En renässans för hårdrocken - på ett sätt du inte anade

Lite bakom flötet och mycket pubertala.
Så beskrivs kanske inte hårdrockare längre, men det antyds.
Fast vet ni vad: dessa långhåriga odågor har bättre koll på renässans- och barockmåleri än de allra flesta.

Läser du den här krönikan gör du det antagligen utan förhoppning om att förkovra dig i Hans Memlings konstnärskap. I första hand för att du inte vet vem Hans Memling är (ett skäl gott som något), i andra hand för att tyskfödda renässansmålare, verksamma under 1400-talet, traditionellt sett inte varit ett självklart ämnesval för musikkrönikor.
Om det nu ändå skulle vara så att du börjat läsa den här texten med en förväntan om att lära dig mer om Hans Memling, kan jag försäkra dig om att du antingen förväxlat Dagbladet med en foliant från 1800-talet eller är ett hängivet fan av Iron Maiden-sångaren Bruce Dickinson.
Det senare verkar både troligare och mindre oroande.
Alla som har skivan ”Tyranny of souls” i sin ägo vet vad jag talar om, eller har åtminstone sett det jag talar om. Skivomslaget. Ett utsnitt ur en triptyk av just Hans Memling.
Egentligen gör det detsamma vad Bruce Dickinson velat säga med det här, om det är en ren budgetfråga eller om det är något så tjusigt som en allegori eller allusion eller travesti eller samhällspolitisk kommentar eller...
För mig är det intressanta att hundratusentals hårdrockare – fulkulturens ofrivilliga representant – suttit och fascinerats av en oljemålning från cirka 1485. Inte ens Knut Knutson från ”Antikrundan” skulle få för sig att slå sig ned i finfåtöljen en fredagkväll för att studera en pannå av Hans Memling.

Tro nu inte att jag försöker leda i bevis att hårdrockare skulle vara konstkännare i det tysta eller latenta antikvitetsexperter. Om det är något som inte diskuteras i baren på en rockklubb är det Albrecht Dürers kopparstick.
Ändå, likväl och trots allt, har alla hårdrockare – oavsett preferenser – kommit i kontakt med verk av döda mästare. Bara på konsthistoriska museer ser man mer klassiskt måleri än i hårdrockares skivsamlingar.
Låt mig länka samman en beviskedja: Paradise Losts ”Faith divides us - death unites us” är baserad på ett träsnitt av Hans Holbein d.y (1497-1543), Skid Rows ”Slave to the grind” är en pastisch på Caravaggio (1571-1610), Bruce Dickinsons ”The chemical wedding” är inspirerad av William Blake (1757-1827), Eugène Delacroix (1798-1863) samarbetade postumt med Bolt Thrower på deras kanske mest klassiska skiva ”The IVth crusade”, Bathory har pallat ett verk av Peter Nicolai Arbo (1831-1892) till ”Blood fire death” och ett av Frank Bernard Dicksee (1853-1928) till ”Hammerheart”, och Dimmu Borgir reproducerade Gustave Doré (1832-1883) på fullängdsdebuten ”For all tid”.
Det här är, som man säger, bara ett axplock. Med mer spaltutrymme – och mer fritid – går det att utöka listan till ett flervolymslexikon.
Vad det här säger om hårdrocken som genre kan man spekulera i och kring. Säkert är i alla fall att jag, och många andra med mig, inte hade vetat vem Hans Memling var om det inte vore för denna musikstil som, på ett ganska unikt sätt, blandar högt med lågt, gammalt med nytt, det sofistikerade med det pubertala och allting däremellan.

Publicerad i Dagbladet den 24 september.

Ögat ska ha sitt - eller: årets snyggaste skivomslag

För en tid sedan skrev jag en krönika som i rubrikform kan sammanfattas så här: Ingen bryr sig längre om skivomslag. Det är ingen avancerad iakttagelse, och det är just därför den är så viktig (jämför med en invecklad kulturanalys som leder i bevis att postmodernismens grepp om omslagskonsten fått ledvärk och att vi nu befinner oss i ett -ism-vakuum; den informationen arkiveras i dokumentförstöraren). För att åtminstone dra mitt lilla strå till stacken lyfter jag här fram årets snyggaste skivomslag, hundraprocentigt subjektivt och utan akademiska tillsatser. Som en ökänd bloggare en gång sa: Jag bara kör.

Wolves in the Throne Room - Celestial Lineage
Bilden ser ut att vara tagen med en undervattenskamera från 50-talet i en trollskog á la John Bauer. Om inte det är argument nog kan man kravla tillbaka till den sten man kom från.

Graveyard - Hisingen Blues
Jag älskar den här skivan, kanske ännu mer för omslaget än för musiken (som givetvis är suverän den med). Vad de gör i en träskmark i Amazonas inland vet jag inte, men den får mig att tänka på Paul Theroux' "Moskitkusten" - som för övrigt filmatiserats med Harrison Ford i huvudrollen - och det räcker som omdöme.

Leprous - Bilateral
Svamparna som tornar upp sig i bakgrunden är antagligen konstnärens matsedel, för i förgrunden ser vi: en myrslok som används som dragdjur för en behornad sjöjungfru i en tillbringare med citronlemonad. Drycken pumpas upp och in i en fastbunden homo sapiens som verkar måttligt road av det hela. René Laloux jublar i sin grav.

