Det är inte lätt.
Ändå envisas de med att försöka.
Jag talar om skådespelare som gör karriär av sina privata karaokekvällar.Först en tumregel, som jag gärna ser att någon jurist avfattar ett lagförslag utifrån: skådespelare bör så långt det är möjligt hålla sig borta från musiken. Eller som det kanske heter i landskapslagarna: bliva vid sin läst.
Ställer man samman en lista av alla försök av skådisar att lansera sig själva som artister är det efter ett tag svårt att skilja den från en rapport från Haverikommissionen. Det här är personer som aldrig borde fått tillstånd att lyfta till att börja med. Någon ansvarig - någon anhängare av den goda smaken - borde ha dragit ur proppen och förskonat världen från
det trauma som är Joe Pescis sång eller Lindsay Lohans försök att skapa musik av e-ämnen och karamellfärg. Eller Kevin Costners utsläpp av countrymusik som orsakat försurning i skog och mark och själ.
Vill ni ha fler exempel?
David Hasselhoff, Billy Bob Thornton, Kevin Bacon, Robert Downey Jr, Steven Seagal och så vidare, och så vidare.
Problemet är förstås att de är omgivna av en massa jasägare som till att börja med inte har koll på musik bortom FM-horisonten. De inbillar sig att alla som kan sjunga har en framtid i musikbranschen.
Och skådespelarna själva vill gärna framstå som mångfasetterade med visum till konstens alla regioner.
Nu finns det så klart undantag, som Scarlett Johansson. Först spelade hon in en skiva med Tom Waits-låtar, i ungefär samma ton- och känsloläge som karaokescenen i "Lost in translation", och därefter framträdde hon i ett samarbete med Pete Yorn där hon åter igen visade att hon är en mästare på att utnyttja sina begränsningar.
Så här: om du inte har någon stor sångröst, ge dig inte ut på tur mot de högsta Mariah Carey-topparna. Och: kan du inte skriva låtar, be någon erkänt duktig artist göra jobbet åt dig. Det vill säga, om du prompt måste pröva lyckan som sångare.
Av de som lyckats bäst med sina förvandlingsnummer är väl annars Jennifer Lopez och Kylie Minogue, som båda varit framgångsrika i att transponera sina skådespelarkarriärer till artisteri.
För det mesta går karriärbytet mer friktionsfritt åt andra hållet. Antagligen för att sångare på sätt och vis redan ägnar sig åt skådespel på scenen och lever sig in i en roll som kan vara mer eller mindre hudnära - allt från självutlämnande singer-songwriters till rena teaterapor.
Till exempel är
Björk alldeles lysande som Selma Jezkova i Lars von Triers "Dancer in the dark". Även Blondie-sångerskan
Debbie Harry imponerar i David Cronenbergs lika surrealistiska som profetiska thriller "Videodrome".
Fler bevis hittar man i Eminem ("8 mile"), Beyoncé Knowles ("Dreamgirls"), Cher ("Mask"), Will Smith, Barbara Streisand, Bette Midler, Judy Garland och, tja, Whitney Houston, även om hon mest spelade sig själv i "The bodyguard".
Och överlag är artister som bäst när de får en roll som följer konturerna av deras scenpersonlighet - en rollkaraktär som rör och för sig i det egna jagets hage. Åter igen:
utnyttja sina begränsningar och inte ta sig vatten över huvudet.
Det gäller både för skådespelare som tycker att världen borde få ta del av deras musikaliska begåvning och för artister som vill se sig själva på vita duken.
Publicerad i Dagbladet den 17 juli.
Inlägg
