Soundtrack till en resa till nattens ände

Det har varit dåligt med uppdateringar här på sistone. Tack, jag vet. Antar att jag varit upptagen med andra saker, livet till exempel (och Facebook). Precis läst ut "Resa till nattens ände" av Louis-Ferdinand Céline. Ett måste för alla som vet att respektera sig själva. Mer behövs egentligen inte sägas. Vill ni ha en analys av bokens narratologiska strategier eller något mer lärt får jag remittera er till Jonas Thente. Han kan sådant där.

Musik har jag bättre koll på, så här kommer några ord om skivor som för tillfället jobbar skift i högtalarna.

Watain - Lawless Darkness

Förhandssnacket har varit igång länge. En spärreld av spekulationer har dånat genom internetforum och många är det som gått vilse i den tjocka krutröken. När dimmorna nu lättar och de första konturerna skjuter fram kan man konstatera att (1) Watain fortfarande är Watain och att (2) låtarna uppvisar ett djup som en slentrianlyssnare aldrig kommer att bottna i. Jämfört med den mer hitbetonade "Sworn to the dark" är "Lawless darkness" ett, ja, laglöst mörker. Spiraler av komplexitet och ett skapande som inte räds de mer okonventionella vägarna. Fast som sagt, Watain är fortfarande Watain, inte Deathspell Omega. Man behöver inte sitta och dechiffrera musiken. Årets skiva? Får återkomma när - eller om - jag hittar botten. Än finns mycket kvar att upptäcka.

Avantasia - The Wicked Symphony / Angel Of Babylon

Tobias Sammet - arvfiende till uttrycket "less is more". Om det är något han skyr mer än pesten är det arrangemang med smal midja. Nej, det ska vara ordentligt med hull på låtarna. Så mycket späck att dietister avråder från överkonsumtion. Risken för åderförkalkning är stor när man hugger in i det tvådelade eposet "The wicked symphony" och "Angel of Babylon"; två timmar storslagen power metal med en gästlista som snarare påminner om en telefonkatalog: Jørn Lande, Michael Kiske, Russell Allen, Bob Catley, Klaus Meine, Tim "Ripper" Owens, André Matos, Jon Oliva med flera. Håller fortfarande på att smälta den här kaloribomben, men en låt som sticker ut direkt är "Scales of justice". Fantastisk.

Enforcer - Diamonds

Eftersom musiken är tidlös är det kanske lite motsägelsefullt att kalla den old school, men när man lyssnar på "Diamonds" förflyttas gravitationspunkten till 80-talet. Ett maskhål öppnas i tiden och alla tankar sugs in där som genom en vindtunnel. Det är NWOBHM blandat med Exciter och Razor och en rundgång av influenser som legat i träda de senaste 20 åren. "Midnight vice" byter saliv med både "The Ides of Marsh" och "Twilight zone" (Iron Maiden), men "jag kan själv tycka att den mer påminner om bandet Mindless Sinner", inflikar gitarristen Adam Zaars. Mindless... va? Ett obskyrt svenskt heavy metal-band som släppte sin enda fullängdare 1986, så klart. Kvarsittning för alla som tror att Trivium är heavy metal.

Pain Of Salvation - Road Salt One

Om det är något man lärt sig genom åren är det att Pain of Salvation är rastlösa. Eskilstunabandet har smort in sin kreativitet i såpa och är därför lika lätta att fånga som en ål.
På så sätt var det inte särskilt konstigt att de ställde upp i Melodifestivalen med låten "Road salt", vacker som en nyutsprungen blomma, men lika spännande som ett diarium på kommunhuset. Nej, då lyssnar jag hellre på "No way" med sina rottrådar tillbaka till sjuttiotalet, eller på det storslagna musikalnumret "Sisters" som orsakar vild sjögång i bröstet. För att vara Pain of Salvation är det en fluffigt vispad skiva, så för att återställa balansen släpps en syskonskiva i höst som enligt egen utsago ska vara avgjort hårdare. Till dess får vi hålla till godo med den här.

Keep Of Kalessin - Reptilian

Ännu ett band som ställt upp i Melodifestivalen, den norska för att vara mer specifik. Black, death och heavy metal kastas ned i morteln och pulveriseras; hackas ned till så små beståndsdelar att det är omöjligt att veta vad som är vad. Musiken har silats genom så många lager att alla obehagliga klumpar rangerats ut i studion. Precis som med Pain of Salvation är Melodifestivalbidraget, "The dragontower", skivans svagare spår. Bäst är norrmännen när låtarna tillåts släppa ut magen och expandera över alla bräddar/byxlinningar, ligga och jäsa i över 14 minuter som i avslutande "Reptilian majesty" och bli mer romantiska än Verner von Heidenstams dikter.

