Humlans flykt - eller: bra och dålig fingerfärdighet

Hårdrock är som bekant en genre som gärna tävlar i instrumental akrobatik, nästan som om det satt en jury med poängtavlor i publiken och bedömde de enskilda insatserna. Om jag minns rätt är det musikjournalisten Chuck Klosterman som i sin "Fargo rock city" lägger fram tesen att det är kosmetika för att dölja det faktum att hårdrock i grund och botten är en ointelligent kulturyttring. Alltså, överkompensation.

Bara jazzen och den klassiska musiken tycker bättre om virtuositet än hårdrocken. I stunder är det mer sport än musik. Ett försök att pressa in så många toner som möjligt i låtarna, till den grad att ens tålamod förliser i ett hav av förvirring. Manowars outhärdliga tolkning av Nikolai Rimsky-Korsakovs "Flight of the bumblebee" - av någon anledning omdöpt till "Sting of the bumblebee" - kan vara det renaste uttrycket för virtuost nonsens som fångats på en bit plast. Jag vet, att håna Manowar är ungefär lika smart som att kalla en förståndshandikappad dum i huvudet, men det här bassolot är verkligen bortom idioti.



Då ser jag hellre på den här jazzeleganten, Art Tatum, som får pianot att spinna under sina fingrar. Han spelar ett stycke som borde kräva fyra händer, med uppsynen hos en som står i kassakön på Konsum. Med cruise control svischar han förbi både Sergei Rachmaninoff och Franz Liszt i klaviaturens högerfil. Enligt legenden ska Fats Waller ha presenterat Art Tatum med orden: "Jag spelar piano, men i kväll har vi Gud i huset."

Filmklassiker - ett kärleksbarn mellan publik och kritiker

Förra veckan gick "Inception" upp på biografer runtom i landet.
En modern klassiker, enligt många.

Fast vad innebär det egentligen att någonting är en klassiker?


Det som först får mig att reflektera över det illa misshandlade begreppet "klassiker" är den lysande soffbordsboken "Tusen svenska klassiker", i vilken Ingmar Bergmans "Det sjunde inseglet" och "Persona" får dela utrymme med "Åsa-Nisse i full fart".
Lite längre fram i boken snubblar Roy Anderssons "Sånger från andra våningen" in över tröskeln till samma årtionde som "Tsatsiki, morsan och polisen".
Enligt författarna till uppslagsverket - däribland nöjesjournalistikens nestor, Jan Gradvall - är en klassiker ett verk som speglat, definierat och format sin tid. Och med det som utgångspunkt är det förstås inte mer än rätt att en pilsnerfilmsgubbe får vara med på ett hörn när Max von Sydow spelar schack mot döden.

Möjligen kan man fråga sig hur Bo A Vibenius kultrulle "Thriller - en grym film" (1974) - vars arv till stor del lever kvar för att demonregissören Quentin Tarantino framhållit den som en inspiration till "Kill Bill" - har definierat och format sin tid, med tanke på att den totalförbjöds av censuren (inte så konstigt då vissa scener är rena hårdporren).
Däremot kan man argumentera för att den speglar sin tid, med hela exploitationgenren som i 70-talets otta började väsnas nere i filmindustrins kloaker och sticka upp sitt fula tryne här och var ur avloppsbrunnarna.
Ungefär samtidigt förvandlades också porrbranschen till en miljardindustri, och mot den bakgrunden blir "Thriller" ett barn av sin tid - om än ett vanskapt sådant.

Tillbaka till ämnet.
Vad är det då som utmärker en klassiker?
Utgår man från topplistan på filmsajten imdb.com, där "Inception" rusat upp på en imponerande tredjeplats, är det överlag filmer med bred träffyta. Sådana som röner uppskattning i de flesta lager av samhället.
Det skadar inte om de är originella, som "Pulp fiction" (plats 6), "Fight club" (18), "The matrix" (27) eller "Eternal sunshine of the spotless mind" (60), fast gemensamt för de allra flesta är att de förlitar sig på traditionell berättarstruktur.
Något hårdraget hittar man i regel klassikerna i skärningspunkten mellan kritiker och "verklighetens folk". "Gudfadern" del 1 och 2 är kanske de bästa exemplen på det, två filmer som jag inte läst ett enda ont ord om, någonsin. Det är nästan som om epitetet "klassiker" har tagit sina mått från de filmerna.
Ett undantag från regeln är Fellinis "8½" (179), som är rena nektarn för filmvetare, men som är alldeles för smal och akademiskt inbunden för att den breda massan ska få plats i de trånga tunnlar och kulvertar som regissören har grävt ut i det undermedvetna.

Så, kommer Christopher Nolans haussade epos "Inception" att finnas med på listor över tidernas bästa filmer i framtiden, jämte "Casablanca", "Gökboet", "Schindler's list" och "Apocalypse now"? Mycket talar för det.

Publicerad i Dagbladet den 28 juli.

The Lost Angels of Los Angeles


Läser för tillfället Warren Ellis "Desolation Jones" om en före detta underrättelseagent som numera frilansar som privatdetektiv. Bland annat får han i uppdrag av en pensionerad militärofficer att ta reda på vilka det är som stulit kronjuvelen i hans privata och högst esoteriska porrsamling, den som Adolf Hitler spelade in. Bjuder på ett par bildrutor - precis lagom för att väcka er nyfikenhet och samtidigt undvika Antipiratbyråns oheliga vrede. Kan rekommendera alla att köpa den, 126 pix på Adlibris.

