Bor man på Abbey Road har man nog sett mer fanatism än en terroristexpert.Fyrtiotvå år senare vallfärdar folk fortfarande till övergångsstället på det ikoniska The Beatles-omslaget.
Att skivan inte finns på Spotify är en händelse som ser ut som en tanke.
Tidigare i år publicerade den brittiska tidningen The Guardian en artikel om landets musikturism. Branschorganisationen UK Music hade knappat lite på räknedosan och fått fram överraskande långa sifferkombinationer: 7 700 000 människor spenderade förra året 1 400 000 000 pund på aktiviteter som kan bokföras under rubriken ”musikturism”.
”Vilken annan industri förutom musik har kraften att förvandla ett fullständigt alldagligt övergångsställe i norra London till ett internationellt turistmål?”, undrade Feargal Sharkey, exekutiv chef på UK Music.
Feargal har rätt i sak men fel i tempus. Han säger ”har kraften” när det borde vara ”hade kraften”.
Det här låter som förspelet till en ”det var bättre förr”-krönika, eller hur? Så bra, för i så fall har jag glädjen att göra er besvikna. Det här är en ”det var annorlunda förr”-krönika.
Jag har ingenting emot det som it-revolutionärer kallar ”digitala plattformar”, som Spotify, iTunes, bittorrenttjänster och så vidare. Spotify är en lika självklar del av min vardag som morgonkaffe, tandborstning och amerikanska tv-serier.
Om det är något jag vill ha sagt i den här krönikan – och det tror jag att jag vill – är det att de ikoniska skivomslagens tid är förbi. Inte nödvändigtvis för att de som görs i dag är av sämre kvalitet, utan för att de reduceras till något knappt synbart; bilder som fortfarande säger mer än tusen ord, bara det att de uttalas så tyst att ingen längre hör dem i informationsbruset.
Sällan större än ett frimärke och ofta placerade i något hörn – det är skivomslagets öde i den digitala tidsåldern.
Ta ”Sounds of silence” (1966) med Simon & Garfunkel som exempel. Tidningar som Rolling Stone och Classic Rock skulle kunna ägna fem uppslag åt att diskutera och dissekera omslaget, trots att det inte finns något som helst att diskutera eller dissekera.
Bilden föreställer Paul Simon och Art Garfunkel på en landsväg. Färgerna är så trötta att de ser ut att ha somnat.
Ett annat exempel: ”Pet sounds”, också från 1966, av The Beach Boys. Medlemmarna är på ett zoo och matar getter. Har ni hört något så tråkigt? Precis, och därför finns det ögonblicket också förevigat på en av de mest klassiska popskivorna genom alla tider.
Ändå, och likafullt: två ikoniska skivomslag.
Och nu, för att bevisa någon slags poäng: hur många minns omslaget till Lady Gagas debutskiva – utskeppad i imponerande tolv miljoner exemplar – om fyrtiofem år? Jag minns det knappt nu, och då har jag ändå spisat skivan så många gånger på Spotify att jag bestämt att sekretessbelägga informationen.
Musik hade kraften att förvandla ett fullständigt alldagligt övergångsställe i norra London till ett internationellt turistmål. Bättre förr? Om man gillar övergångsställen, säkerligen.
Publicerad i Dagbladet den 24 juni.
Inlägg