Red Fang - Murder The Mountains
En färglagd psykos eller en konspirationsteoretikers mardröm? (Bilden är, kan man gissa, en fri tolkning av Illuminatis emblem: en pyramid med ett allseende öga i toppen.) Cirkeln gör att det känns som ett titthål in i ett annat universum, kanske det som HP Lovecraft benämner som "mellan dimensionerna".

Necros Christos - Doom of the Occult
Undergångsromantik så som den såg ut på 1500-talet? Det kanske rentav är en etsning från anno dazumal. Vad vet jag. Påminner mig hur som helst om Giovanni Battista Piranesi (1720-1778) som jag har på väggen här hemma.

In Extremo - Sterneneisen
Ett ord räcker: steampunk!

Morbus Chron - Sleepers in the Rift
Ser ut som om HP Lovecrafts Cthulhu hackat sig in i Disneystudions grafikmotor. Eller som om konstnären sträckläst "My little pony" samtidigt som han stirrat på omslaget till Carnages "Dark recollections". Bestäm själva (alternativt, hitta på en bättre beskrivning).

Negură Bunget - Focul Viu
Orden som ringlar sig likt Midgårdsormen över omslaget läser: Transilvanian black metal art. Bättre kan varken omslaget eller musiken beskrivas (Marknadsdomstolen borde lyfta fram "Focul Viu" som ett föredöme när det gäller hederlig och samvetsgrann produktlansering).

Mastodon - The Hunter
Hör först och häpna sedan efter behag: den där tjuren är inte en datoranimation utan ren och skär hantverksskicklighet. Är det spiran på en totempåle eller en maskeradkostym för karnevalen i Rio? Nej, det är bara Mastodon.

Aderlating - Spear of Gold and Seraphim Bone
The Knife möter Ghost i en djuphavsgrav.

Rockbjörnen - lägg ned skiten!

Rockbjörnen är ett fantastiskt pris.
För Aftonbladet.
Och för alla som anser att mycket ska ha mer.

En svår fråga i all sin enkelhet: går det att säga vad som är bra och vad som är dålig musik? Låt mig besvara frågan i två led.
Ja, det går.
Nej, det går inte.
Till exempel går det att säga att Art Tatum var en bra pianist (århundradets underdrift). Däremot går det inte att säga att musiken han arrangerade och spelade in är bra - i objektiv mening.
Det är det här som kallas tycke och smak, och som ofta spelas ut som trumfkort i diskussioner om musik. "Allt det där du sa precis, jätteintressant och så vidare, men det handlar ju bara om tycke och smak."
Därför kommer Aftonbladet undan med en så billig och genomkommersiell och populistisk prisgala som Rockbjörnen. "Lägg ned skiten!", hade de själva skrivit om det var Sveriges Television som orkestrerade det hela.
Nu låter det i stället så här: "Vi lyssnar på våra läsare!"
Ja, det är ett sätt att se på det. Mitt är ett annat: att de använder "verklighetens folk" som mänsklig sköld mot all kritik.

Rockbjörnen är alltså ett musikpris som delas ut av Aftonbladet. Juryn är svenska folket - eller mer specifikt: tidningens nätläsare.
Årets gala ägde rum i veckan och några av vinnarna var Håkan Hellström (hans åttonde vinst), The Ark, Veronica Maggio, Iron Maiden och Metallica.
Att ifrågasätta en ordning som sägs återspegla befolkningens smak - eller med mer högtravande ord: uttrycka folkviljan - är i mångas ögon elitistiskt. Kanske, men det är för att man inte tänker tanken färdigt. För vad är det som ligger bakom befolkningens smak, som ger den en grogrund? Marknadskrafterna, förstås.
Det enda Rockbjörnen gör är att bekräfta det vi redan vet ("Håkan Hellström är en populär artist - det var ju det jag sa!") och reproducera kommersiella strukturer. Prismotiveringen är densamma för alla vinnare: störst går först!

Låt oss undvika missförstånd. The Ark är ingen ovärdig vinnare i kategorin "årets livegrupp", och detsamma gäller Metallica, som kammade hem "bästa liveakt metal". Tvärtom. Men om inte ett utsålt Ullevi är ett folkets pris - inte minst ekonomiskt - vet jag i så fall inte vad som är det.
På plats var över 50 000 personer och i tv-sofforna ska ytterligare 700 000 varit bänkade framför SVT:s livesändning. Hur bra måste en spelning på Debaser Medis i Stockholm - eller på Pipeline i Sundsvall - vara för att ha en sportslig chans mot en sådan uppslutning?
Det är lite som att fråga: vilken bergstopp gillar du bäst? Av alla som finns att välja på vinner förstås den högsta, för det är den flest ser från sina hem (under åttiotalet vann Marie Fredriksson "årets svenska kvinnliga artist" fyra år i rad, och upprepade - nästan parallellt - den bedriften med Roxette i kategorin "årets svenska grupp").
Först, inse detta: svenska folket röstar varje dag på sina favoriter, med plånböckerna. De köper konsertbiljetter och skivor (nåja), betalar för streamade tjänster och lyssnar på reklamradio (som genererar stim-pengar för låtskrivarna). För det här belönas redan artisterna. I första hand ekonomiskt, i andra hand med guld- och platinaskivor.
Färdiginsett?
Bra, då lägger vi ned skiten.

Publicerad i Dagbladet den 3 september.