Veckans recensioner: Theatre of tragedy, Megadeth, Leaves eyes, Switch opens

Theatre Of Tragedy
”Forever is the world”
(AFM Records)
Betyg: 4

Bakom sig har norska Theatre of tragedy en minst sagt brokig karriär, en serpentinväg som slingrat sig ned i det svartaste svart, för att först med nya ”Forever is the world” åter nått höjder där det är möjligt att andas klar luft.
Efter de elektroniska och till stora delar unkna experimenten i början på nollnolltalet har gruppen välkomnat gothrocken tillbaka i sitt liv, och hur det låter sedan! Låtarna är så stämningsfulla, så rödvinsromantiskt ljussatta, att man inbillar sig att de framkallats i ett mörkrum. Lyssna bara på riffet i ”Revolution”, eller gitarrerna som ligger och retar i bakgrunden i ”Dreamland” och som sedan åker svävare över till refrängen som är fuktigt daggdroppande av syntar.
”Forever is the world” är ingen ny formtopp för Theatre of tragedy, men det är en återkomst till det de gör bra, och tveklöst den bästa skivan på tio år från bandet.


Megadeth
”Endgame”
(Roadrunner Records)
Betyg: 3

Megadeths evige frontfigur, Dave Mustaine, närmar sig 50, men verkar alldeles för upptagen med sin musik för att ha insett det. ”Endgame” är antagligen det mest rödsprängda han fräst ur sig på tjugo år. Han är som en frustande tjur som ser röda skynken överallt.
Inte ens i balladen ”The hardest part of letting go... Sealed with a kiss” kan han sitta still, utan snor standaret två minuter in och rider fram till förtruppen med galopperande riff mot en nedgående, österländsk sol. I låtar som ”This day we fight!” och ”Headcrusher” pressas thrash metal-riff fram i rasande tempo och gitarrsolona verkar doppade i lava. Problemet är att intensiteten imponerar mer än hantverket i sig och vissa stycken känns nästan maskintillverkade.
Däremot kan man inte förneka storheten i en låt som ”44 minutes” med sin hitrefräng och den sköna textstrofen ”drawn to a firefight with a pocketknife”, som sätter sig som en sugkopp på hjärnan.


Leaves Eyes
"Njord"
(Napalm Records)
Betyg: 4

Musik har en förmåga att locka fram en massa överord, att ställa till med en parad av metaforer av närmast religiös karaktär. Man beskriver ett paradis, en himmelsk bädd av bevingade toner, fast det egentligen bara är musik.
Så om jag skriver att "Frøyas theme" är så vacker att änglarna gråter i himlen, att den går rakt in i hjärtat, utan ett ens knacka på, så får ni ha överseende. Tyska Leaves' Eyes tredje skiva iscensätter så mycket skönhet att det inte räcker med nyktra beskrivningar som "vacker melodi" eller "fina arrangemang". Det här är symfonisk metal som susar i trädkronorna och som drar med sig Liv Kristines sång som en virvlande fjäder, viktlöst svävande över ett mörkt gap av rytande gitarrer och storslaget bråddjup.
"Njord" är som helhet inget mästerverk, men i stunder, som i nämnda "Frøyas theme", liksom i titelspåret, tror man sig få en skymt av världen ovanför. Majestätiskt.


Switch Opens
"Switch opens"
(GMR Music)
Betyg: 3

Med ett organiskt odlat sound, där riffen mognat långsamt och ljudkostymen blivit härligt retronoppig, öppnar Switch Opens dörren till en värld som målats i psykedeliska färger. En låt som den långsamt malande ”Pyramids” är musikalisk kvicksand som centimeter för centimeter täcker lyssnaren med smutsig hårdrock.
Ljudet har dragits genom rännstenen och ruffats till ordentligt, utan att förlora i kraft och precision. Lyssna bara på refrängen i ”He dives down”, som mynnar ut i en lika enkel som mördande effektiv melodi. Det är stort låtskrivande.
Stockholmsbandet, som tidigare gick under det dribblande svåra namnet Fingerspitzengefühl, levererar på ”Switch opens” svärtad hårdrock där Black sabbath-tyngd möter Motörhead-driv och resulterar i något som faktiskt låter rätt unikt.