I dag gratulerar vi...

... den lycklige som ropade hem en sprattelgubbe för 29 000 kronor på Bukowskis. "Gavs som sommarpresent till morfar Ingmar Bergman från barnbarnet Ola Bergman", förklarar den anrika auktionsfirman på sin hemsida. Dagens Nyheter är på plats och rapporterar att det gick "ett lyckligt sus i publiken" när det vinnande budet gastades fram. Alltså, ett grattis till personen med ett punkterat sinne för proportioner och som tänker sina tankar i typsnittet Wingdings.

Nästa föremål under klubban är Ingmar Bergmans tänkta manuskript från 1976. 50 oskrivna pappersark med utropspriset 10 000 kronor.

Grungen står på tröskeln till ett nytt genombrott

Nästa vecka släpper Alice In Chains sin första skiva på fjorton år.
Och tidigare i veckan avtäckte Pearl Jam ett nytt verk.
Är grungen på väg att spränga vallarna till vårt kollektiva medvetande igen?

Nästan tjugo år har lagts till handlingarna och blivit historia sedan Seattlescenens samlade potential detonerade och förändrade landskapet för musikbranschen för många år framöver. Nirvanas ”Smells like teen spirit” definierade en hel generation och låtens fyra ackord var som jord, luft, eld och vatten.
När dammluckan väl öppnats fanns ingen hejd.
Skivbolagen luftlandsatte hela bataljoner i USA:s nordvästra hörn för kapa åt sig en bit av kakan. Ruschen efter sjavigt klädda män med gitarr och hes Robert Plant-röst var i gång. Som åskådare till den här guldfebern var det lätt att få intrycket att band som Soundgarden och Alice In Chains trollades fram av kommersiella krafter som kaniner. Ingenting kunde förstås vara mer fel.

Seattle hade länge sjudit av kreativa safter och haft en livskraftig musikscen, även om den var osynlig från storbolagens mäktiga höjder. När Nirvanas ”Nevermind” (1991) sparkade in dörren till de stora arenorna och blev ett hushållsnamn hade Soundgarden redan släppt två fullängdsskivor och stod i begrepp att ge ut sin tredje. Och ett band som Pearl Jam hade kopplingar långt bakåt i tiden, om än under andra namn.
Som de flesta antagligen vet fick grungen ett brant avslut när musikrörelsens portalfigur, Nirvanas Kurt Cobain, spillde sitt liv den 5 april 1994, samma dag som Alice In Chains sångare, Layne Staley, föll offer för sitt långvariga heroinmissbruk åtta år senare. Även Andy Wood (Mother Love Bone) och John Baker Saunders (Mad Season) brände sina ljus i båda ändar och fick ett alltför tidigt möte med liemannen. Drogerna följer pengarna, helt enkelt, och var en av anledningarna till att de största namnen från Seattle – med undantag för Pearl Jam – föll isär.

Om det här, och mycket annat, berättas det i boken ”Grunge is dead: The oral history of Seattle rock music” (Greg Prato), en perspektivrik historiegenomgång som består av utsagor från de som befann sig på insidan och faktiskt var med och formade scenen. Boken gavs ut tidigare i år och är på sätt och vis ett tecken i tiden, för samtidigt på annat håll jobbade Alice In Chains på sitt första studioalbum på 14 år (”Black gives way to blue” släpps den 29 september), liksom Pearl Jam, som gav ut skivan ”Backspacer” tidigare i veckan.
Efter Audioslaves uppbrott för drygt två år sedan har dessutom rykten om en återförening av Soundgarden ökat i styrka och trots Chris Cornells ivriga dementerade bör ingen sätta ölen i vrångstrupen om de plötsligt dyker upp på en festivalscen nära dig.
Det gamla grungegardet vädrar morgonluft igen och även om återkomsten inte sker med pompa och ståt och änglabasuner, utan mer hälsas av spridda applåder, är det på tiden att vi får ett riktigt avslut, ett mer värdigt sådant som inte slutar i tragedi, hur rock’n’roll det än må vara.

Tio essentiella grungesläpp:

1991:
Mudhoney ”Every good boy deserves fudge”
Nirvana ”Nevermind”
Pearl Jam ”Ten”
Temple Of The Dog ”Temple of the dog”

1992:
Alice In Chains ”Dirt”
Screaming Trees ”Sweet oblivion”

1993:
Melvins ”Houdini”
Nirvana ”In utero”
Pearl Jam ”Vs.”

1994:
Soundgarden ”Superunknown”

Publicerad i Dagbladet den 26 september

Veckans recensioner: Marduk + Mustasch

Marduk
”Wormwood”
(Regain Records)
Betyg: 4

Stjärnorna släcks och ändlösheten kastar sig över en. Mörkret är så kompakt att man kan krama bollar av det. Norrköpings Marduk kan det här med att besvärja fram sinnestillstånd som får en att vilja dricka blod ur människokranium och bita huvuden av fladdermöss (meddelande till moralens väktare: jag har koll på gränsen mellan verklighet och fantasi).
Allt sedan starten 1990 har mörkerfursten Morgan Steinmeyer Håkansson (gitarr) skickligt utvecklat den musikaliska black metal-formeln och tack vare Funeral Mist-sångaren Ariochs inträde – eller Mortuus som han kallar sig i Marduk – har låtarna fått ett djup som gör lyssnaren osäker på var, och om, bottnen finns. Samtidigt har uttrycket expanderat och i den avslutande ”As a garment” får den ensamvandrande basslingan en att gripa efter referenser som Primordial. Fast Marduk är som alltid bäst i det blästrande snabba, när ens koncentration kilas fast i ett skruvstäd och man skickas till den yttersta dagen utan att passera gå.

