Välbehövligt tankerum i tv-tablån

Tänk dig ett tv-program där tankarna tillåts ta plats och där resonemangen skickas runt ett bord, från mun till mun, och sakta mognar till insikter.
När nyhetsstormarna river som värst erbjuder "Annas eviga" en halvtimmes lä.
Public service i sitt esse.

Dagens medieklimat är rena drivhuset. Alla idéer odlas fram med konstgödsel så att de så snabbt som möjligt kan skördas och användas som foder till den försoffade publiken. Ingen har tid att vänta. Klockan tickar och rastlösheten pickar. Den som skriker högst får ordet (oftast en man i hornbågade glasögon som tror sig veta allt för att han har en massa universitetspoäng; sin naturliga häckningsplats har han i "Debatt" och "Kvällsöppet med Ekdal").
Därför känns det extra skönt med ett program som "Annas eviga". Här bryts och byts reflektioner kring ett bord. Tonen är för det mesta lågmäld, rödvinet skvalpar i glasen och Anna Lindman Barsk låter diskussionen guppa runt, ibland på djupt vatten, ibland alldeles vid strandkanten.

"Hur tänker ni kring det?", undrar hon. En rätt bra fråga i sammanhanget eftersom de inbjudna gästerna har en fallenhet för just det, att tänka. Det rör sig om mer filosofiska frågeställningar som inbjuder till eftertanke och självrannsakan: Måste man förlåta för att kunna gå vidare? Eller är det rentav en kränkning mot offret? Finns det något samband mellan religion och maktmissbruk? Hur talar man med barn om döden?
Det är ämnen där svaren måste resoneras fram och där till och med experterna vacklar i sina åsikter. Argumenten smashas inte in som fallet ofta är på andra håll i tv-tablåerna. Sedan kan det förstås bli lite väl trevande ibland, som i rundabordssamtalet om religion och maktmissbruk mellan Elisabeth Ohlson Wallin, P.C. Jersild och Åsa Waldau. Elisabeth verkade ha en fobi för sammanhängande meningar och Åsa satt mest och var sig själv. Alltså lite otäck.
Men av de sex avsnitt som hittills televiserats (söndagar 18.30 på SVT2) har de flesta bjudit på en intellektuell krispighet, lite al dente i stället för den kladdiga underhållningspuré vi blivit så vana vid. Det är precis sådant här Sveriges Television ska producera: program som ger blanka fan i de senaste tittarsiffrorna.

Det är också glädjande att litteraturmagasinet "Babel" utökats från 30 till 60 minuter. Därmed hinns fler intervjuer med och samtalen behöver inte schasas fram. Daniel Sjölin är som alltid en bra programledare och förenar kunnande med livligt engagemang. Om det är något att störa sig på hos honom är det hans kryperi: han berömmer nästan sina gäster till rodnad. Ett lite mer nyktert och neutralt förhållande vore helt klart att föredra.

Publicerad i Dagbladet den 5 maj.