Vhs-kassetten från "The ring" upphittad

Kollega Jonn Palmér Jeppsson skrev nyligen ett blogginlägg med rubriken "2011, året då ingenting tycks omöjligt". Om han bara visste hur rätt han hade, den där eftermiddagen för snart tjugofyra timmar sedan. På Blabbermouth - denna på gott och ont oundvikliga sajt för varje hårdrocksintresserad individ - blir jag presenterad för det japanska bandet Babymetal, och det med en sådan där Butterick's-leksak som man gömmer i handflatan och som ger den man hälsar på en elektrisk stöt (oerhört kul i åldrarna 1 år och 2 månader till 1 år och 3 månader).

Man måste se Babymetal för att förstå, och när man väl har sett Babymetal har all förståelse för världen runnit ur en. Det kan jämföras med döden: ingen kan i livet säga vad det innebär och när man väl kan det är det redan för sent. Alltså: jag varnar er för att titta på videon nedan. Det här är en digitalisering av den vhs-kassett som hittas i "The ring".

Metallica och Lou Reed - ett samarbete att brottsrubricera

Början var bra.
Det var då ingen hade hört någon låt.
Nu finns skivan till lyssning och... slutet ont, allting ont.

En mycket vis man sa en gång: lämna din potential i fred, för med potential är det som med banksaldot: man har alltid mycket mindre än man tror.
Nu var det visserligen i en ståuppshow han sa det, den gode Dylan Moran. Men nog är det så att folk borde ha anständigheten - för att inte säga omdömet - att inte låta sin potential hänga och dingla hur som helst.
Inte för att jag är pryd men när dokusåpakändisar skriver böcker och programledare spelar teater är Sodom och Gomorra inte långt borta. Och när Metallica och Lou Reed om en vecka ger ut "Lulu" kan vi sluta hoppas på nåd och barmhärtighet.
Syndaförlåtelse? Ledsen, de tog slut i går.

För alla som missat nyheten, här är den i resumé: i oktober 2009 uppträdde Metallica med Lou Reed på Madison Square Garden i New York, som en del i tjugofemårsfirandet av The Rock & Roll Hall of Fame.
Ett jippo, förstås.
Det ingen såg var att det där och då såddes ett frö som nu, två år senare, slagit ut alla vitala funktioner i det vi kallar rockbranschen (ännu saknar vi kunskaper för att förutse och förhindra sjukdomsförlopp av det här slaget).
Ungefär så har samarbetet i alla fall beskrivits, trots att det fram till i förrgår bara fanns en låt tillgänglig samt några svårbedömda ljudklipp.
"Om en fisk kunde fjärta är det så här det skulle lukta", skriver en person på Blabbermouth. En annan: "Någon som har en extra ishacka över... för mina öron?"
På Youtube har låten "The view" närmare en miljon lyssningar, men av de som tyckt till ger tre fjärdedelar tummen ned. Än så länge är det bara Rolling Stone-journalister som kurrat gott och myst åt en "rasande förening av [Reeds] 1973 års noirklassiker, Berlin, och Metallicas '86-stenkross, Master of Puppets".
Själv hör jag bara två före detta pionjärer som förgäves slår sina huvuden mot varandra, som flintastenar, för att stryka eld på den kreativitet som mest liknat en rykande veke på senare år (bortsett från semicomebacken "Death magnetic" har Metallica de senaste tjugo åren skrivit låtar som om de försökte göra avtryck på soffdynorna i studion snarare än på fansen).

En annan mycket vis man - eller kvinna - sa en gång: vägen till helvetet är kantad av goda föresatser. Kanske bör vi ha det i bakhuvudet när vi lyssnar på "Lulu".
För är det så att skivan är en charterresa till helvetet - varsågod Kanal 5, där har ni titeln på ännu en efterbliven dokusåpa - får vi påminna oss om att inte ens Metallica eller Lou Reed strävar efter att skriva musik som i första hand bör recenseras av lagmän i Haag och inte musikkritiker.
Låt oss helt enkelt hoppas på det bästa och vänta oss det värsta.
Om inte annat kanske "Lulu" blir en konstnärlig nära döden-upplevelse som får både Metallica och Lou Reed att uppskatta det de redan har lite mer.

Publicerad i Dagbladet den 22 oktober.

Progressiv musik - en framtidsvision i det förflutna

Ingenting är sig likt.
Det enda oföränderliga är det föränderliga.
Hur kan då musik som skapades för fyrtio år sedan kallas progressiv?

