Soundtrack till en resa till nattens ände

Det har varit dåligt med uppdateringar här på sistone. Tack, jag vet. Antar att jag varit upptagen med andra saker, livet till exempel (och Facebook). Precis läst ut "Resa till nattens ände" av Louis-Ferdinand Céline. Ett måste för alla som vet att respektera sig själva. Mer behövs egentligen inte sägas. Vill ni ha en analys av bokens narratologiska strategier eller något mer lärt får jag remittera er till Jonas Thente. Han kan sådant där.

Musik har jag bättre koll på, så här kommer några ord om skivor som för tillfället jobbar skift i högtalarna.

Watain - Lawless Darkness

Förhandssnacket har varit igång länge. En spärreld av spekulationer har dånat genom internetforum och många är det som gått vilse i den tjocka krutröken. När dimmorna nu lättar och de första konturerna skjuter fram kan man konstatera att (1) Watain fortfarande är Watain och att (2) låtarna uppvisar ett djup som en slentrianlyssnare aldrig kommer att bottna i. Jämfört med den mer hitbetonade "Sworn to the dark" är "Lawless darkness" ett, ja, laglöst mörker. Spiraler av komplexitet och ett skapande som inte räds de mer okonventionella vägarna. Fast som sagt, Watain är fortfarande Watain, inte Deathspell Omega. Man behöver inte sitta och dechiffrera musiken. Årets skiva? Får återkomma när - eller om - jag hittar botten. Än finns mycket kvar att upptäcka.

Avantasia - The Wicked Symphony / Angel Of Babylon

Tobias Sammet - arvfiende till uttrycket "less is more". Om det är något han skyr mer än pesten är det arrangemang med smal midja. Nej, det ska vara ordentligt med hull på låtarna. Så mycket späck att dietister avråder från överkonsumtion. Risken för åderförkalkning är stor när man hugger in i det tvådelade eposet "The wicked symphony" och "Angel of Babylon"; två timmar storslagen power metal med en gästlista som snarare påminner om en telefonkatalog: Jørn Lande, Michael Kiske, Russell Allen, Bob Catley, Klaus Meine, Tim "Ripper" Owens, André Matos, Jon Oliva med flera. Håller fortfarande på att smälta den här kaloribomben, men en låt som sticker ut direkt är "Scales of justice". Fantastisk.

Enforcer - Diamonds

Eftersom musiken är tidlös är det kanske lite motsägelsefullt att kalla den old school, men när man lyssnar på "Diamonds" förflyttas gravitationspunkten till 80-talet. Ett maskhål öppnas i tiden och alla tankar sugs in där som genom en vindtunnel. Det är NWOBHM blandat med Exciter och Razor och en rundgång av influenser som legat i träda de senaste 20 åren. "Midnight vice" byter saliv med både "The Ides of Marsh" och "Twilight zone" (Iron Maiden), men "jag kan själv tycka att den mer påminner om bandet Mindless Sinner", inflikar gitarristen Adam Zaars. Mindless... va? Ett obskyrt svenskt heavy metal-band som släppte sin enda fullängdare 1986, så klart. Kvarsittning för alla som tror att Trivium är heavy metal.

Pain Of Salvation - Road Salt One

Om det är något man lärt sig genom åren är det att Pain of Salvation är rastlösa. Eskilstunabandet har smort in sin kreativitet i såpa och är därför lika lätta att fånga som en ål.
På så sätt var det inte särskilt konstigt att de ställde upp i Melodifestivalen med låten "Road salt", vacker som en nyutsprungen blomma, men lika spännande som ett diarium på kommunhuset. Nej, då lyssnar jag hellre på "No way" med sina rottrådar tillbaka till sjuttiotalet, eller på det storslagna musikalnumret "Sisters" som orsakar vild sjögång i bröstet. För att vara Pain of Salvation är det en fluffigt vispad skiva, så för att återställa balansen släpps en syskonskiva i höst som enligt egen utsago ska vara avgjort hårdare. Till dess får vi hålla till godo med den här.

Keep Of Kalessin - Reptilian

Ännu ett band som ställt upp i Melodifestivalen, den norska för att vara mer specifik. Black, death och heavy metal kastas ned i morteln och pulveriseras; hackas ned till så små beståndsdelar att det är omöjligt att veta vad som är vad. Musiken har silats genom så många lager att alla obehagliga klumpar rangerats ut i studion. Precis som med Pain of Salvation är Melodifestivalbidraget, "The dragontower", skivans svagare spår. Bäst är norrmännen när låtarna tillåts släppa ut magen och expandera över alla bräddar/byxlinningar, ligga och jäsa i över 14 minuter som i avslutande "Reptilian majesty" och bli mer romantiska än Verner von Heidenstams dikter.

Deftones - Diamond Eyes

Är det ett sorgearbete? Vanmakt inkopplad i en förstärkare? Alla amatörpsykologer dyker ned som gamar kring "Diamond eyes". För hela bakgrunden, läs det matiga reportaget i senaste numret av Close-Up Magazine. Här klipper jag direkt till slutscenen: basisten Chi Cheng vårdas fortfarande för sitt komatösa tillstånd till följd av en bilolycka i november 2008. Läge alltså att tolka in både det ena och det andra i musiken. Är det då ett sorgearbete? Eller vanmakt inkopplad i en förstärkare? Det är ett utmärkt Deftontes-album, det är vad det är. Bra att förskriva till personer med böjelse för det bitterljuva.

The National - High Violet

Det börjar med att alla - exakt alla - hyllar skivan. Kritikerna slår iväg superlativen så långt att man blir alldeles andfådd. Då kliver Andres Lokko in på arenan och vädrar morgonluft. Som en haj som får vittring på blod på flera mils avstånd kan detta kulturjournalistiska högdjur få syn på en möjlighet att vara trotsig ända från sitt Notting Hill-näste i London till Sverige. Följaktligen suckar han högt, himlar med ögonen och konstaterar att "High violet" är sååå april 2010. Urbota omodernt. Råkar man däremot vara så banal att man gillar bra musik för att den är bra, ja, då kan man runda den här diskussionen och ägna tiden åt att lyssna i stället.

Rhapsody Of Fire - The Frozen Tears Of Angels

Ni läste rätt. Skivan heter "The frozen tears of angels". Okej, vi tar en skrattpaus på en gång... Bra, har alla tömt gallblåsan nu? Rhapsody Of Fire blåser som vanligt på med full effekt och får varenda säkring att gå. Tiotusen watt dramatik rätt in i hjärtat. Drakar flyger högt, trollkarlar ser bekymrade ut och änglar, ja, de gråter frysta tårar, uppenbarligen. Trots det - eller tack vare, om man tilltalas av bilden - är det en i stunder riktigt bra skiva. Särskilt "Sea of fate" och "Crystal moonlight". I en låt som "Reign of terror" påminner det nästan om Ensiferum. Har svårt att avgöra om det är positivt eller negativt eller enbart märkligt.