Veckans recensioner: WASP + Gorgoroth

W.A.S.P
”Babylon”
(Demolition Records)
Betyg: 4

På det gamla goda 80-talet sjöng W.A.S.P om att ”knulla som en best” och sångaren Blackie Lawless lanserade sågklingan som den nya suspensoaren.
Självklart undgick de inte radarn hos militanta moralister som genast vred om startnyckeln till hat- och smutskastningskampanjer och dödshoten började samlas som mörka moln över gruppens huvud.
Blackie Lawless växlade därför spår och sublimerade sin sexdrift till ett engagemang i storpolitiken. På nya skivan ”Babylon” förutspår han jordens undergång med bibliska profetior och i texthäftet omyndigförklarar han så gott som alla politiker. Barack Obama har han till exempel jämfört med Hitler, så gissa om det pyser ur öronen på honom nu när presidenten utsetts till årets pristagare av Nobels fredspris.
Kanske är det bara av godo, för Blackie verkar utsöndra kreativitet när han gnisslar tänder. Låtar som ”Crazy” (vars riff är oroväckande likt det i ”Wild child”) och ”Babylon’s burning” är prestationer att skriva in i historieböckerna, och covern på Deep Purples ”Burn” osar av diesel och bränt gummi.
Visst, balladerna ”Into the fire” och ”Godless run” är andrahandssortering och Chuck Berry-tolkningen ”Promised land” är själva definitionen av onödig. Men det ändrar inte faktum att W.A.S.P fortfarande står kvar på sin formtopp som nåddes med förra skivan ”Dominator”.


Gorgoroth
Quantos Possunt ad Satanitatem Trahunt
(Regain Records)
Betyg: 4

Förra skivan, “Ad Majorem Sathanas Gloriam”, toppade min årsbästalista 2006. Sedan dess har norska Gorgoroth legat i en vårdnadstvist om bandnamnet: grundaren Infernus mot sångaren Gaahl och basisten King ov Hell (som var upphovsman till rubb och stubb på senaste skivan).
Infernus drog det längsta strået i rättssalen.
Med nygammalt manskap vid sin sida, bland annat sångaren Pest (aktiv 95-97 i bandet), har 37-åringen en del att bevisa. Och visst, ”Quantos…” låter i stunder helt fantastisk med riff som borrar sig in i skallen och melodier som får blodet att närma sig fryspunkten.
Mina reservationer angår sångaren Pest som är vårdslöst nära det komiska ibland, med en röst som påminner om Gollum. Kan också tycka att låtarna är lite för kontrollerade, lite för stramt hållna.
Samtidigt är invändningarna bara giltiga i ljuset av den tidlösa ”Ad Majorem…”. Gorgoroth rider fortfarande i förtruppen av black metal-band.