I musik bor en mytisk kraft. Den är det viktigt att vi vårdar.
Annars står vi här en dag med bara stjälken kvar av själen.
Fredag som det är bjuder jag er läsare att ta finingången till den här krönikan, den som öppnar sig mot ett tänkespråk av Aristoteles: "Det finns ett släktskap och ett inre förhållande mellan själen och ton och rytm."
Bara den mest hårdföra ateist kan jämra sig över en formulering av det slaget.
I var och varannan recension används ord som "själfull" och "besjälad" för att beteckna något som berör, medan "själlös" och "andefattig" spottas ut som slemmiga loskor.
Musikpsykologen Alf Gabrielssons bok "Starka musikupplevelser" är i princip ett sexhundra sidor långt vittnesmål om hur musik - under särskilda omständigheter - är att jämföra med religiösa erfarenheter (kanske var det motetter av Philippe de Vitry som fick Heliga Birgitta att se i syne och i kors?).
I den vildvuxna flora av myter och sägner som är mänsklighetens historia vindlar sig musiken fram som en vältrampad stig. I nordisk mytologi har vi Näcken, i grekisk mytologi sirenerna. Och i modern tid har vi den amerikanske mystikern Edgar Cayce (1877-1945) som i ett tillstånd av trans beskrev hur tyngdlagarna kan manipuleras genom musik och mässande. Detta kryphål i universums författning - som om musik kunde gå upp en i rullmeny och ändra i inställningarna - skulle förklara hur de egyptiska pyramiderna och vissa druidiska helgedomar uppfördes, enligt Edgar.
I Sverige har vi flygingenjören Henry Kjellson (1891-1962) som i en av sina skrifter berättar om hur han i Tibet blev vittne till när buddhistiska präster med deklamationer och en musikalisk koreografi av trummor och blåsinstrument fick stora stenblock att först levitera och sedan gravitera upp till en klippavsats fyrahundra meter högre upp.
Det här är inga bevis för någonting, mer än att människor i alla tider tillskrivit musik magiska egenskaper - ibland till och med diaboliska, som det mytomspunna tonintervallet tritonus som på medeltiden kallades djävulsintervallet (diabolus in musica) och var bannlyst i all kyrklig komposition.
Det är ingen tillfällighet att djävulsintervallet är en av huvudingredienserna i den musikstil som kallas black metal, satanistisk som den är (eller åtminstone utger sig för att vara). Antagligen är det heller ingen tillfällighet att det är inom denna avart som anhängare av musikalisk mystik, esoterism och alkemi har sitt kanske starkaste fäste i dag.
Grammisvinnande bandet Watain är inte ensamma om att tala om kaosgnosticism och om hur de med musiken som vapen vill rasera skapelsens strukturer och förena sig med mörkret som existerade före begynnelsen.
Tycka vad man vill om det spekulativa i sådana berättelser, men att de över huvud taget framstår som spekulativa har kanske mer att göra med att vi saknar vokabulär för starka musikupplevelser. Att skriva artiklar om musik är som att dansa om arkitektur, som någon träffande ska ha uttryckt dilemmat.
Och fredag som det är bjuder jag er läsare nu att ta finutgången till den här krönikan, där ni möter den amerikanske fotografen Ansel Adams: "Myter och läror är heroiska ansträngningar för att försöka förstå världens sanningar."
Publicerad i Dagbladet den 4 november.
Inlägg