Ni inser det, jag inser det: Det här kan sluta i en fackidiotisk doktorsavhandling som abstraherar och teoretiserar sig allt längre bort från verkligheten, för att till slut nödlanda i en slutsats som ligger bortom varje frisk människas förståelsehorisont.
Men, detta lovar jag: Jag ska göra allt som står i min makt för att inte förvandla denna kolumn till en resultattabell för en turnering i akademiskt hårklyveri.
Vi börjar försiktigt.
I boken "Mean deviation: Four decades of progressive heavy metal", av musikjournalisten Jeff Wagner, föreslås en uppdelning mellan progressiv med litet p och Progressiv med stort p. Den versala versionen avser genren medan den gemena förbehålls musik som är progressiv i ordets rätta bemärkelse (enligt SAOL: framstegsvänlig, framåtverkande).
Genren är den mer eller mindre färdigutvecklade form som är allt annat än just progressiv.

Här är ett genretypiskt exempel: bandet delar in sina låtar i sviter, kastar taktarter mellan sig som om det vore heta potatisar, nämner virtuosa tonsättare som influenser, reserverar den bättre delen av sina låtar till enskild soloakrobatik, instrumental exhibitionism och musikteoretisk masturbation (lugn, ingen har någonsin fått utlösning av det), och skriver texter som på ett eller annat sätt berör ämnen som astralkroppar, kvantmekanik och kryptozoologi.
Det kan låta tokigt, men det där är ett kött och potatis-band i genren Progressiv musik. Vardagsmat. Formen är i dag inte mer innovativ än tysk schlager (sedan krävs det antagligen en livligare fantasi och en större musikalisk fingerfärdighet för att fylla formen med innehåll, men det är en annan diskussion).
Progressiv med litet p, däremot, det är musik som syftar, strävar, suktar framåt och som ser regler och föreskrifter som misstag att lära sig av snarare än rättesnören.

Är det något jag saknar i Jeff Wagners distinktion mellan progressiv och Progressiv är det att också musiklyssnandet i någon mening är progressivt.
När Dream Theater släppte den stilbildande skivan "Images and words" 1992 var jag sex år.
Först ett decennium senare skulle jag hacka fram den ur tidens avlagringar. Trots alla år som gått upplevde jag den som sprillans ny, som progressiv. I ett vidare perspektiv var den förstås inte det, eftersom den vid det laget kopierats och schabloniserats till förbannelse och ändrat tempus från futurum till tja, pluskvamperfekt.
Men för mig, som ännu inte fått hörselgångarna igenslammade av alla de band som följde i Dream Theaters spår, var musiken progressiv och framtidsvisionär. Man kan förklara det som ett felslut orsakat av bristande kunskaper, men: ingen kan ha koll på hela musikhistorien och utan felmarginaler hävda att något är sant nyskapande och utvecklande.
Så, vad betyder det då att musik är progressiv?
En hel del olika saker, vad det verkar. Det enda jag med säkerhet kan säga är att frågeställningen i sig, och det faktum att den fortfarande är aktuell, är ett tecken på att samtidsmusiken är vital och viril. Den dag progressiv och Progressiv är ett och samma, det är den dag Don McLean sjunger om i "American pie": "The day the music died"

Publicerad i Dagbladet den 8 oktober.

Steampunkat "Tusen och en natt"-epos eller politiskt plakat?

En stor del av årets nyhetsrapportering har kretsat kring den så kallade "arabiska våren" och de folkliga uppror som fortplantat sig över Nordafrika och Mellanöstern. I Tunisien gick det förhållandevis lugnt till, eftersom landets ledare Zine el Abidine Ben Ali fattade vinken - det vill säga, att hans moraliska inkassokrav inte längre gick att skjuta upp - och därför flydde fältet.

Hur det här har påverkat det tunisiska bandet Myrath är en öppen fråga. Som musikjournalist gör man sig då och då skyldig till övertolkning och läser in för mycket i artisternas framtoning och tror sig höra kritik mot den försvagade a-kassan i ett tonfall eller en pausering som låter misstänkt socialdemokratisk.

Lite så är det när man lyssnar på låtar som "Under siege", "Merciless times" och "Time to grow" från Myraths nya fullängdsalbum "Tales of the sands". I sammanhanget är titlarna anslående, förstås, men med undantag för den sista är de ändå rätt hårdrockstypiska. Och skivomslaget, med en utsmyckad kamel, en sidendraperad skönhet, en trattgrammofon, en läderinbunden bok och en halvt hallucinerad ökenfästning, känns mer som ett steampunkat "Tusen och en natt"-epos än ett politiskt plakat.

Funderingar som dessa gör möjligen "Tales of the sands" lite intressantare, men inte bättre. Skivan är tillräckligt bra för att ta sig fram för egen maskin, utan draghjälp från braskande omständigheter. Tycker du att Orphaned Land släpper skivor alldeles för sällan och/eller att musik i första hand ska vara bra, ja, då har du ingen tid att förlora. Upptäck i dag (förslagsvis på Spotify).