Humlans flykt - eller: bra och dålig fingerfärdighet

Hårdrock är som bekant en genre som gärna tävlar i instrumental akrobatik, nästan som om det satt en jury med poängtavlor i publiken och bedömde de enskilda insatserna. Om jag minns rätt är det musikjournalisten Chuck Klosterman som i sin "Fargo rock city" lägger fram tesen att det är kosmetika för att dölja det faktum att hårdrock i grund och botten är en ointelligent kulturyttring. Alltså, överkompensation.

Bara jazzen och den klassiska musiken tycker bättre om virtuositet än hårdrocken. I stunder är det mer sport än musik. Ett försök att pressa in så många toner som möjligt i låtarna, till den grad att ens tålamod förliser i ett hav av förvirring. Manowars outhärdliga tolkning av Nikolai Rimsky-Korsakovs "Flight of the bumblebee" - av någon anledning omdöpt till "Sting of the bumblebee" - kan vara det renaste uttrycket för virtuost nonsens som fångats på en bit plast. Jag vet, att håna Manowar är ungefär lika smart som att kalla en förståndshandikappad dum i huvudet, men det här bassolot är verkligen bortom idioti.



Då ser jag hellre på den här jazzeleganten, Art Tatum, som får pianot att spinna under sina fingrar. Han spelar ett stycke som borde kräva fyra händer, med uppsynen hos en som står i kassakön på Konsum. Med cruise control svischar han förbi både Sergei Rachmaninoff och Franz Liszt i klaviaturens högerfil. Enligt legenden ska Fats Waller ha presenterat Art Tatum med orden: "Jag spelar piano, men i kväll har vi Gud i huset."