Sjuttiotalet bjuder in till öppet hus

"The seventies" är underhållning i stilla skritt.
En tv-serie som glider runt på nostalgins ytspänning.
Kort sagt: ett bra program som hade tjänat på att vara bättre.

De senaste avsnitten har setts av omkring 600 000 personer. Det innebär att tv-serien logerar i SVT:s topp 10-lista, ett par våningar under "Sommarkväll med Anne Lundberg", och ungefär i höjd med höftkulan på "Allsång på Skansen".
Det är lätt att förstå framgångarna.
"The seventies" slår ut väggen till sjuttiotalet och förvandlar hela årtiondet till ett öppet hus. Värden Rolf Hammarlund minglar runt och minns, kallpratar med personer som sedan lång tid tillbaka är vräkta från offentlighetens hus och ljus och numera pensionssparar i nostalgi.
Ta låten "Love grows (Where my Rosemary goes)" som exempel. Fler kan antagligen identifiera refrängen bakifrån, på en knastrig transistorradio, än peka ut sångaren Tony Burrows under en vittneskonfrontation. Och den samling studiomusiker som stod för ackompanjemanget är rena streckgubbarna för mig.

Fast i huvudsak rör det sig förstås om namn stora nog att ristas in på både guldskivor och stenmonument, som Led Zeppelin, The Beatles, Alice Cooper och Yes.
Snarare än att avtäcka någonting nytt agerar Rolf Hammarlund museiguide: Här till vänster ser ni Paul McCartneys hårhjälm från 1976, och precis bredvid har ni en rekonstruktion av hans bankfack i skala 1:100 000.
Med tanke på att avsnitten bara är en halvtimme långa/korta är det svårt att kritisera upplägget. Men jag tänker göra det ändå, för varje avsnitt börjar så lovande, med en slags snabbspolad årskrönika, där tid och rum monteras in i en ram av politiska, sociala och kulturella förhållanden.
Varför inte låta musiken träda fram ur denna väv av yttre omständigheter i stället för att reducera det till en berättelse om ackordföljder och topplisteplaceringar - ett narrativ kört genom ett mixerbord.
Rolf frågar till exempel Magnus Uggla hur det kom sig att den progressiva rocken lyckades kommersiellt, trots att låtarna inte sällan klockade in på över tio minuter. Bra fråga, tycker Uggla. Och som tv-tittare kan man bara hålla med.
Kanske var frågan rentav för bra för att låta den dö ut i en axelryckning med tre punkter...

För övrigt #1: Gör er själva en tjänst och se den fantastiska serien "Musikaliska underbarn" på SVT Play. Tre trekvartslånga avsnitt där man får följa den 16-åriga Alexander Prior på hans jakt efter, ja, musikaliska underbarn.
Det är en närstudie i extrem talang, lika fascinerande som skrämmande, med barn som visar upp en sådan behärskad virtuositet och musikalisk brådmognad att de måste ha fötts med monokel och dirigentpinne i hand.
Dessutom är berättarrösten magnifik. Uttalet av "concerto" är så aristokratiskt att kroppen börjar producera blåa blodkroppar.

För övrigt #2: Möjligen är initiativet mer lovvärt än bra, men en artig applåd ska SVT ändå ha för att de förra veckan satsade på fransk film. Konstaterar att Jean-Luc Godards "Till sista andetaget" antagligen är roligare att analysera än att faktiskt se. Att Agnès Vardas "Cleo från 5 till 7" är en estetisk orgasm, där stadens myller är den perfekta motspelaren till Corinne Marchand. Och att lördagsfilmen, François Truffaus klassiska "De 400 slagen", förtjänar sin framskjuta plats i filmhistorien.

Publicerad i Dagbladet den 25 augusti.

Zappa dig genom känsloutbudet med musik

Mycket har sagts om musik.
Det är antagligen den ledande producenten av metaforer i världen.
Fast frågan är om någon har beskrivit musik som en provhytt för känslor tidigare.

För ett par veckor sedan publicerade Dagens Nyheter en intressant artikel om modern inlärningspsykologi och hur den kan användas för att lättare hitta i sitt känsloregister. Nästan som om det vore en garderob där emotionerna ligger kringslängda på golvet, och där lösningen på oredan är galgar.
Och någonstans på den glidande skalan mellan bokstavligt och bildligt förvandlas galgen till en låt.