Deftones - Diamond Eyes

Är det ett sorgearbete? Vanmakt inkopplad i en förstärkare? Alla amatörpsykologer dyker ned som gamar kring "Diamond eyes". För hela bakgrunden, läs det matiga reportaget i senaste numret av Close-Up Magazine. Här klipper jag direkt till slutscenen: basisten Chi Cheng vårdas fortfarande för sitt komatösa tillstånd till följd av en bilolycka i november 2008. Läge alltså att tolka in både det ena och det andra i musiken. Är det då ett sorgearbete? Eller vanmakt inkopplad i en förstärkare? Det är ett utmärkt Deftontes-album, det är vad det är. Bra att förskriva till personer med böjelse för det bitterljuva.

The National - High Violet

Det börjar med att alla - exakt alla - hyllar skivan. Kritikerna slår iväg superlativen så långt att man blir alldeles andfådd. Då kliver Andres Lokko in på arenan och vädrar morgonluft. Som en haj som får vittring på blod på flera mils avstånd kan detta kulturjournalistiska högdjur få syn på en möjlighet att vara trotsig ända från sitt Notting Hill-näste i London till Sverige. Följaktligen suckar han högt, himlar med ögonen och konstaterar att "High violet" är sååå april 2010. Urbota omodernt. Råkar man däremot vara så banal att man gillar bra musik för att den är bra, ja, då kan man runda den här diskussionen och ägna tiden åt att lyssna i stället.

Rhapsody Of Fire - The Frozen Tears Of Angels

Ni läste rätt. Skivan heter "The frozen tears of angels". Okej, vi tar en skrattpaus på en gång... Bra, har alla tömt gallblåsan nu? Rhapsody Of Fire blåser som vanligt på med full effekt och får varenda säkring att gå. Tiotusen watt dramatik rätt in i hjärtat. Drakar flyger högt, trollkarlar ser bekymrade ut och änglar, ja, de gråter frysta tårar, uppenbarligen. Trots det - eller tack vare, om man tilltalas av bilden - är det en i stunder riktigt bra skiva. Särskilt "Sea of fate" och "Crystal moonlight". I en låt som "Reign of terror" påminner det nästan om Ensiferum. Har svårt att avgöra om det är positivt eller negativt eller enbart märkligt.

Kungen är död - länge leve minnet av honom

En liten man med en stor röst.
Det är så historien om Ronnie James Dio börjar.
I söndags tog sagan slut.

På kvällen den 16 maj blev allting svart. Det var som om någon kommit åt strömbrytaren. Alla färger slocknade. Svart, bara svart.
Ronnie... död.
Jag minns hur den inre temperaturen rasade. Frosten spred sig i kroppen, tankarna fastnade i skaren.
Ronnie James... död.
Det var precis efter "Parlamentet" på TV4. Livet kändes lätt, vägde inte mer än ett vardagsbekymmer. Och så kom beskedet som fick tiden att stanna.
Ronnie James Dio död.
Åsknedslag.
Känsloavbrott.

Ska man börja förklara vad Dio betytt för hårdrocken måste man ta till så tunga ord att ni läsare skulle få ryggskott av att lyfta upp tidningen från hallmattan. Hans livsgärning går inte att sammanfatta i en krönika. Det vore idiotiskt att ens försöka.
Man kan lyfta fram att han ersatte Ozzy Osbourne i Black Sabbath 1979 och släppte två skivor - "Heaven and hell" (1980) och "Mob rules" (1981) - som för alltid kommer att hänga i hårdrockens Louvren och utstråla samma självklara mystik som Mona Lisa.
Man kan påpeka att hans år med Ritchie Blackmore i Rainbow (1975-78) reser sig som ett monument ur det förflutnas dimmor. En prestation så stark att den sträcker sig in i evigheten, och bortom. Låten "Stargazer" är för alltid intatuerad i mitt hjärta.
Man kan framhålla hans exempellösa framgångar som soloartist. Eller att han introducerade det numera klassiska djävulstecknet (en knuten näve fast med lill- och pekfingret spretande i luften).
Allt det kan man med rätta tillskriva Ronnie James Dio, som ofta kallades den lilla mannen med den stora rösten. Det är bara alltför lätt att smycka honom i ord mer gnistrande än ädelstenar och tända ett gudomligt sken kring hans hjässa.
Men, i alla hyllningar och griftetal, i alla himlastormande känslor, är det viktigt att komma ihåg att han framför allt var djupt mänsklig. Alla som träffat honom säger samma sak och det är att han var snäll och ödmjuk.
Jag fick själv erfara det när jag för fem år sedan intervjuade honom över telefon. "Fråga på du bara, jag har inte bråttom", skrattade han hjärtligt när jag försynt undrade om den utmätta tiden var slut. Det var sådan han var, generös med både sig själv och sin tid.