Skådespelare som sjunger ut

Det är inte lätt.
Ändå envisas de med att försöka.

Jag talar om skådespelare som gör karriär av sina privata karaokekvällar.


Först en tumregel, som jag gärna ser att någon jurist avfattar ett lagförslag utifrån: skådespelare bör så långt det är möjligt hålla sig borta från musiken. Eller som det kanske heter i landskapslagarna: bliva vid sin läst.
Ställer man samman en lista av alla försök av skådisar att lansera sig själva som artister är det efter ett tag svårt att skilja den från en rapport från Haverikommissionen. Det här är personer som aldrig borde fått tillstånd att lyfta till att börja med. Någon ansvarig - någon anhängare av den goda smaken - borde ha dragit ur proppen och förskonat världen från det trauma som är Joe Pescis sång eller Lindsay Lohans försök att skapa musik av e-ämnen och karamellfärg. Eller Kevin Costners utsläpp av countrymusik som orsakat försurning i skog och mark och själ.
Vill ni ha fler exempel?
David Hasselhoff, Billy Bob Thornton, Kevin Bacon, Robert Downey Jr, Steven Seagal och så vidare, och så vidare.

Problemet är förstås att de är omgivna av en massa jasägare som till att börja med inte har koll på musik bortom FM-horisonten. De inbillar sig att alla som kan sjunga har en framtid i musikbranschen. Och skådespelarna själva vill gärna framstå som mångfasetterade med visum till konstens alla regioner.
Nu finns det så klart undantag, som Scarlett Johansson. Först spelade hon in en skiva med Tom Waits-låtar, i ungefär samma ton- och känsloläge som karaokescenen i "Lost in translation", och därefter framträdde hon i ett samarbete med Pete Yorn där hon åter igen visade att hon är en mästare på att utnyttja sina begränsningar.
Så här: om du inte har någon stor sångröst, ge dig inte ut på tur mot de högsta Mariah Carey-topparna. Och: kan du inte skriva låtar, be någon erkänt duktig artist göra jobbet åt dig. Det vill säga, om du prompt måste pröva lyckan som sångare.
Av de som lyckats bäst med sina förvandlingsnummer är väl annars Jennifer Lopez och Kylie Minogue, som båda varit framgångsrika i att transponera sina skådespelarkarriärer till artisteri.

För det mesta går karriärbytet mer friktionsfritt åt andra hållet. Antagligen för att sångare på sätt och vis redan ägnar sig åt skådespel på scenen och lever sig in i en roll som kan vara mer eller mindre hudnära - allt från självutlämnande singer-songwriters till rena teaterapor.
Till exempel är Björk alldeles lysande som Selma Jezkova i Lars von Triers "Dancer in the dark". Även Blondie-sångerskan Debbie Harry imponerar i David Cronenbergs lika surrealistiska som profetiska thriller "Videodrome".
Fler bevis hittar man i Eminem ("8 mile"), Beyoncé Knowles ("Dreamgirls"), Cher ("Mask"), Will Smith, Barbara Streisand, Bette Midler, Judy Garland och, tja, Whitney Houston, även om hon mest spelade sig själv i "The bodyguard".
Och överlag är artister som bäst när de får en roll som följer konturerna av deras scenpersonlighet - en rollkaraktär som rör och för sig i det egna jagets hage. Åter igen: utnyttja sina begränsningar och inte ta sig vatten över huvudet.
Det gäller både för skådespelare som tycker att världen borde få ta del av deras musikaliska begåvning och för artister som vill se sig själva på vita duken.

Publicerad i Dagbladet den 17 juli.

En tv-serie om en tv-serie eller en tv-serie om en tv-serie

Ungefär ett halvt sekel efter alla andra börjar jag titta på "30 rock" och den är väl ungefär så bra som alla påstått. En tv-serie om en tv-serie. Briljant, givetvis. Jane Krakowski gör precis som i "Ally McBeal" en bra insats som dum blondin, medan Alec Baldwin spelar den han alltid gör: en framgångsrik äldre herre med någon form av chefsposition som får allt att låta som en sexuell invit. Det är en roll som är skräddarsydd för honom. Och att Tina Fey är mer av en komiker än en skådespelare gör förstås väldigt lite. Kanske är det rentav till hennes fördel. I komediserier är det i regel positivt om karaktärerna är endimensionella, stereotypiska. Jerry Seinfeld är ett skolexempel på det. Han är formidabel i "Seinfeld" - eftersom han där spelar en tillplattad version av sig själv - men skulle inte ens kunna göra en repliklös statistroll trovärdig i ett annat sammanhang. Hur som, "30 rock", riktigt styv serie.

I övrigt:
- Sonic Syndicate har släppt en video till låten "My own life" från den kommande skivan "We rule the night". Det är en radioballad som får James Blunt att verka farlig. På sätt och vis insåg man ju att det skulle sluta i den här gräddfilen till den amerikanska meningslöshetens hjärta. Lär spelas på högsta volym på så kallade frat parties i studentkorridorerna. Ni kan se videon här (länk).
- Desultory är tillbaka! Kommande skivan "Counting our scars" är death metal när den är som allra, allra bäst. Får rysningar bara av att tänka på melodierna. Blodisande som det heter.
- Och slutligen en liten sammanfattning av Gatufesten i Sundsvall, med betyg inom parentes: Lions Share (3), Europe (3), Kent (4), Electric Boys (4), Dead by April (2), The Ark (4), D-A-D (3), Hoffmaestro & Chraa (3), Mustasch (2) och Accept (4). Sammantaget klart bättre än förra året.