En ranglig trappa i stål leder upp till en dunkel lokal. Det som ligger i luften är något hypnotiskt: sprakande gitarrer, som roterar som bönehjul, och en sångare som verkar tillbe Robert Plant och Shiva samtidigt. Musik i öst-västlig riktning.

Årets mest välförtjänta: Nobelpriset i litteratur till Tomas Tranströmer
Bara Jan Guillou har invändningar mot årets pristagare. Ytterligare en anledning att fröjdas, således.

Årets mest krypande: "Black swan" (film)
Balettakademier har alltid känts vagt obehagliga - inte olikt internatskolor - men i Darren Aronofskys regi inte bara anar man dragkedjan i fårakläderna, man ser den klart och tydligt.

Årets roligaste referenshumor: "Community" (komediserie)
Nedläggningshoten har hängt som åskmoln vid horisonten, men inte överlevde vi Andra världskriget bara för att få begrava 2011 års bästa komediserie levande? Nej, någon jäkla ordning får det ändå vara.

Publicerad i Dagbladet den 23 december.

Musikvärlden lika tillgänglig som en uppslagen atlas

Världen är vid.
Ändå ryms den i en årsbästalista.
Allt fler länder exporterar i dag musik som håller absolut toppklass.

Sedan lång tid tillbaka har landets kultursidor dreglat över det som i postorderkataloger benämns "världsmusik". Redan på sextiotalet var dåvarande The Rolling Stones-basisten Brian Jones nere i Marocko för att jamma med några lokala musiker.
Den som köper skivor på rekommendation från kritiker - större delen är tyvärr anmälda försvunna sedan millennieskiftet - har sannolikt länder som Mali, Västsahara och Niger representerade i samlingen.
Vill man göra det lätt för sig - härligt men farligt - mumlar man något om globalisering och pluralism och...

Rätt gissat, jag gör det lätt för mig den här gången.
Hur många fördelarna än är av att ta del av andra länders och kulturers musikaliska anor och rötter - jag uppmanar verkligen alla att göra det, om inte annat för att reta sverigedemokrater - är det minst lika fascinerande att följa populärkulturens fotspår och spridningsvägar över klotet. Hur den byte för byte droppar ut ur en ethernetkabel eller piratkopieras och smugglas på en cd-r.
Under mina år som musikjournalist har jag intervjuat strängt nischade hårdrocksband från Nepal, Guatemala, Färöarna och Israel, läst reportage om hårdrockare i Irak och Botswana och bedyrat min kärlek till grupper från Tasmanien och Uruguay.
Är det något som fortfarande återstår att höra är det väl ett black metal-band från Vatikanstaten (den regissör som tar sig an den dokumentärfilmen gör nog bäst i att först snickra prishyllan, sedan köpa inspelningsutrustning).

Fortfarande är det förstås så att den breda populärkulturen - den som pumpas runt och idisslas i mainstreammedier - är tillverkad i USA och Storbritannien. Men den som löser ekvationen genom att sätta likhetstecken mellan det och kvalitet har inte buffrat färdigt i tanken.
För inte så länge sedan inventerade jag den årsbästalista jag täljde till för musiktidningen Close-Up Magazine. Mest för att min inre statistiknörd behövde ett tårtdiagram att stilla abstinensen med men också för att få en fingervisning om var i världen den bästa hårdrocken produceras i dag.
USA och Sverige toppade listan, med Irland och Norge i släptåg och en drös eftersläntrare i Tunisien, Nya Zeeland, Grekland, Italien, Tyskland, Kanada och Frankrike. Summa summarum: tjugo skivor, elva länder.
Visst är det härligt med folk som talar om invandring som kulturellt berikande - underförstått: olikheter är något bra - men egentligen kan man vända på det och visa på hur intill förväxling lika band från Nepal och Norge kan låta (det vill säga: olikheter är något bra men det allt överskuggande är till syvende och sist ändå likheterna).
Sedan läser jag Dagens Nyheters artikelserie om extremhögern. Nationaldemokraternas Vávra Suk konstaterar: "Musiken i dag - hiphop, rap och primitivt dunkande jag inte ens vet namnet på - passar inte för nationalistisk musik. Ungdomarna får sjunga själva, marschvisor och fosterländska sånger."
Nej, det kan inte vara lätt att vara främlingsfientlig i dag.

