Talk show-kostymen är skräddarsydd för David Hellenius

Kackerlackor är det enda som överlever en atomvinter, sägs det.
Mycket tyder på att också talk showen gör det.
Ett mer uthålligt och seglivat fenomen är svårt att tänka sig.

Ingen lär ha satt kaffet i vrångstrupen och knäckemackan i ögat när nyheten om David Hellenius talk show "Hellenius hörna" kreverade. Nej, den kreverade givetvis inte. Nyheten lämnades över helt stilla, som om Hellenius ankomst som värd för ett pratprogram hade profeterats i nöjesindustrins egen Uppenbarelsebok sedan skapelsens dagar.
Det enda märkliga med att Hellenius nu får en egen talk show är att det inte skett tidigare.
Få programledare i Sverige uppfyller kraven lika bra som han och det är en slutsats som grundar sig på att han (1) ser bra ut i kostym, (2) är en ypperlig konversatör, (3) vet hur man placerar ut vitsar i ett samtal för bäst effekt, samt (4) äger en ödmjuk självsäkerhet som inte går att fuska sig till.
Om tjänsten annonserades ut på Arbetsförmedlingen skulle det stå: talk show-värd/David Hellenius.
Visst, han är inte lika slipad som sin amerikanske namne David Letterman (för det krävs kanske rutinen av närmare 5 000 timmar i rutan), inte lika kvicktänkt som Jonathan Ross eller lika djuplodande som Michael Parkinson.
Å andra sidan är det inte särskilt rättvisa jämförelsepunkter.
Skälet till att associationerna vandrar västerut har nog delvis att göra med tv-studion, som med sina upplysta paneler i regnbågens alla färger - särskilt violett och rosa är på tapeten - påminner om såväl "The tonight show" som "The daily show".
Och precis som hos sina amerikanska förebilder är det inte tillräckligt att bara bjuda in ett par gäster. Något mer måste till, och då väljer David Hellenius att falla tillbaka på sin paradgren från "Hey baberiba"-tiden: humorsketchen.
Det parodieras vitt och brett, för det mesta utan någon synbar koppling till programmet eller de inbjudna gästerna. Somligt är kul, fyndigt, annat mer parodi för parodins skull. Vem var det som hade beställt en skrattpaus utan kontext?
Det mest obegripliga inslaget är däremot busringningarna. Kan inte något centralt organ inom nöjesbranschen utarbeta och anta en resolution om att busringningar faller under radions domäner? Det är viktigt att vi agerar, och det fort, innan någon får för sig att recitera radiopjäser på bästa sändningstid i tv.

Publicerad i Dagbladet den 20 oktober.

Konsertrecensioner från Sporthallen, Sundsvall, 17/10

Volbeat
Betyg: 4

Man kan plocka isär Volbeat bit för bit, vrida, vända och bända på de olika komponenterna och analysera fram en doktorsavhandling av musikens innersta väsen. Konstatera att det i grytan simmar influenser från rockabilly, country, blues, punk och thrash metal, och i skärningspunkten av detta mischmasch söka hemligheten bakom bandets enorma framgångar. Det kan man göra, och det är det också många som gjort.
Till ingen nytta, om du frågar mig.
Hemligheten bakom framgångarna står nämligen mitt på scenen, med pomaderat hår, svart linne och vita hängslen, och sjunger med inlevelse, kraft och imponerande röstkontroll. 35-åriga frontmannen Michael Poulsen är så självklar som bandets mittpunkt att ingen skulle märka något om resterande manskap placerades bakom ett draperi. Utan honom skulle Volbeat tigga klubbspelningar i Köpenhamn med omnejd och inte sälja ut sporthallar och hockeyarenor runtom i Europa.
Och framför allt: de skulle inte låta sig presenteras till tonerna av Sergei Prokofievs storslagna opus "Montagues and capulets". Ett stycke som använts så flitigt i dokumentärer om Sovjetunionen att man tror sig höra stöveltramp och ljudet av ett nära förestående maktövertagande.
På sätt och vis är det väl vad det också är, ett maktövertagande.
Redan med den inledande "The mirror and the ripper" drar Volbeat åt snaran kring publiken. Melodierna går till attack från sina bakhåll och när "Maybellene i hofteholder" och "Hallelujah goat" gett sina sista order är man omringad från alla håll. Det är bara att lägga ned allt motstånd och låta sig invaderas av deras folkfestliga hårdrock.
Bäst är "Evelyn" som gästas av Entombed-sångaren L-G Petrov, besynnerligast en fullständigt Volbeatifierad version av Dusty Springfields "I only want to be with you", och onödigast ett instick av Slayers "Raining blood" (felspelat dessutom).
Det märks att deras förbandsspelningar till AC/DC och turnéer med Metallica i både Nordamerika och Europa har gett råg i ryggen. Michael Poulsen och gitarristen Thomas Bredahl rör och för sig som om scenen var deras vardagsrum, och i låten "Thanks" bjuder de upp ett tiotal från publiken att sola sig i det berusande strålkastarskenet.
2010 var året då vi bevittnade födseln av ett nytt arenarockband.

