Leslie Nielsen var en parodiernas portalfigur

Jag har ett meddelande till dig, ropar en skurk.
Blyet haglar.
Leslie Nielsens rollkaraktär, mitt i kulregnet: Jag är ledsen. Jag hör inte vad du säger! Avlossa inte skott medan du pratar!

För ett par veckor sedan gick den kanadensiska skådespelaren Leslie Nielsen bort i sviterna av en lunginflammation. Dödsbeskedet skickade inga chockvågor genom nyhetskanalerna. Redan vid sitt stora genombrott 1980 med "Titta vi flyger" var han en distingerad gentleman med de grå tinningarnas charm.
Född 1926 hade han en brokig karriär bakom sig som både tv- och filmskådis.
En av hans första filmer, science fiction-thrillern "Förbjuden värld" (1956), blev en stor framgång, så pass stor att han under de följande årtiondena levde i skuggan av sina tidigare bedrifter.
När så bröderna Zucker och Jim Abrahams benådade honom med en roll i parodin "Titta vi flyger" sköt karriären i höjden (filmen gjorde susen också för de till åren komna Lloyd Bridges och Robert Stack).

Det är lätt att minnas gamla hjältar i ett idealiserande ljus. Men ingen kan påstå att Leslie Nielsen var en stor skådespelare, i traditionell mening. Hans insatser i mer seriösa roller, som i "Förbjuden värld", "Poseidon katastrofen" (1972) och "Tammy" (1957) är allt annat än oförglömliga.
Däremot hade han få - om ens några - övermän när det kom till att leverera repliker som den i textens inledning. På engelska heter det "deadpan" och innebär att skådespelaren inte rör en min ens i de mest absurda och surrealistiska situationer.
Det gjorde att folk kunde brista ut i skratt bara genom att se hans ansikte, hur allvarlig han än försökte göra sig. Spelstilen byggde på att han var blind för den komik som trängde sig på från alla håll, oavsett om den var orsakad av honom själv eller någon annan.
Här bredvid har jag listat några av mina favoritrepliker av Leslie Nielsen och samtliga kan sammanfattas med det stjärnkritikern Roger Ebert skrev om filmen "Titta vi flyger": "Du skrattar, och sedan skrattar du åt dig själv för att du skrattar."
Leslie kommer surely att fortsätta underhålla kommande generationer med sin allvarligt roliga och roligt allvarliga replikföring.

Leslie Nielsens odödliga repliker:







Publicerad i Dagbladet den 15 december.

Alla vägar leder till återförening

Band splittras till höger och vänster.
Men aldrig värre än att de går att laga.
För det är ju frukterna som växer fram under åren i träda som alla vill skörda.

Ibland önskar man att uttrycket ”sista spiken i kistan” faktiskt betydde något. En del beslut borde vara så definitiva att de i praktiken är oåterkalleliga. Som att splittra ett band, till exempel.
I pressutskick låter det alltid så dramatiskt: ”Vi har nått vägs ände och lägger därför ned med omedelbar verkan.”
Tonen i avskedsbreven är i regel väldigt högtidlig med formuleringar som ”vi vill tacka alla som stöttat oss genom åren” och ”det här är det sista ni hör från oss under detta namn”.
Det är möjligen svårt att ha perspektiv i det läget, men vad som egentligen menas är något i stil med: ”Vi har tröttnat på det här [och på varandra] och behöver därför en time-out på obestämd tid.”
När kreti och pleti går till chefen och begär tjänstledigt tar musikern och splittrar ett band.
Skälet är däremot detsamma: självförverkligande.
För den tidigare innebär det kanske fortbildning eller postorderfirma eller rentav drejeri, medan det för den senare ofta handlar om soloprojekt, i en eller annan form.
Visst, en del band splittras på grund av osämja och gräl, men börjar man nysta i det trasselsudd som är mänskliga relationer upptäcker man antagligen att grälet hade sitt ursprung i att bandet var för trångt för att alla skulle kunna förverkliga sig själva, samtidigt.

Egentligen finns det inga schismer eller skiljaktigheter som inte går att överbrygga med en riktigt fet check och löften om arenor fyllda med skrikande fans. Take That och Robbie Williams är ett pekboksexempel på det.
Många festivaler runtom i världen skulle dessutom gå i konkurs om ruljansen med återförenade band stannade av.
Återföreningar är en så stor industri i dag att den antagligen kan sättas in som stimulanspaket och smörjmedel för kärvande ekonomier (i stället för att öppna statskassan och utfordra bankväsendet och näringslivet med åtskilliga miljarder hade Obama kunnat övertala Led Zeppelin att turnera i USA).

Allt det här gör att jag sällan känner mig ledsen eller besviken när ett band splittras. Eller ens när medlemmarna efteråt bedyrar att de är färdiga med bandet och ser det som ett avslutat kapitel.
Förr eller senare sitter de ändå där, på en presskonferens, och berättar att ”tiden är mogen” för en återförening och att de är ”skyldiga sina fans” att åtminstone göra en sista vända på vägarna.
Griftesfrid är ett okänt begrepp inom musikbranschen.
I det här avseendet är System of a Down ett föredöme (i många andra avseenden också för den delen, men det är en annan krönika). I slutet av förra veckan blev det officiellt att bandet tar upp verksamheten på nytt efter ett längre uppehåll.
Precis, uppehåll.
Redan från dag ett var de tydliga med att en fortsättning skulle följa; de visste inte bara när och under vilka former.
Jag önskar att fler band var så förutseende och insiktsfulla att de kunde skilja på att splittras och ta ett uppehåll. Först då skulle man kunna börja sörja splittrade band på allvar.

Publicerad i Dagbladet den 4 december.

Hej, vi heter Turisas och tycker om Photoshop och benvärmare av päls

Många som lyssnar på det finska bandet Turisas önskar sig säkert en polygrip i julklapp för att kunna tillverka egna ringbrynjor. Det är inte så mycket musiken som medlemmarna som får tankarna att gå till Medeltidsveckan på Gotland och människor som anser att säckväv är haute couture, mjöd det godaste som finns och verkligheten något som mest är i vägen. Man kan - tyvärr får man väl säga - föreställa sig att lajvarna i dokumentärfilmen "Darkon" faller ned på knä framför den här musiken. Filmens tagline, "everybody wants to be a hero", sammanfattar känslan i många av Turisas låtar. Det är storslaget och grandiost. Stråkarrangemangen är franchise från Hollywood och lyriken ett pojkboksäventyr i stil med Frans G. Bengtssons "Röde orm"*. Det är med andra ord en aning gymnasialt, sett till inramningen. Sett till musiken är det däremot så välgjort att jag - en vanligtvis rätt balanserad person - förvandlas till någon från "Darkon" och faller ned på knä och dyrkar. Det är en jackpot mellan "Braveheart", Bal-Sagoth, Wagner och det finska nationaleposet "Kalevala" (finns det förresten något finskt hårdrocksband som inte hänvisar till hjältedikterna?).

Nog med snack. Här kommer tre låtar att börja med.

"Battle metal" (länk)
"To Holmgard and beyond" (länk)
"As torches rise" (länk)

* Fotnot till "Röde orm"-referensen: ett utdrag från texten till "To Holmgard and beyond".

Osmo and Dalk, Kyy, Kokko and Ulf
Were glad to be off the oars
Turo had eaten too much again
Now hanging himself overboard

The Tostensson twins were excited as always
Adventure was their game
Myself, Hakon the Bastard
was out to find my name