Publicerad i Dagbladet den 17 december.

Muser - från mytologiska skönheter till trätobröder

Senast de sågs var natten till lördagen 330 år f.Kr.
Kulturutredare befarar nu att de kan vara döda.
Musernas försvinnande är en tragedi för konsten.

Den här texten finns ännu inte inläst som ljudkrönika av Dramatenskådespelaren Johan Rabaeus, men med tanke på det högstämda anslaget i ingressen är det nog bara en tidsfråga. Och som ni snart ska se finns det anledning att ha en berättarröst som kan recitera Shakespeare som om libidon hängde på det.
För ungefär så här börjar den här krönikan, som en annan skoluppsats (väl godkänd): Redan de gamla grekerna... Ja, jag är ledsen men det är där vi måste inleda vår resa. Som med så mycket annat - till exempel diskus och souvlaki - är det i antikens Grekland muserna har sitt ursprung.
Sokrates och Platon - ler och långhalm långt innan bonniga svenska uttryck var uppfunna - hävdar att alla människor föds med en fullständig kunskapsbank som man genom utbildning kan låsa upp, fack för fack. Muserna är i det här exemplet de som håller i nyckelknippan (ej att förväxla med dvärgarna i "Fångarna på fortet").
Fast är det något muserna är ihågkomna för i religionsböckerna är det som beskyddare av de sköna konsterna; de som handlägger konstnärers ansökningar om inspiration.

Från antikens mytologiska väsen blir de sedan alltmer kroppsliga och förmänskligade, tills de en dag måste gå och skatteskriva sig som vilken vanlig dödlig som helst. Författaren Dante Alighieri har sin Beatrice och Francesco Petrarca sin Laura.
I modern tid är kanske det mest kända exemplet John Lennon och Yoko Ono. Beatles-ikonen ska ha beskrivit sin livsledsagerska som ett sökljus och betraktat henne som en läromästare. "Drömmen vi drömmer tillsammans är verkligheten", som Yoko poetiskt skildrade deras relation.
Utan Lou Andreas-Salomé - som hade tete-à-tete med bland andra Friedrich Nietzsche och Sigmund Freud - är det högst osäkert om Rainer Maria Rilke fått rätsida på sina Duinoelegier.

På nittonhundratalet inleddes sedan försök att tolka och dechiffrera inspirationens natur med hjälp av kvantmekanikens verktygslåda: att det egentligen bara handlar om energier, subatomära partiklar och annat smått och gott - med betoning på smått - som under rätt omständigheter kan förvandlas till den där snöflingan som utlöser lavinen (läs: inspirationen).
Vad den här osexiga förklaringsmodellen innebär för musan är svårt att säga, men om de tidigare bodde på Olympen har de nu hyrt in sig i en barack i partikelfysiklaboratoriet CERN.
Kanske är det därför de lyser med sin frånvaro i musiken i dag. I rockjournalistiken skymtar flick- och pojkvänner bara förbi som det där man lämnar kvar hemma när man drar ut på turné (eller ännu värre: som den direkta orsaken till den sämsta låten på den nylanserade skivan, den totalt oinspirerade balladen).
Fast det är klart: en musa kan lika gärna vara en vän, helt utan romantiska komplikationer. Som vi lär oss av Vincent van Gogh och Paul Gauguin.
Kanske är det i stället inom banden vi får söka den moderna musan. Simon & Garfunkel, Hetfield & Ulrich, Jagger & Richards, Björn & Benny och så vidare (betydande kvinnliga musiker är ju oftast på solokvist).
Muserna är alltså upphittade, om än i annan skepnad än när de försvann. Patriarken Zeus uppges vara lugnad av beskedet.

Publicerad i Dagbladet den 3 december.