Veckans recensioner: Negură Bunget + The Ocean

Negură Bunget
"Vîrstele pămîntului"
(Code 666)
Betyg: 4

Rumänska Negură Bunget har stått upp till halsen i lovord de senaste åren. Så gott som varenda recension har haft en krämig fyllning av superlativ. Särskilt senaste skivan "Om" (2006) fick kritiker att tala om en milstolpe inom black metal.
En hel del har hänt sedan dess. Förra året lämnade tre medlemmar bandet och reinkarnerade sig som Dordeduh. Kvar stod visionären Negru. Han bestämde sig för att fortsätta, och det beslutet kan man inte gärna invända mot när "Vîrstele pămîntului" radar upp det enda goda argumentet efter det andra, låt för låt.
Negură Bunget - som betyder mörk dimmig skog - är inte vad jag skulle kalla ett svårlyssnat band. Däremot begär de ens tålamod i pant. Låtarna leker kurragömma med konventioner, tar skydd bakom stora ljudkulisser och rör sig i obanad terräng med xylofon och träblåsinstrument. Black metal är med andra ord en alldeles för trång beteckning för det här bandet.
Vad är det då? En upplevelse, det är vad det är.


The Ocean
"Heliocentric"
(Metal Blade)
Betyg: 3

The Ocean är ett band jag gärna kallar utforskande. Gränserna är som ett rev av flytbojar. De guppar runt och låter sig flyttas omkring, allt beroende av musikens lufttryck, yttemperatur, textur, siktdjup.
Med andra ord, bandnamnet ger en alla nycklar man kan tänkas behöva för att förstå sig på "Heliocentric" (som för övrigt är första delen i ett större tematiskt verk, andra delen "Anthropocentric" släpps i oktober).
I en låt som "Ptolemy was wrong" rör sig cirklarna långsamt utåt, som ringar på vattnet, och blir till en vågskvalpande ballad med stillsamt piano, melankolisk sång och fläktande stråkar. Som kontrast har vi "Firmament" där de tunga gitarrerna river i seglen och trummorna piskar upp havets vrede. Då påminner det mer om en egenfiltrerad blandning av Cult of Luna, Neurosis och Isis. Postrock och metal, med progressiviteten som hävstång.
Utforskandet fortsätter.

Den moderna familjen i en skrattspegel

Världsekonomin går på knäna.
Samtidigt strosar den amerikanska tv-industrin visslande vidare med rak rygg och hög svansföring.
Senaste succén heter "Modern family".

I USA har komediserien fått ett följe på omkring tio miljoner människor. Det är i klass med den kritikerrosade "The office" som alldeles uppenbart inspirerat "Modern family"-skaparna Steven Levitan och den sexfaldigt Emmybelönade Christopher Lloyd, främst känd som manusförfattare till "Frasier".
Ett osynligt team av dokumentärfilmare tränger in i hjärtat i en välmående villaförort och tar rygg på tre familjer som försöker tälja till sin vardag så den ryms inom dygnets tjugofyra timmar. Det känns som en hybrid mellan "The office", "Arrested development" och - för att ta en aktuell svensk motsvarighet: Felix Herngrens "Solsidan".

Här finns rollfigurer som inte riktigt får plats i mallen för det normala. Som har karaktärsdrag som spiller utanför den schabloniserade bilden av en redbar medelklass. Phil Dunphy (spelad av Ty Burell) är en trebarnspappa som inte riktigt vet vad som är fram och bak på föräldrarollen och som därför hängt undan den i garderoben.
I stället har han iklätt sig rollen som kompis - en farsa som fyller sitt ordförråd med kryddig hiphopslang för att visa att han minsann hänger med. "I'm the cool dad, that's my thang", berättar han rakt in i kameran. Makan Claire Dunphy, i fantastisk gestalt av Julie Bowen, gör sitt bästa för att ge barnen en god uppfostran, men blir ständigt påmind om att hennes auktoritet är på väg mot konkurs. "If Haley never wakes up on a beach in Florida half-naked, I’ve done my job", konstaterar hon.

Parallellt får vi även följa Mitchell Pritchett och Cameron Tucker, ett homosexuellt par som precis adopterat ett barn från Vietnam. I det allra första avsnittet, som har premiär nästa fredag på TV4, ser vi Cameron i en scen som ackompanjeras av låten "Circle of life" från "Lejonkungen", och det är så roligt att humorskalan nästan måste graderas om.
Till sist har vi även Jay Pritchett (Ed O'Neill från "Våra värsta år") och hans betydligt yngre fru Gloria. Från ett tidigare äktenskap har Gloria också den elvaårige sonen Manny, en brådmogen kille som skriver kärleksdikter och som alltid har en snusförnuftig kommentar på tungspetsen. "I'm qutting football, it's a game for children", anmärker han.

Som ni förstår är inte upplägget särskilt originellt och det är inte heller nödvändigt. "Modern family" är på sätt och vis en lyckad uppdatering av 80-talsserien "Fem i familjen"; situationer som blir humoristiska när relationsband spänns för hårt och slår tillbaka som små gummisnoddar.
Tjugofyra avsnitt är redan inspelade och tv-bolaget ABC meddelade tidigare i år att de lagt in en beställning på ytterligare en säsong. Återstår att se om den får lika stort genomslag i Sverige. Hoppas det.

Publicerad i Dagbladet den 7 april.