Entombed
Betyg: 4

Entombed är ett band som har varit med så länge att det är svårt att tänka sig ett liv utan dem. För en sann hårdrockare är de som luften man andas: livsviktigt, men inget man kanske går runt och tänker på.
Tur då att vi mellan varven blir påminda om den avgörande kraften i låtar som "Demon", "Morning star" och "To ride, shoot straight and speak the truth". Vet man inte vad ordet oumbärligt betyder kan man antingen slå upp det i ett lexikon eller kort och gott lyssna på "Stranger aeons".
Om det är något som tynger ned Stockholmsbandet är det rutinen. Det överraskar nog ingen att det är nytillskottet, Gnarpbördiga basisten Victor Brandt, som öser mest på scenen. Sångaren L-G Petrov har fortfarande mer kraft i sin pipa än en stalinorgel, men i övrigt framstår han som en mysfarbror i oömma kläder. Lite som death metals svar på Ozzy Osbourne.
Avslutningsvis, till alla er som rynkade på näsan: Gillar man inte Entombed kan ens lämplighet som hårdrockare komma att utredas, och i särskilt grova fall finns Justin Bieber med på straffskalan.

The Kandidate
Betyg: 2

Det danska dynamitgänget The Kandidate, med medlemmar från lokala grupper som Hatesphere och Withering Surface, har det otacksamma uppdraget att vara bandet som ingen är där för att se. Och handen på hjärtat är det inte så värst mycket att se heller.
Inte för att det är dåligt, utan för att det är gjort tusen gånger tidigare. Det är som att ta en omväg för att åka och titta på en gran. Kvartettens halvsvängiga aggrothrash - en musikalisk transaktion mellan Pantera och The Haunted - får aldrig upp farten på allvar.
Det får inte sångaren Jacob Bredahl heller, som vankar av och an på scenen, fram och tillbaka, som fångad i en rastlöshet utan ände. Förmodligen säger det något om framträdandet i stort att hans lunkande är det som avtecknar sig tydligast i minnet.

Publicerade i Dagbladet den 19 oktober.

Chevy Chase tillbaka i skolbänken

För ungefär ett år sedan skrev jag ett inlägg om Chevy Chase. Inte så mycket om honom, kanske, mer om jakten på hans försvunna karriär. Att han medverkade i TV4-komedin "Hjälp!" sa väl egentligen allt som behövde sägas. Tyckte jag då, i alla fall, innan jag hade manglat igenom 25 avsnitt av tv-serien "Community". På något sätt fyller den ett tomrum. Den är inte lika rolig som "The office", inte lika smart som "30 rock" och inte lika relevant och samtidsinkännande som "Modern family". Däremot är den mysig, på ett sätt som många 90-talsserier var, säg "Vänner" eller "Spin city".

