Veckans recensioner: Epica + Rammstein

Epica
”Design your universe”
(Nuclear Blast)
Betyg: 5

När varenda ton får hjärtat att svälla och varenda melodi sätter verkligheten i gungning, när ljuden bäddar in en i en varm dagdröm, ja, då inser man att musik – när den är som bäst – kan vara nära nog livsnödvändig; hjärtat i ens tillvaro.
”Design your universe” är en påminnelse om det, holländska Epicas femte fullängdsalbum.
Som alltid är det lätt att bli överväldigad av bandets symfoniska metal, förlora orienteringen i det dignande överflödet, där senromantik à la Richard Strauss och Johannes Brahms gjuts in i ett modernt fundament av goth, metal och pop. Den orkestrala öppningen i ”Deconstruct” hade rent av kunnat skrivas av Gustav Holst.
Sångerskan Simone Simons bidrar med en dynamik till arrangemangen när hon obehindrat glider mellan för- och bakgrund, trippar fram med storslagen grace. En mezzosopran som inte gör någon skillnad på opera och pop.
”Design your universe” är ett modernt mästerverk och genrens tungviktare, Nightwish och Within Temptation, kan härmed se sig förbisprungna.

Rammstein
”Liebe ist für alle da”
(Universal Music)
Betyg: 2

Sex tyskar som har sex på film. I bakgrunden pumpar en kitschig syntslinga och en brunstig mansröst som flåsar ”You’ve got a pussy, I have a dick / So what’s the problem? Let’s do it quick”. Låter det bekant?
Ja, det är en porrfilm.
Eller som det kallas när Jonas Åkerlund står som regissör och medlemmarna i Rammstein medverkar: en musikvideo. Och för de som älskar bandet lite extra mycket lanseras också en specialutgåva av nya skivan ”Liebe ist für alle da”, innehållande avgjutningar av musikernas könsorgan i form av dildos.
Kanske är alltihop en avledningsmanöver för att göra oss mindre uppmärksamma på musiken. För nya skivan är faktiskt en ganska avtändande bekantskap. Visst, det låter Rammstein, på gott och ont, och Till Lindemanns befallande röst är fortfarande det mest macho du kan hitta på den här sidan ”Terminator”.
Men i övrigt får de nog lita på att sex säljer, helt enkelt.

Vägen mellan fransk poesi och svensk black metal går via en kopp kaffe

Först känner jag ingenting.
Så jag kokar mig en kopp kenyanskt kaffe, sätter på ”Maranatha” med Funeral mist och… simsalabim, ett fönster öppnas i sinnet och orden strömmar in som en frisk vårvind.
Skapa dina egna allkonstverk och låt intrycken komma dig närmare.

Alla har nog vid något tillfälle upplevt hur olika omständigheter, olika förhållanden, har förmågan att förstärka vissa känslor, göra oss mer mottagliga för särskilda frekvenser. En läsupplevelse till exempel kan i rätt miljö gå oss djupt till sinnes, medan den i fel miljö inte berör alls och förblir oförlöst.

Samma sak med konserter. Alla som stått i publiken när ett minimalistiskt, stämningsspinnande post-rockband framfört sin musik i strålande solsken, eller för all del ett gravgrävande black metal-band, där trögflytande mörker är själva bränslet, vet att omgivande faktorer både kan stjälpa och hjälpa.

Det som utlöste en lavin av känslor i en nedsläckt rockklubb låter kanske vingklippt på en stor festivalscen.

Därför bör man, så ofta man bara kan, ingripa själv och rätta till förutsättningarna, förse rummet med en lämplig ram. Konserter kan man inte göra så mycket åt, där är det artistbokaren som får visa sitt, förhoppningsvis, goda omdöme. Men i hemmets lugna vrå är det desto lättare att manipulera fram den rätta känslan, vrida på reglagen, sänka eller höja den emotionella temperaturen.
Kort sagt: hamna i rätt sinnesstämning.

Just nu läser jag ”Maldoror” av Comte de Lautréamont, en pseudonym för den franske författaren Isidore Ducasse vars liv återkallades redan vid 24 års ålder och som av många anses ha lagt grundplåten för hela den surrealistiska rörelsen.
”Ett grymt och hallucinatoriskt mästerverk”, säger baksidestexten.

Först känner jag ingenting. (Ni vet vad som kommer nu, va?)
Så jag kokar mig en kopp kenyanskt kaffe, sätter på ”Maranatha” med Funeral mist och… simsalabim, ett fönster öppnas i sinnet och orden strömmar in som en frisk vårvind.
Kaffet vill jag inte orda så mycket om. Det bidrar till en inre stimulans och tjänar som en slipsten för koncentrationen (fast just det kenyanska, UTZ-certifierade kaffet från Classic kan rekommenderas).
Musiken däremot gör underverk för läsningen. Det är som om Funeral mist och Isidore Ducasse förklarar varandra, ingår i ett gemensamt sammanhang som framträder först när de smälter samman.

”Maranatha”, som för övrigt är en av årets bästa skivor, är som ett tonsatt vykort från Judas i sitt brinnande inferno av bottenlös ånger. Namnlösa fasor häver sig upp ur musikens håligheter och leder en rakt in i Ducasses skräcksyner.
Nästa steg blir antagligen att ta med sig boken och iPoden ut till någon vindpinad kyrkogård när klockan slagit midnatt. Där har man en upplevelse som blir svår att skrapa bort.

Bäst just nu:

* Salong Draken på Filmstaden som vaskar fram guld utanför mittfåran, med filmproduktioner som vågar vara motsträviga och som inte ger efter för förväntningar och fördomar. ”Hunger”, ”Bronson” och den nu aktuella ”Looking for Eric” är alla filmer som förtjänar en större publik.

