Melodierna sitter som implantat i kroppen. Ändå vet vi så lite om deras ursprung.
Hög tid alltså att stifta närmare bekantskap med videospelskompositörerna.
Det talas ofta om generationer som om det vore klaner, stora kollektiv med gemensamma erfarenheter, referensramar och tillhörighetstecken. Så är det förstås bara om man också tycker att streckgubbar är fullt tillräckliga representationer av människor.
Likväl: Sliter vi ur all stoppning ur livet, häktar av oss våra personligheter och vänder avigsidan utåt ser vi att märkeslapparna nästan är identiska (den som inte är tillverkad av Homo Sapiens®™ bör genast vända sig till Konsumentverket för rådgivning).
Strömningar i tiden, inte minst populärkulturella, formar oss sedan och löder in beröringspunkter i det kollektiva medvetandet. För åttiotalister är en sådan beröringspunkt ledmotivet till Nintendospelet "Super Mario".
Koji Kondo, som melodimakaren heter, har sannolikt präglat oss mer än kommunaliseringen av skolan och det fruktade underhållningsvåldet, särskilt om man väger in att han också komponerat den vackra ljudtapeten till "The legend of Zelda".
För en som har strålbehandlats av tv:n framför "Super Mario" och hört melodisekvenserna fullborda varv på varv på varv, i en ringdans utan ände, är det svårt att bedöma musiken för vad den är.
Ett sätt att separera musik- och spelupplevelse - nästan lika komplicerat som att dela siamesiska tvillingar - är att ta del av styckena i symfoniska arrangemang, förslagsvis på Youtube. Efter ett antal lyssningar framstår melodierna som ett cybernetiskt experiment mellan Scott Joplins "The entertainer" och Pjotr Tjajkovskijs "Nötknäpparen", medan den underjordiska passagen kunde ha schaktats ut av Modest Mussorgsky.
I Japan har videospelsmusik kunnat höras i konserthus ända sedan åttiotalet, men det är först under de senaste fem åren som USA och Europa har slagit följe och vikt hundöron i programbladen för moderna kompositörer som Nobuo Uematsu ("Final fantasy"-serien), Yasunori Mitsuda ("Chrono cross"), Jack Wall ("Mass effect"), Chris Hülsbeck ("The great Giana sisters") och Masato Nakamura ("Sonic the hedgehog").
På sajten last.fm har Nobuo Uematsu över trettio miljoner lyssningar, att jämföra med Mozart som paddlar runt i bakvattnet med omkring tjugo miljoner lyssningar.
Tidigare i år gick ledningen för den amerikanska Grammisgalan ut med nyheten att priskategorin som tidigare rubricerats "film, tv eller annan visuell media" nu sträckts ut till "film, tv, videospel eller annan visuell media". Ett erkännande, hur litet det än må vara.
För en bransch som globalt omsätter mer än fyrahundra miljarder kronor årligen är det inte en dag för tidigt att vi på allvar lyfter fram den musik som präglar miljontals människors liv (att videospel numera huserar på stora kultursidor är ett steg i rätt riktning).
Förhoppningsvis kan det också leda till att kvaliteten höjs och att de som i dag avfärdar videospelsmusik som dassiga fotostatkopior av filmmusik får sina argument nedbrända till grunden (jämför spelet "Battlefield 1942" med filmen "Pirates of the Caribbean" - den senare är förvisso bra mycket bättre, men är det någon som gjort sig skyldig till stöld är det filmkompositören, då spelet kom ut ett år tidigare).
Alltså, hög tid att stifta närmare bekantskap med videospelskompositörerna.
Publicerad i Dagbladet den 19 november.
Inlägg
3 kommentarer:
Episk lista över kompositörer. Tillåt mig att komplettera med, Noriyuki Asakura (främst för Tenchu: Stealth Assassins), Akira Yamaoka (Silent Hill 1-4), och den pampigaste icke-japanen Jesper Kyd. Kyd har en hel del bra alster som alla är värda att höras, men jag tänder på de pampiga bidragen till Hitman serien, samt Assassins Creed.
Det finns så mycket att säga om TV/PC-spel, men jag vet inte vart jag ska börja. Hmm, jag borde först kanske kolla in vad det där rosa är som läcker ur örat på mig...
Ja, det finns en del att ta av. Sedan tycker jag - av det jag hört - att mycket också är undermåligt och att det ligger något i att tv-spelsmusik i många fall är måndagsexemplar av filmmusik. Men inte i samtliga.
Det är sant det också. Det beror väl till en viss del på att budgeten har ökat, men att kreativiteten sinat. Till en viss del, i alla fall.
Jag tycker man kan säga samma sak om själva spelen också. Jag spelar inte lika mycket som jag brukade, men intrycket jag får av många av dagens spel är att man numera hittat formeln att tjäna pengar på.
Du vet ju att början till flera av de spel-serier som idag är kända miljonprojekt började som underjord-projekt. Tomb Raider, Resident Evil, Silent Hill, var ju alla spel som programmerades ihop på en skapligt liten budget. Enligt en intervju med Yamaoka blev Silent Hill knappt godkänt av producenterna på Konami för de var rädda att spelet inte skulle dra in pengar - men tack vare succén av 1:an kom SH att bli ett etablerat varumärke.
Idag har man ju bara gjort snabbmat versioner av samma spel i syfte att trycka upp uppföljare för att tjäna in på varumärket. (Jag ser dock fram emot nya Tomb Raider, det verkar vara en nystart i rätt riktning.)
Du vet introt till FF 8, Liberi Fatali, var en viktig punkt i historien. Fan, jag var 11 år gammal och blev helt bortblåst av epinivån FF 8 bjöd på. Jag tycker samma för musiken till Hitman 2, som då Jesper Kyd komponerade och gav till en hel orkester att framföra. Det var nytt på den tiden. Det viktigaste är ju att minnas att det inte var att det var "episkt", men att det var framåtblickande och kreativt.
Jag tror skapare fått för sig att nu gäller det att ha orkestrar med miljonbudget på produktion, etc. Det har blivit en formel.
Lyssna på musiken till 'Tenchu: Stealth Assassins' (Internet har allt), och det spelet släpptes 1998. En del stycken funkar så bra på egen merit. Bra produktion, riktigt finurliga stycken - en bra mix av Öst & blandat, troget gamla pop-samuraj, Chambara rullar från 60/70-talet, men också en del moderna element där som håller intresset i spinn.
Idag har man ju sett och hört så mycket teknologiskt under att, i alla fall jag, känner mig snarligen avtrubbad. Jag undrar om spel-industrin någonsin får sin egen motsvarighet på den danska Dogma rörelsen.
Inte för att säga att jag inte diggar nyare spel, för det gör jag. Men du fattar vad jag menar. Kritiken först...
Skicka en kommentar