Serien handlar om en studiegrupp på ett community college - motsvarande Komvux, mer eller mindre - och Chevy Chase är åldermannen i gänget, en plump och homofobisk herre som sitter med fördomar upp till halsen, men som helst av allt vill vara häftig och modern. Lite som huvudpersonen, spelad av Joel McHale, som är provocerande cool. Han är egentligen en advokat, men har fått yrkesförbud eftersom hans examen förklarats ogiltig. Därför är han tvungen att svälja stoltheten och sätta sig bakom skolbänken igen. Delvis påminner han om en förvuxen Zack Morris från "Pang i plugget". En observation Abed Nadir - som rolltolkas av Danny Pudi, om det namnet säger er något - hade kunnat göra, eftersom hela hans liv kretsar kring tv:n. Varje gång han öppnar munnen ramlar det ut en populärkulturell referens, och han ser världen genom ett sitcomfilter. Det finns inte en enda situation som inte går att relatera till den eller den scenen i den eller den episoden från den eller den tv-serien. Ja, ni fattar. Ett exempel på det får runda av det här inlägget.



Förresten, ståuppkomikern och "The daily show"-korrespondenten John Oliver gör en del inhopp då och då också, lite som en kvalitetsgaranti med glasögon och brittisk icke-frisyr.
Och den informationen firar vi med ett bonusklipp, en briljant diss av "Glee".

Musik som trivselfaktor och tidsfördriv

Varför är det tabu med underhållning, undrar Hoffmaestro.
Frågan är förstås felställd. Så här borde den lyda:
Varför är det tabu att inte gilla underhållning?

Det är en klagovisa med oändligt många verser. Ett evigt gnäll. Insändarsidor och kommentarsfält svämmar över av moralisk indignation. Folkförakt, hävdar någon. Elitism, kontrar en annan. Och i spetsen för denna arga lynchmobb står alltid en folkets man eller kvinna - självutnämnd givetvis - och hetsar med någon pamflett om den förhatliga "kultureliten".
Folk känner sig kränkta när en kritiker hyllar en smal diktsamling och sågar ett brett underhållningsprogram. Att skriva illa om något som är riktat till en masspublik är att vara von oben. I synnerhet om det är tänkt att vara underhållande.
Det är här folkfavoriten Hoffmaestro & Chraa kommer in i bilden - ett partyband som anser att de blivit styvmoderligt behandlade i pressen eftersom de inte "står med ryggen mot publiken och låter mascaran rinna ner för kinderna" (DN 4/10). Orsaken? För att kritikerkåren är en miserabel samling människor som vältrar sig i misär och elände. Som avskyr det som i folkmun kallas underhållning.

Med underhållning avses alltså sådant som inte ställer några krav på mottagaren. På tv rör det sig om lek- och pekprogram, där kända personer spelar charader, nynnar på melodier och "bjuder på sig själva", alltmedan programledaren skrattar, och skrattar, och skrattar, för att verkligen visa att det här, kära tittare, det här är underhållning. Se hur kul vi har det!
Sådana här program samlar i regel miljonpubliker.
Så, om ni ursäktar, låt oss ta frågan igen: varför är det tabu med underhållning?
Ha gärna i åtanke att frågan är ställd 2010, i fredagsmysets tidevarv, som kännetecknas av att Peter Settman varje helg utlyser landsglädje och att en artist som Sean Banan dominerar topplistorna med en låt som heter "Skaka rumpa".
Tabu med underhållning, alltså? Snarare tabu att inte gilla underhållning. Rynkar man på näsan åt Melodifestivalen blir man direkt stämplad som viktigpetter (snäppet under terrorist) och säger man sig gilla något mer svårlyssnat än Sanna Nielsen får man en klentrogen blick till svar, som tycks säga: ja, jo, jag förstår att du vill göra dig lite märkvärdig, men det här tycker du ju inte om på riktigt.

Det är nästan som om stora delar av landets befolkningen har rekryterats till språkrör för Sverigedemokraternas kulturpolitik, där all konst som uppfattas som "provocerande" ska brännas på bål (det vill säga, allt som utmanar det normativa), och där god kultur definieras som "positiv och samhällsnyttig".
Så, hur löd egentligen svaret på den där frågan om varför det är tabu med underhållning?
"Det undrar vi också. Den ultimata känslan måste ju vara att må bra, att garva och ha kul. Det är det vi förespråkar", förklarar John Lindgren, sångare och gitarrist i Hoffmaestro.
Dags alltså att förbjuda alla mollackord och texter som inte handlar om sommar, sommar och sol, havet och vinden och doft av kaprifol.