* På KissMuseum.net lanseras nu sällskapsspelet Bingo i det legendariska hårdrocksbandets enorma produktkatalog. Det slutgiltiga beviset på att Kiss inte är farligare än ett glas saft.

* Nya konsert-dvd:n från Dark Tranquillity, ”Where death is most alive”, är så snygg att verkligheten runtomkring verkar blek och urtvättad, mer deprimerande än ett avsnitt av ”Uppdrag granskning”.

Publicerad i Dagbladet den 24 oktober.

Veckans recensioner: WASP + Gorgoroth

W.A.S.P
”Babylon”
(Demolition Records)
Betyg: 4

På det gamla goda 80-talet sjöng W.A.S.P om att ”knulla som en best” och sångaren Blackie Lawless lanserade sågklingan som den nya suspensoaren.
Självklart undgick de inte radarn hos militanta moralister som genast vred om startnyckeln till hat- och smutskastningskampanjer och dödshoten började samlas som mörka moln över gruppens huvud.
Blackie Lawless växlade därför spår och sublimerade sin sexdrift till ett engagemang i storpolitiken. På nya skivan ”Babylon” förutspår han jordens undergång med bibliska profetior och i texthäftet omyndigförklarar han så gott som alla politiker. Barack Obama har han till exempel jämfört med Hitler, så gissa om det pyser ur öronen på honom nu när presidenten utsetts till årets pristagare av Nobels fredspris.
Kanske är det bara av godo, för Blackie verkar utsöndra kreativitet när han gnisslar tänder. Låtar som ”Crazy” (vars riff är oroväckande likt det i ”Wild child”) och ”Babylon’s burning” är prestationer att skriva in i historieböckerna, och covern på Deep Purples ”Burn” osar av diesel och bränt gummi.
Visst, balladerna ”Into the fire” och ”Godless run” är andrahandssortering och Chuck Berry-tolkningen ”Promised land” är själva definitionen av onödig. Men det ändrar inte faktum att W.A.S.P fortfarande står kvar på sin formtopp som nåddes med förra skivan ”Dominator”.


Gorgoroth
Quantos Possunt ad Satanitatem Trahunt
(Regain Records)
Betyg: 4

Förra skivan, “Ad Majorem Sathanas Gloriam”, toppade min årsbästalista 2006. Sedan dess har norska Gorgoroth legat i en vårdnadstvist om bandnamnet: grundaren Infernus mot sångaren Gaahl och basisten King ov Hell (som var upphovsman till rubb och stubb på senaste skivan).
Infernus drog det längsta strået i rättssalen.
Med nygammalt manskap vid sin sida, bland annat sångaren Pest (aktiv 95-97 i bandet), har 37-åringen en del att bevisa. Och visst, ”Quantos…” låter i stunder helt fantastisk med riff som borrar sig in i skallen och melodier som får blodet att närma sig fryspunkten.
Mina reservationer angår sångaren Pest som är vårdslöst nära det komiska ibland, med en röst som påminner om Gollum. Kan också tycka att låtarna är lite för kontrollerade, lite för stramt hållna.
Samtidigt är invändningarna bara giltiga i ljuset av den tidlösa ”Ad Majorem…”. Gorgoroth rider fortfarande i förtruppen av black metal-band.

Veckans recensioner: Alice In Chains + Mama Kin

Alice In Chains
”Black gives way to blue”
(Virgin Records)
Betyg: 4

För sju år sedan gav kroppen upp, kapitulerade från sitt sista fäste och överlämnade sig själv till evigheten. Alice In Chains originalsångare Layne Staley hade genom sitt långvariga heroinmissbruk avtalat ett möte med döden. Frågan var inte om, utan när.
När vi nu skriver 2009 ligger ”Black gives way to blue” på skivdiskarna, Alice In Chains första studioalbum på hela 14 år och det första med nya vokalisten William DuVall. Folk har förstås protesterat, oroat sig för att det tunga arvet ska förskingras.
Nu kan alla torka svetten från pannorna och pusta ut. Bandets gitarrist, Jerry Cantrell, har här skrivit några av sina bästa låtar, som de akustiska ”Your decision” och ”When the sun rose again”, som inte hade skämt för sig på den lysande ep:n ”Jar of flies” (1994).
Andra favoriter är den drömska ”Private hell”, betongkrossande ”A looking in view”, suggestiva ”All secrets known” och det såriga titelspåret, en drabbande hyllning till Layne Staley med gästspel av Elton John.

Mama Kin
”In the city”
(Leon Music)
Betyg: 2

För att ta till sig Mama Kin måste man spola sig ren från intellektuella anspråk och proppa sig full av allergimedicin mot klyschor. För när sångaren sjunger ”lock up your daughters, ’cause we ain’t fooling around”, och följer upp det med ”I don’t mean to brag, but baby I can turn you on”, har man nått den absoluta nollpunkten för takt och ton.
Av bilderna att döma har de svalt Mötley Crües koncept ”glamourös dekadens” med hull och hår, precis som många andra svenska band de senaste åren (Crashdïet, Crazy Lixx, Vains Of Jenna). Mama Kins uppdrag är att underhålla och ”In the city” är rena partytältet för den som kallar sig hårdrockare och orkestrerar sin personlighet med Bandit Rock-musik som Poison, Mötley Crüe och Kiss’ 80-talsera.
Med det inte sagt att skivan är dålig. Här finns tillräckligt med snygga gitarrfigurer och rock’n’roll-uppror (om än godkänd av Hem och Skola) för att få en förfest på fötter.