Utcheckning från den gråa vardagen

Om några timmar sitter jag på en buss ned mot Arlanda. Slutdestinationen är det ni ser ovan. Guatemala. Berg och djupa dalar, Stilla Havet och Karibien, korruption och fattigdom och postkolonialt haveri. Allt i samma bytta. Själv hoppas jag kunna stryka längs med samhällets solsida, på ett klassiskt turistmanér, och låta den landstingsanställda sjukvårdsrådgivarens ord vara lag: "Om du avstår från oskyddat sex och smutsiga kanyler behöver du inte vaccinera dig mot hepatit b för din vistelse." Jag vet vad ni tänker: trist att behöva avstå smutsiga kanyler. Nåväl, det finns ju andra nöjen kvar: låta sig bitas av en rabiessmittad hund, däcka ute i djungeln och bjuda in malariabärande mygg på fest, och så vidare.

Även bloggen tar semester under de kommande två-tre veckorna (utöver en krönika som dyker upp på onsdag). Tills dess kan ni fortsätta stirra på bilden ovan och jämföra den utsikten med den ni har utanför fönstret.

Veckans recensioner: Darkthrone + Crashdïet

Darkthrone
"Circle the wagons"
(Peaceville)
Betyg: 4

Min första skiva med Darkthrone var "Panzerfaust" (1995). Då handlade texterna om permafrost och vargavinter och fjällvandringar. Musiken var black metal i ohyvlad produktion. Disten fastnade som flisor i öronen.
Femton år senare sjunger de eviga parhästarna Nocturno Culto och Fenriz om hur det är att jobba på posten: "21 years of minimum wage / Got no problems with manual labour"
Nog alltid har norrmännen ömsat skinn på vägen. Titeln på en tre år gammal mini-cd förklarar vad det handlar om: New wave of black heavy metal. Alltså: heavy metal i stället för bister black metal.
Fenriz samlande på obskyr 80-talshårdrock (Manilla Road, Heavy Load, Cirith Ungol) ringlar sig som en spottkobra genom skivans nio spår och bildar ormgrop tillsammans med rå proto-thrash, crustpunk och - någonstans i bakgrunden, som en osalig ande - lite black metal. Darkthrone-puritaner himlar med ögonen. Själv går jag ned på knä och dyrkar.

Crashdïet
"Generation wild"
(Gain)
Betyg: 4

Tre skivor och tre olika sångare. Stockholmska Crashdïet har gått många ronder i ringen mot missödet. På "Generation wild" reser de sig upp på nio och får snart igång fotarbetet igen. Första riffet i första låten, "Armageddon", är en högerkrok som får en att tappa andan. Därefter står man som en slagpåse och försöker blockera den ena låten starkare än den andra. Tio låtar och fyrtio minuter senare har man så mycket blodsmak i munnen att man kan öppna en blodcentral.
Crashdïet är verkligen i toppform och flera av låtarna - "Down with the dust", "Save her", "Generation wild" - har lackerats med en tidlöshet som får dem att kännas som moderna hårdrocksklassiker.
Gillar man stora arenarefränger, svettiga melodier, tuperade hår och ja, 80-talet i största allmänhet, vill man inte missa den här skivan.

Låt oss prata om Carl Jung och jakten på universums mittpunkt

Vad händer om man barrikaderar sig i en stuga ute på landet med en trave Katharine Hepburn-filmer, filosofiska traktat av Carl Jung och en vag idé om att göra en "musikalisk resa i djupled"? Heter man Melissa auf Der Maur slutar det med ett multimedialt fyrverkeri som tar rygg på "en ensam kvinna, en symbol för det universellt kvinnliga, som transcenderar genom landskap, tidszoner och dimensioner i jakt på universums mittpunkt och kraften som öppnar vägen till alltings början."

Jag skojar inte. "Out of our minds" heter projektet och är ett konceptuellt verk som omfattar ett fullängdsalbum, en kortfilm och en serietidning. I kommande numret av Close-Up Magazine kan du läsa min intervju med denna fascinerande kvinna - före detta medlem i det Courtney Love-frontade bandet Hole och inhyrd sessionsmusiker i The Smashing Pumpkins. Om hon också har examen från förnämliga konstskolor? Gissa.

Skivan är inget annat än fantastisk och är ett måste för alla som vill leva ett drägligt liv. På Spotify kan man simulera denna astralresa till universums mittpunkt. Och med tanke på att man knappt vet vad som är upp och ned och fram och bak i Melissas värld (på ett alltigenom positivt sätt ska tilläggas) känns det helt naturligt om ni börjar med skivans avslutande spår, "1000 years", som smyger igång om ni klickar här.

Ett par klipp som gör långfredagen mindre lång

Häromdagen skrev Andres Lokko en krönika om den alldeles förträffliga komikern Jim Gaffigan. Det fick mig att börja rota i hans digra katalog av humoristiska hole-in-ones. På samma sätt som Jerry Seinfeld hittar han sin humor i det triviala: bacon, paj, våfflor... ja, det mesta har med mat att göra. "I had some food earlier. Have you ever had some food? It's good."

Självklart har han också gjort en ketchup-rutin:



Avslutningsvis: I förra veckans "Babel" på SVT gjorde estradpoeten Bob Hansson en intervju med ingen mindre än Martin "Yeah yeah, wow wow" Svensson. Ett måste att se, särskilt Martins avslutande råd till alla blivande poeter: "Det är bättre att göra än att inte göra." Se klippet här.