Hårdrock som vänskapsförening

Fan, vi är snälla människor. Inga brutala hårdingar.
Det är The Haunteds frontman Peter Dolving som talar, och det om hårdrockare.
Först i Nepal inser jag hur rätt han har.

Inte ens Lars Larsson på konditori Vetekatten i Hävla sätter något kaffe i vrångstrupen om det passerar en svartrockare utanför fönstret. Dregen i Backyard Babies skulle kunna flytta in i Lönneberga och starta ett death metal-band med Emil och Alfred och byfolket skulle bara ruska lite lätt på huvudena. Fru Petrell undrar möjligen om kossorna kalvar tidigare än vanligt.
Dagarna är förbi då samhället såg hårdrockare som Lucifers barn.
Om Siewert Öholm ringt Ghostbusters på 80-talet och rensat upp bland sina hjärnspöken hade han insett att den genomsnittlige hårdrockaren är så som folk är mest.

Fan, vi är snälla människor. Inga brutala hårdingar.
Det har jag i och för sig alltid vetat. När jag som elvaåring såg Dave Murray i Iron Maiden i blå trikå spela ”The number of the beast”, med mildheten hos en bibliotikarie, måste min hjärna instinktivt ha gjort den kopplingen.
Att presentera sig som hårdrockare för en medhårdrockare är som att byta nycklar till varandras liv. Varsågod och kliv på, allt som är mitt är ditt! Och det enda lösenord som behövs för att ta sig in i gemenskapen är: jag_gillar_Black_Sabbath! Lättare än att ta sig in på Agneta Sjödins trådlösa nätverk alltså (love_dalailama).

Aldrig blir hårdrockens förbrödrande kraft lika tydlig som när man är utomlands.
Just nu befinner jag mig i Katmandu, Nepal, och har så gjort i lite drygt tre veckor. Redan har jag gjort mig fler goda vänner än vad man kan hoppas göra under ett halvt liv i en medelstor svensk stad.
Våra kulturer är, om inte väsensskilda, så åtminstone skilda åt av onödigt höga bergskedjor. Ändå förstår vi varandra bättre än vad SJ någonsin kommer göra sina kunder.
När jag intervjuade Ralf Gyllenhammar från bandet Mustasch för musiktidningen Close-Up, konstaterade han: ”[...] ibland kan hårdrocksscenen påminna en del om en förening.” Han menade det som något negativt, eftersom föreningar, stora som små, allt från korpenlag till nationer, odlar en chauvinism: vi är bättre än ni.
Låt så vara.
Men det är också föreningar som skapar gemenskap och samhörighet. Eller som en kommunpolitiker hade uttryckt det: de skapar möten mellan människor.
Och fan alltså, vi är snälla. Inga brutala hårdingar.

Så, hårdrock som integrationsprojekt?
Den riksdagsledamot som har modet att motionera om det kommer för alltid att mötas av hånflin i plenisalen och av reservationslös kärlek på närmaste rockklubb.
Jag vet vad jag hade valt.

Publicerad i Dagbladet den 26 februari.