Det här är bara en av tusentals liknelser man kan använda som illustration. DN beskriver till exempel metoden som en ”egen fjärrkontroll till känslorna”.
I korthet går den ut på att man betingar en särskild känsla till en viss låt. Ni vet, Pavlovs hundar: ringklocka, saliv, ringklocka, saliv. Eller som i det här fallet: Markoolio, obehag, Markoolio, obehag.
Psykologen Gabriella Svanberg får känslolivet att framstå som en enda stor provhytt. ”Till min röda jumper och mina svarta jeans passar det nog bra att vara lite klämmig – bäst att jag laddar iPoden med Lill-Babs.”
Nu är det förstås helt individuellt vad musik väcker för känslor inombords. För vissa är Lill-Babs kanske rena acetylsalicylsyran, medan det för andra har samma verkan som kräkmedel. Det som hos mig tänder gnistan till en inre revolution och får adrenalinet att fara genom kroppen är kanske nedåttjack för andra. Och tvärtom.

Kanske låter det som en new age-inspirerad kvällskurs, ”Kom i kontakt med dina känslor 5 poäng”, där läraren – som helst vill bli tilltalad livsguru – traskar runt i träskor med en medaljong runt halsen och med något religiöst i blicken berättar hur man kan måla vardagen med HELA paletten av känslor.
För visst kan man tvivla på effektiviteten i metoden, hur bra den där fjärrkontrollen till känslorna egentligen är – hur starka batterierna är. Och hur djupt ljudvågorna når i våra inre.
Antagligen fungerar det bäst när känslorna ligger nära ytan, för än så länge har jag inte läst om den kliniskt deprimerade som blev botad av en trolldryck brygd på Dr Bombay, Drängarna och Jokkmokks-Jokke.
Samtidigt har nog de flesta av oss upplevt att en låt i vissa fall kan levandegöra minnen bättre än ett fotoalbum. Det är som om vi lämnat våra spår på musiken, gamla avlagringar av känslor.

Men, jag ser ett problem med att använda musik som en fjärrkontroll att zappa mellan känslorna med. För precis som allt annat slits även låtar ut.
Iron Maiden är ett sådant band för mig, som jag lyssnat så mycket på och under så många olika faser av mitt liv, att jag numera bara hör bra låtar (det är förstås inte så bara). Låtarna är inte längre programmerade till en viss uppsättning känslor. Ganska befriande, nu när jag tänker på det.
Ibland vill man bara kasta på en bra skiva, luta sig tillbaka och på sin höjd använda fjärrkontrollen till stereon.

Publicerad i Dagbladet den 14 augusti.

Sonisphere - det leriga ingenmanslandet som blev ett allemansland

Observera att jag stulit bilden från Joacim Persson och Aftonbladets Nöjesblogg. Ingen kom i alla fall till skada under inbrottet i upphovsrätten.

Det går säkert att få det till ett ålderstecken. Egentligen ska inget kunna hindra en från att se Iron Maiden. En syndaflod, möjligen. Och jag antar att gårdagen - i min tolkning - var det närmaste en syndaflod man kan komma. Efter att ha plaskat runt i de leriga fotspåren av 47 200 hårdrockare kastade jag in handduken (om man ändå haft en sådan). Anthrax, Hammerfall, Slayer, halva Iggy & The Stooges och spridda skurar av Alice Cooper - det var vad jag mäktade med innan Stora skuggan i Stockholm började kännas som helvetets förgårdar. Ett ingenmansland som stormats av en hord hårdrockare, kroppsmålade med gyttja och i ett mentalt tillstånd som bäst illustreras med ett stort långfinger (denna "fuck you"-attityd tog sig många olika uttryck, men den mest fotogeniska var antagligen när folk hoppade jämfota i lerpölarna, så som man gjorde i barndomens vattenpussar - en handling i ren trots, en utsträckt tunga till några rejält pissnödiga vädergudar). Det var nästan som om man i utbyte mot festivalarmbandet hade tvingats avsvära sig allt vad självbevarelsedrift heter. "Med gud som mitt vittne svär jag att inte huka för lidande och elände, utan i stället kasta mig över det med blottade huggtänder." Själv sjappade jag efter Alice Cooper och missade Mötley Crüe - som jag gärna sett, även om de flesta verkar överens om att det var en dålig spelning - samt Iron Maiden - som jag också gärna sett, så klart, men som smärtar mindre eftersom jag skrålat med i "Hallowed be thy name" fem gånger tidigare.

Så här var i alla fall banden.
Anthrax - Scott Ian med sin mäktiga krasseodling till skägg är alltid en fröjd att se, en gammal thrash metal-stöt som sin ålder till trots - femtioårskalaset stundar - rör sig på scenen som en ursinnig studsboll. Och Joey Belladonna är sitt gamla vanliga jag, vilket innebär att han i "Indians" kutar runt med en massa färgglada örnfjädrar på hjässan (nej, jag är inte så indianintresserad att jag känner till namnet på denna huvudbonad). Bäst är "Madhouse".