Publicerad i Dagbladet den 9 oktober.

Skivrecension: Corroded

Corroded
"Exit to transfer"
(Ninetone Records)
Betyg: 3

En gång fick jag frågan av en vän vad den rockjournalistiska glosan "bredbent" egentligen betyder. Minns inte riktigt vad jag svarade, men fick jag samma fråga ställd till mig i dag skulle jag antagligen lägga Corrodeds nya platta "Exit to transfer" på skivtallriken.
Ångebandet ger en lika uttömmande som pedagogisk definition av ordet. En låt som "Piece by piece" är rena Powerpointpresentationen av begreppet.
Med tanke på den geografiska hemvisten är det frestande - men kanske framför allt: bekvämt - att beskriva Corroded som Takidas bångstyrige lillebror. Musikaliskt är de utskott på samma släktträd, även om Corrodeds rock är mer råbarkad, med knotiga riff och en tyngd lika känslig som ett skruvstäd.
För att spika dit en referensram kan man säga att det är mer Mustasch än Nickelback, mer Disturbed än Soundgarden.
"Exit to transfer" är i mångt och mycket en naturlig uppföljare till fjolårets "Eleven shades of black". Båda skivorna innehåller elva låtar och klockar in på ungefär fyrtiofem minuter. Sångslingorna och refrängerna är av den art att de låser in sig i minnets bankfack efter en lyssning och arrangemangen känns ritade med linjal.
Är det något man kan kritisera Corroded för är det just förutsägbarheten, att de aldrig lämnar sin säkerhetszon. Det är som om de målat in sig i ett hörn där de har kontroll över varenda kvadratmillimeter, men där svängrummet å andra sidan är ytterst begränsat. Ångesönerna är ruggigt kompetenta och uppvisar stor hantverksskicklighet, och kanske är det anledning nog att bryta upp och söka nya betesmarker för inspirationen, innan det där hörnet blir alltför inmutat.
I det avslutande spåret "Headstone" anas en vilja att expandera soundet. Jag håller tummarna för att det anger kursen för vad som komma skall.

Publicerad i Dagbladet den 2 oktober.

Konsertrecension av Västerbrokören

Västerbrokören
När: Lördag
Var: Pipeline
Betyg: 1

Det är förstås ingen slump att Blå Tågets "Den ena handen vet vad den andra gör" är betydligt mer känd som "Staten och kapitalet" i Ebba Gröns version. Mycket progg låter helt enkelt hopplöst daterad i dag. Till stor del beror det på att låtskrivarna var mer ideologer än musiker. Omsorgen för budskapet var oftast större än den för det musikaliska uttrycket.
Det är något jag kommer att tänka på när Västerbrokören uppträder på Pipeline i Sundsvall. Inte enbart för att tiden har sprungit ifrån den här typen av musik, utan också för att det låter hellre än bra. Särskilt frontmannen Gunnar Andersson har svårt att dölja att han sjunger mer på vilja än på talang. Och som åskådare har man svårt att dölja att rodnaden skjuter upp ur halslinningen och får kinderna att hetta.
Mest uppseendeväckande är multiinstrumentalisten Mikael Odelfelt som är klädd i kavaj, skotskrutiga byxor, ormskinnsboots och hatt.
Minst uppseendeväckande är dragspelaren som står orörlig längst bak, insvept i skuggor och likgiltighet, med uppsynen hos en som väntar på bussen. Det kan bero på rampfeber, men lika troligt är att han bara är förutseende, för efter en - i dubbel bemärkelse - dryg timme i Delsbokvintettens sällskap har man samma ansiktsuttryck själv.
Under normala omständigheter hade jag beklagat den dåliga publikuppslutningen och kanske skrivit något i stil med att alla de som inte var på plats minsann gick miste om något. Den här gången är det precis tvärtom: det var vi som var på plats som gick miste om något. Närmare bestämt två timmar av våra liv.

Publicerad i Dagbladet den 4 oktober.