Det är förstås omöjligt att kartlägga inspirationens vägar. Vad det är för intryck och impulser som igångsätter de kreativa processerna kan man för det mesta bara spekulera i. När det kommer till litterära inspiratörer finns det däremot en tumregel att ta fasta på: ju svårare prosa/poesi, desto bättre musik. Det här låter elitistiskt och högbrynt, jag vet. Men att det förhåller sig så här - ja, nu är sanningen redan inramad och upphängd, invändningarnas tid är förbi - har nog att göra med att det krävs en större arbetsinsats att suga nektaren ur ett snårigt verk och att den därför får ett högre marknadsvärde på inspirationens torg.
Ett exempel: Om ett band säger sig vara inspirerat av Paulo Coelhos "Alkemisten" vet man att musiken har lika mycket djup som en reklamfilm för Palmolive. Det är som att hälla en kopp piss i en destillationspanna och tro att det i andra änden kommer ut en single malt-whisky. Nog för att hjärnan kan bearbeta och förädla råmaterialet, men det finns gränser för vad den förmår - det går inte att koka soppa på en spik.
Nu till det jag egentligen ville skriva om: det prosapoetiska verket "Maldoror" av den fransk-uruguayanska författaren Comte de Lautréamont (1846-1870). Mycket kan sägas om både honom och de febriga drömsyner som leviterar över bokens sidor. Det tänker jag inte göra. Jonas Thente får i stället vara er guide i katakomberna (länk till recension).Ett blixtbelysande utdrag ur boken, dock: "Jag skall skriva ner några rader om hur redbar Maldoror var under sina tidiga år, när han levde lycklig; det är nu gjort. Senare insåg han att han var född ond."
För att åter ansluta oss till det inledande resonemanget kan jag nämna fem band som ammat vid Comte de Lautréamonts bröst (och apropå det: vet någon hur det gick för den där killen som skapade genusanarki när han - som ett experiment - försökte producera bröstmjölk?).
Banden är som följer: Current 93, Bauhaus, The Ocean, Aborym och Secrets of the Moon. Det som direkt slår en är att det inte är band som det går tretton på dussinet av. Om de möts någonstans är det i motståndet för det konventionella (och möjligen också i viljan att skapa något av ett mer bestående värde, något som har ett hem utanför tiden). Av det här följer också att ni aldrig kommer få höra Sonic Syndicate prata sig varma om de "homeriska liknelser som växer ut som tumörer" ur den fransk-uruguayanska författarens varbölder till prosa.
Det är givetvis tillåtet att tvivla på riktigheten i mitt påstående. Men, när ni tvivlat färdigt kan ni ta och lyssna på följande låtar och sluta upp med dumheterna. (Om någon fortfarande inte har Spotify - vilket är lika troligt som att folk inte har rinnande vatten i sina hus - sitter jag på en hög inbjudningar. Skicka en bön eller en bloggkommentar och jag förbarmar mig.)
Current 93 - Maldoror is ded ded ded ded (länk)
Secrets of the Moon - I Maldoror (länk)
Bauhaus - The three shadows part I (länk)
Inlägg
