Att höja sig över sig själv. Vad betyder det egentligen?
För mig är det liktydigt med att lyssna på jazz.
Det luktar tobak och fuktig cement. Cigarettröken ringlar runt i rummet.
På barstolarna sitter ett par herrar i undre medelåldern och stirrar ut i tomheten. Blickarna är frånvarande, i detta här och nu, men närvarande någon annanstans, i en annan dimension, långt, långt borta, i världsrymden, bortom den sista horisonten.
Där rummets kortsida går över i rummets långsida, i rätvinklig harmoni, står tre män och konverserar – med slagverk, bas och klaviatur. Aldrig är de svarslösa. Replikerna sluter sig kring varandra som en blomma kring sin pistill.
De ger och tar, blandar sig samman, flyter in och ut ur dialogen, i samspelet och i solospelet, som färgerna i ett impressionistiskt måleri.
Uppför en smal och knarrande trappa har jag tagit mig och sitter nu uppflugen på en rankig pall bredvid de två herrarna i undre medelåldern. Också min blick är frånvarande, i exil. Tankarna har sugits in i musikens underströmmar, virvlat ned i ett hål av fullkomlig inre konsonans.
Det här kan – och råkar också vara – mina intryck från en jazzbar i Katmandu, Nepal. Men det här kan också – men råkar den här gången inte vara – mina intryck från en jazzbar i Krakow, Polen, eller Sundsvall, Sverige, eller...
Var en gps anser att jag befinner mig är ovidkommande.
Ni får ursäkta att jag inte talar klarspråk och pekar med hela handen.
En livsstilscoach hade belåtet och med pedagogiken hos en dagisfröken förklarat att det jag beskriver här ovan är känslan av att leva i nuet. Det är en förenkling som i slutändan är helt felaktig.
Om något är det känslan av att befinna sig utanför alla tidsbegrepp jag vill åt, i ett vakuum mellan dåtid och framtid, eoner före och efter och framför och bakom och över och under ett här och nu. I ett universum där tempus saknar inflytande.
För ett par år sedan – ja, nu är vi tillbaka i den fysiska verkligheten – var jazz något jag mest uppskattade för att det var ett genuint musikaliskt uttryck, inte för att musiken i sig talade till mig. Det var först när jag hörde Thelonius Monk (”Brilliant corners”) och John Coltrane (”Giant steps”) och i ännu högre grad, Ornette Coleman (”Lonely woman”), som jag förstod vad jazzen ville säga mig.
I dag är det den musik jag vänder mig till om jag för en stund vill glömma bort mig själv, separera från det som är mitt liv, min tillvaro, mitt allt.
När jag sitter där, på den rankiga pallen, är det som om alla bindningar till verkligheten slits av.
Kanske har det att göra med att jazzen – åtminstone den jazz jag föredrar – är så form- och strukturlös. Den är som ljusränderna på ett fotografi med lång slutartid: omöjlig att specificera och fixera till en punkt.
Den talar i tungor snarare än i grammatiskt korrekta satser.
Det gör det svårt att rationellt argumentera för exempelvis avantgardegiganten Ornette Colemans geni, eftersom det går utanpå allt det som anses vara rationellt.
För mig är jazz ett medel för att uppnå något större, för att höja mig över mig själv, och inte ett mål i sig. Det är mer än vad man kan säga om nittionio procent av den lättkonsumerade musik som produceras i dag.
Inlägg