Förra fredagen, knappt 40 timmar före dödsbeskedet, pratade jag med Dios nära vän och kollega Geezer Butler. Han var då på väg till sjukhuset för att se till sin cancersjuka kamrat. Jag förstod på det han sa - och sättet han sa det på - att slutet var nära.
"Jag kan inte begripa att det som händer faktiskt är på riktigt. Som det är nu kan jag inte fortsätta med mitt liv. Allt som upptar mina tankar är han, och det gäller för alla i bandet", sa han.
Menar du att det inte finns några ljuspunkter alls, undrade jag.
"Nej", konstaterade han. "Nej."
Fyrtio timmar senare blev allting svart.

Publicerad i Dagbladet den 22 maj.

Intervju med Geezer Butler

Ursprungligen var det tänkt att jag skulle prata med Black Sabbath/Heaven & Hell-basisten Geezer Butler om den "Classic albums"-dokumentär som ges ut nu i juni. Så var det sagt. Och som den gentleman han är ringde han också upp mig på överenskommen tid. Det trots att han befann sig i emotionell kris. För knappt fyrtio timmar senare drog hans nära vän och kollega Ronnie James Dio sitt sista andetag. Död i cancer vid 67 års ålder...

Här kan ni läsa intervjun med Geezer Butler.

Vila i frid Ronnie James Dio (1942-2010)

Välbehövligt tankerum i tv-tablån

Tänk dig ett tv-program där tankarna tillåts ta plats och där resonemangen skickas runt ett bord, från mun till mun, och sakta mognar till insikter.
När nyhetsstormarna river som värst erbjuder "Annas eviga" en halvtimmes lä.
Public service i sitt esse.

Dagens medieklimat är rena drivhuset. Alla idéer odlas fram med konstgödsel så att de så snabbt som möjligt kan skördas och användas som foder till den försoffade publiken. Ingen har tid att vänta. Klockan tickar och rastlösheten pickar. Den som skriker högst får ordet (oftast en man i hornbågade glasögon som tror sig veta allt för att han har en massa universitetspoäng; sin naturliga häckningsplats har han i "Debatt" och "Kvällsöppet med Ekdal").
Därför känns det extra skönt med ett program som "Annas eviga". Här bryts och byts reflektioner kring ett bord. Tonen är för det mesta lågmäld, rödvinet skvalpar i glasen och Anna Lindman Barsk låter diskussionen guppa runt, ibland på djupt vatten, ibland alldeles vid strandkanten.

"Hur tänker ni kring det?", undrar hon. En rätt bra fråga i sammanhanget eftersom de inbjudna gästerna har en fallenhet för just det, att tänka. Det rör sig om mer filosofiska frågeställningar som inbjuder till eftertanke och självrannsakan: Måste man förlåta för att kunna gå vidare? Eller är det rentav en kränkning mot offret? Finns det något samband mellan religion och maktmissbruk? Hur talar man med barn om döden?
Det är ämnen där svaren måste resoneras fram och där till och med experterna vacklar i sina åsikter. Argumenten smashas inte in som fallet ofta är på andra håll i tv-tablåerna. Sedan kan det förstås bli lite väl trevande ibland, som i rundabordssamtalet om religion och maktmissbruk mellan Elisabeth Ohlson Wallin, P.C. Jersild och Åsa Waldau. Elisabeth verkade ha en fobi för sammanhängande meningar och Åsa satt mest och var sig själv. Alltså lite otäck.
Men av de sex avsnitt som hittills televiserats (söndagar 18.30 på SVT2) har de flesta bjudit på en intellektuell krispighet, lite al dente i stället för den kladdiga underhållningspuré vi blivit så vana vid. Det är precis sådant här Sveriges Television ska producera: program som ger blanka fan i de senaste tittarsiffrorna.

Det är också glädjande att litteraturmagasinet "Babel" utökats från 30 till 60 minuter. Därmed hinns fler intervjuer med och samtalen behöver inte schasas fram. Daniel Sjölin är som alltid en bra programledare och förenar kunnande med livligt engagemang. Om det är något att störa sig på hos honom är det hans kryperi: han berömmer nästan sina gäster till rodnad. Ett lite mer nyktert och neutralt förhållande vore helt klart att föredra.

Publicerad i Dagbladet den 5 maj.