Hammerfall - Bättre än sist jag såg bandet, på Gatufesten i Sundsvall. Joacim Cans kastar slitna klyschor mot publiken, som att Hammerfall är "ren jävla heavy metal", och det allra mesta rinner av som regndroppar på en poncho. Riffen är enkla, effektiva och - i längden - en aning enahanda. Mässandet i refrängerna, särskilt i "Last man standing" och "Any means necessary", är mer fotbollshuliganism än musik, ljudet av en folkölsrusig läktare. Eller: den vidrigaste formen av machokultur. Däremot låter det riktigt bra. Till och med "Renegade" framstår som något mer än bara lyssningsbart.

Slayer - Det går som inte att misslyckas när man har låtar mer effektiva än målsökande missiler. Riffen är rena precisionsinstrumenten och kan förmodligen hyvla atomer som om det vore en prästost. Att slarva bort kvaliteter i låtar som "South of heaven", "Dead skin mask" och "Angel of death" är ungefär lika lätt som att slarva bort sig själv. Slayer blir inte av med sin förträfflighet hur mycket de än skulle försöka. Fortsättningen på den här recensionen - som ni inte får - innefattar som sig bör en lång rad krigsmetaforer.

Iggy & The Stooges - Det mest imponerande med Iggy Pop är att han fortfarande är mer punk än världens samlade tuppkammar, mer nihilistisk än Nietzsche, och med en attityd som förenar en entusiastisk likgiltighet med trotset hos ett barn. Det tar en halv minut innan skinnvästen åker av och Iggy blottar en torso som framstår som en kalsongmodells värsta mardröm; antitesen till modereportagets estetiserade perfektion. För att använda en så kallad eufemism är huden "plisserad". Det omvända vore förstås betydligt märkligare, med tanke på att han är 63 år, har levt ett liv i omkörningsfilen och varit i konstant acceleration. Iggy loskar på sig själv, bjuder upp folk på scenen och kravlar runt i fotodiket. Ett fenomen som bara överraskar när han gör något normalt. Och det mest normala under spelningen är väl låtlistan med "Raw power, "Search and destroy" och "Funhouse" i spetsen som tar fågelvägen mellan scenen och reptilhjärnan, för vidare frakt ned till skrevet.

Alice Cooper - Någonstans här börjar även uppmärksamheten att svämmas över av lera och vatten. Det går inte att ta ett steg utan att skorna försvinner ned i en brun sörja. Regnet har förvandlat gräsplanen till världens största latringrop. När Alice Cooper går på scenen försöker jag isolera mig från alla yttre omständigheter, glömma att jag precis köpt en chorizo som mer eller mindre sköljdes ren på ketchup och senap i samma sekund jag fick den i handen. "No more mr Nice Guy", "I'm eighteen", "Go to hell" och "Poison" blir därför snarare soundtracks till mina flyktplaner. Jag tror det låter bra, det ser ut som att skräckikonen levererar. Marcus Grahn ger spelningen en 3a i Aftonbladet och han har för det mesta rätt.

För alla som tog det hela med ett buddhistiskt lugn - jag saluterar er. Det känns tryggt att veta att folk är villiga att utstå både hällregn och gyttjebrottning för att få se sina idoler. Eloge till er, med andra ord.

Justin Bieber - the day the music died

Jag vet inte om det hedrar mig att jag inte hört talas om Justin Bieber förrän i dag. En 16-årig kille i lila H&M-kofta, digitalt armbandsur och ett leende som kan göra mjukglass mjukare. Så långt en vanlig high school-elev med drömmar om att bli mellanchef på ett företag inom tjänstesektorn. Fast, bakom den oförargliga ytan - som en rulle presentpapper i mänsklig gestalt - döljer sig något fasansfullt. En så kallad popstjärna. (Precis som Miley Cyrus misstänker jag att han är avlad i ett av Disneys topphemliga laboratorium, bland klirrande provrör och frysboxar med pneumatiska låskolvar.) Det är hur som helst bråda dagar för Justin eftersom han är upptagen med att skriva sina memoarer - 16 är det nya 70 - som därefter ska filmatiseras. I rollen som den 16-åriga Justin Bieber ser vi den några dagar äldre Justin Bieber, som enligt källor ska vara det perfekta valet som filmens protagonist. Musikvideon till "Baby ft. Ludacris" har 272 834 366 visningar på Youtube och är därmed det mest sedda klippet på hela sajten. Justin discobowlar och snurrar runt i ett nattligt neonlandskap - så som man annars bara gör i dåliga romcoms - samtidigt som han försöker vinna sin kärleks hjärta genom att rulla över ett biljardbord. Det är så tråkigt att jag frestas att lägga till några hundra å:n i så. Jag lånar några rader från Don McLeans "American pie": "I knew I was out of luck the day the music died."