Mustasch
”Mustasch”
(Regain Records)
Betyg: 2

Som vanligt när det gäller Mustasch har låtarna huggits fram med yxa och Ralf Gyllenhammars sång är som fastvuxen, omöjlig att rubba. I stunder är det nästan så hårdhudat och okänsligt att man kan använda musiken som ett skyddsvärn, ett pansar mot världen.
Det behöver inte enbart ses som kritik. Mustasch vet att leverera, står för en trygghet som inte ens ett försäkringsbolag kan ta upp kampen med. Tyvärr gör det också att spänningen blir låg, sällan mer upphetsande än att slicka på ett niovoltsbatteri.
Visst, i ”Desolate” skjuter man in lite folkton och gör hårdrock av en gånglåt, och i ”I’m frustrated” försöker man sig på balladmys framför den öppna spisen. Hur det går? Rätt ned i diket och med en självrisk som kostar mer än tiden du investerat.
Resterande material är klart dugligt, men saknar spänst och driv. Man väntar och väntar på den där förlösningen, och väntar och väntar och… här sitter jag nu och är lite besviken.

Veckans recensioner: Theatre of tragedy, Megadeth, Leaves eyes, Switch opens

Theatre Of Tragedy
”Forever is the world”
(AFM Records)
Betyg: 4

Bakom sig har norska Theatre of tragedy en minst sagt brokig karriär, en serpentinväg som slingrat sig ned i det svartaste svart, för att först med nya ”Forever is the world” åter nått höjder där det är möjligt att andas klar luft.
Efter de elektroniska och till stora delar unkna experimenten i början på nollnolltalet har gruppen välkomnat gothrocken tillbaka i sitt liv, och hur det låter sedan! Låtarna är så stämningsfulla, så rödvinsromantiskt ljussatta, att man inbillar sig att de framkallats i ett mörkrum. Lyssna bara på riffet i ”Revolution”, eller gitarrerna som ligger och retar i bakgrunden i ”Dreamland” och som sedan åker svävare över till refrängen som är fuktigt daggdroppande av syntar.
”Forever is the world” är ingen ny formtopp för Theatre of tragedy, men det är en återkomst till det de gör bra, och tveklöst den bästa skivan på tio år från bandet.


Megadeth
”Endgame”
(Roadrunner Records)
Betyg: 3

Megadeths evige frontfigur, Dave Mustaine, närmar sig 50, men verkar alldeles för upptagen med sin musik för att ha insett det. ”Endgame” är antagligen det mest rödsprängda han fräst ur sig på tjugo år. Han är som en frustande tjur som ser röda skynken överallt.
Inte ens i balladen ”The hardest part of letting go... Sealed with a kiss” kan han sitta still, utan snor standaret två minuter in och rider fram till förtruppen med galopperande riff mot en nedgående, österländsk sol. I låtar som ”This day we fight!” och ”Headcrusher” pressas thrash metal-riff fram i rasande tempo och gitarrsolona verkar doppade i lava. Problemet är att intensiteten imponerar mer än hantverket i sig och vissa stycken känns nästan maskintillverkade.
Däremot kan man inte förneka storheten i en låt som ”44 minutes” med sin hitrefräng och den sköna textstrofen ”drawn to a firefight with a pocketknife”, som sätter sig som en sugkopp på hjärnan.


Leaves Eyes
"Njord"
(Napalm Records)
Betyg: 4

Musik har en förmåga att locka fram en massa överord, att ställa till med en parad av metaforer av närmast religiös karaktär. Man beskriver ett paradis, en himmelsk bädd av bevingade toner, fast det egentligen bara är musik.
Så om jag skriver att "Frøyas theme" är så vacker att änglarna gråter i himlen, att den går rakt in i hjärtat, utan ett ens knacka på, så får ni ha överseende. Tyska Leaves' Eyes tredje skiva iscensätter så mycket skönhet att det inte räcker med nyktra beskrivningar som "vacker melodi" eller "fina arrangemang". Det här är symfonisk metal som susar i trädkronorna och som drar med sig Liv Kristines sång som en virvlande fjäder, viktlöst svävande över ett mörkt gap av rytande gitarrer och storslaget bråddjup.
"Njord" är som helhet inget mästerverk, men i stunder, som i nämnda "Frøyas theme", liksom i titelspåret, tror man sig få en skymt av världen ovanför. Majestätiskt.


Switch Opens
"Switch opens"
(GMR Music)
Betyg: 3

Med ett organiskt odlat sound, där riffen mognat långsamt och ljudkostymen blivit härligt retronoppig, öppnar Switch Opens dörren till en värld som målats i psykedeliska färger. En låt som den långsamt malande ”Pyramids” är musikalisk kvicksand som centimeter för centimeter täcker lyssnaren med smutsig hårdrock.
Ljudet har dragits genom rännstenen och ruffats till ordentligt, utan att förlora i kraft och precision. Lyssna bara på refrängen i ”He dives down”, som mynnar ut i en lika enkel som mördande effektiv melodi. Det är stort låtskrivande.
Stockholmsbandet, som tidigare gick under det dribblande svåra namnet Fingerspitzengefühl, levererar på ”Switch opens” svärtad hårdrock där Black sabbath-tyngd möter Motörhead-driv och resulterar i något som faktiskt låter rätt unikt.