En doft av festivalsommaren i höstmörkret

Utanför fönstret generalrepeterar vintern för den stora premiären.
Flyktvägarna från verkligheten blir allt mer trafikerade.

Det är nu vi behöver tv-program som ”PSL på festival”.


Ingen tid på året är lika människofientlig som vintern. Om kung Bore vore en riktig person skulle han stämplas som terrorist och vara efterlyst världen över. Hans framgångar på ”most wanted”-topplistan skulle vara exempellösa. En riktigt jävlig snöstorm är vapnet som Usama bin Laden har våta drömmar om.
Här uppe i Norden är vi förstås så luttrade att vi bara muttrar något ohörbart och stänger dörren om oss när vintern drar fram med ett bombbälte runt midjan. Vi låser den bistra verkligheten ute och dövar oss med tv, film, böcker, modellbyggen och fjärilssamlingar.
Själv medicinerar jag med ”PSL på festival” – en dokumentärserie i åtta delar som sänds tisdagar klockan 22.45 i SVT2.
PSL är musikjournalisten och programledaren Per Sinding-Larsen och det är alltså han som är på festival.
Så här långt har han avverkat den trendiga popfestivalen Way Out West, den mindre trendiga Sweden Rock, liksom Peace & Love och Hässleholmbaserade Siesta!
Vad programmet gör är att gräva en tunnel tillbaka till sommaren. Snarare än en specifik festival är det en årstid som porträtteras. En stämning, en känsla – det som ligger i luften, för att tala med Tomas Ledin.

Styrkan i programmet är just att det är så anspråkslöst. Per Sinding-Larsen håller sig i bakgrunden och förklarar sällan mer än nödvändigt. Frånvaron av nöjda festivaldirektörer som redovisar vinstsiffror och berättar om de nya storbildsskärmarna är befriande.
Som tittare vallas man i stället runt på festivalområdet, får stifta bekantskap med personer både framför och bakom scenen.
Klippen är ibland lite tvära, men förstärker bara känslan som brukar genomsyra de flesta festivaler, känslan av att precis vad som helst kan hända – var som helst, när som helst. Alla reglage står på tio och intrycken filtreras genom en distpedal.
Artistintervjuer och kuriösa inblickar, som att Axl Rose alltid reser med en legitimerad kiropraktor och kräver ett särskilt rum eller tält för sin gymutrustning, blandas med närbilder på leriga gummistövlar och tältpinnar.
Det är bilder som jagar kylan på dörren och som tills vidare får en att uthärda kung Bores skräckvälde.

Publicerad i Dagbladet den 17 november.

Arenor - det nya miljonprogrammet

Överallt dyker nya arenor upp runtom i Sverige.
Det påminner om en epidemi.

Nu är det dags att vi vaccinerar oss mot det här vansinnet.


Först, låt oss besinna allas vår verklighet, den som vi faktiskt bor och verkar i. Vi går direkt på musikbranschen, som de senaste åren skakats i sina grundvalar och på det mest genomgripande sätt stöpts om utifrån marknadens förändrade villkor.
Mycket tack vare internet och nya distributionsformer har gamla maktstrukturer brakat samman och i dess ställe har en annan verklighet sakta men säkert tonat fram. En verklighet där jordmånen inte lämpar sig för att odla fram nya megastjärnor, inte ens med storbolagens gödslande av kapital.
I takt med att valmöjligheterna ökar blir det allt svårare för skivbolagen att mobilisera massorna och generera intresse för endast en artist. I stället ökar antalet band i kategorin små till medelstora, samtidigt som grupper i storleksordningen Rolling Stones lever på lånad tid och framstår som den moderna världens mammutar.
Det här kan man tycka vad man vill om - och det är väl framför allt majorbolagen som inte ser på utvecklingen med blida ögon - men vill man överleva i denna nya verklighet måste man villkorslöst lära sig att förhålla sig till den; återfå orienteringsförmågan och utveckla ett nytt navigationssystem som kan lotsa en i de nya farvattnen.
Annars går man förr eller senare på grund och sjunker som en sten.

Med det här som bakgrund framstår de nya arenor som byggs och har byggts runtom i Sverige som rena förlustprojekten. Det är nästan jämförbart med att klubba igenom ett beslut om att bygga fler lägenheter i en kommun när det fortfarande står tusentals tomma och alla prognoser pekar på en nedåtgående befolkningstrend.
Bara i tvärtom-världen kan ett sådant beslut motiveras rationellt.
Ända byggs det som aldrig förr.
Enligt en kartläggning Dagens Nyheter gjorde i veckan har det uppförts 32 nya arenor i Sverige under de senaste 10 åren.
Samtidigt beräknas två nya jättearenor stå färdiga i Stockholm om två år: Nationalarenan med en kapacitet på otroliga 65 000 åskådare och Stockholmsarenan som ska kunna svälja 40 000 konsertbesökare.
Göteborgs replik på det här storhetsvansinnet är att förbereda en utbyggnad av Ullevi. Det kommunala bolaget Got Event har fått grönt ljus på sin anhållan om att öka publikkapaciteten med 17 000 personer, från 58 000 till 75 000.
Här bör man påminna sig om att de artister och band som med uppbjudandet av all sin strålglans kan locka sådana horder av folk mer eller mindre räknas på en hand. Det kan också vara i sin ordning att fråga sig om vi verkligen vill ha Bruce Springsteen, Iron Maiden, Metallica, Madonna, AC/DC och Rolling Stones i Sverige vartenda år.
För flera av dessa elefanter är det dessutom bara en tidsfråga innan de lägger av - alternativt tacklar av, till den grad att intresset svalnar och de stora arenorna ekar allt tommare.
Vad som i dag kallas visioner kan i morgon vara symboler för en naiv optimism.
Nästa gång verkligheten ringer, svara. Den kan faktiskt ha något viktigt att förtälja.

Publicerad i Dagbladet den 5 november.