Kungen är död - länge leve minnet av honom

En liten man med en stor röst.
Det är så historien om Ronnie James Dio börjar.

I söndags tog sagan slut.


På kvällen den 16 maj blev allting svart. Det var som om någon kommit åt strömbrytaren. Alla färger slocknade. Svart, bara svart.
Ronnie... död.
Jag minns hur den inre temperaturen rasade. Frosten spred sig i kroppen, tankarna fastnade i skaren.
Ronnie James... död.
Det var precis efter "Parlamentet" på TV4. Livet kändes lätt, vägde inte mer än ett vardagsbekymmer. Och så kom beskedet som fick tiden att stanna.
Ronnie James Dio död.
Åsknedslag.
Känsloavbrott.

Ska man börja förklara vad Dio betytt för hårdrocken måste man ta till så tunga ord att ni läsare skulle få ryggskott av att lyfta upp tidningen från hallmattan. Hans livsgärning går inte att sammanfatta i en krönika. Det vore idiotiskt att ens försöka.
Man kan lyfta fram att han ersatte Ozzy Osbourne i Black Sabbath 1979 och släppte två skivor - "Heaven and hell" (1980) och "Mob rules" (1981) - som för alltid kommer att hänga i hårdrockens Louvren och utstråla samma självklara mystik som Mona Lisa.
Man kan påpeka att hans år med Ritchie Blackmore i Rainbow (1975-78) reser sig som ett monument ur det förflutnas dimmor. En prestation så stark att den sträcker sig in i evigheten, och bortom. Låten "Stargazer" är för alltid intatuerad i mitt hjärta.
Man kan framhålla hans exempellösa framgångar som soloartist. Eller att han introducerade det numera klassiska djävulstecknet (en knuten näve fast med lill- och pekfingret spretande i luften).
Allt det kan man med rätta tillskriva Ronnie James Dio, som ofta kallades den lilla mannen med den stora rösten. Det är bara alltför lätt att smycka honom i ord mer gnistrande än ädelstenar och tända ett gudomligt sken kring hans hjässa.
Men, i alla hyllningar och griftetal, i alla himlastormande känslor, är det viktigt att komma ihåg att han framför allt var djupt mänsklig. Alla som träffat honom säger samma sak och det är att han var snäll och ödmjuk.
Jag fick själv erfara det när jag för fem år sedan intervjuade honom över telefon. "Fråga på du bara, jag har inte bråttom", skrattade han hjärtligt när jag försynt undrade om den utmätta tiden var slut. Det var sådan han var, generös med både sig själv och sin tid.

Förra fredagen, knappt 40 timmar före dödsbeskedet, pratade jag med Dios nära vän och kollega Geezer Butler. Han var då på väg till sjukhuset för att se till sin cancersjuka kamrat. Jag förstod på det han sa - och sättet han sa det på - att slutet var nära.
"Jag kan inte begripa att det som händer faktiskt är på riktigt. Som det är nu kan jag inte fortsätta med mitt liv. Allt som upptar mina tankar är han, och det gäller för alla i bandet", sa han.
Menar du att det inte finns några ljuspunkter alls, undrade jag.
"Nej", konstaterade han. "Nej."
Fyrtio timmar senare blev allting svart.

Publicerad i Dagbladet den 22 maj.

1 kommentarer:

Micke sa...

Snyft

Skicka en kommentar