dNoaksson

Så blev finkulturen folklig

2012-01-14T10:00:00.002+01:00

Fram och tillbaka.
Så hoppar hon, Lady Gaga - mellan pop och performance.
Den exklusiva konsten är i dag lika tillgänglig som tacohyllan på hemköpet.

Performancekonst. Ja, visst lämnar ordet en besk eftersmak i munnen. Kanske tänker du på den där kvinnan på det moderna museet, som stod blick stilla i ett av utställningsrummen, stel som en kapphängare, med två burkar rysk kaviar som bröstvårtor, klädnypor på ögonlocken och ett styckschema för en dront tatuerad på halsen.
Budskapet? frågade du. Det ligger i betraktarens ögon, svarade curatorn.
Med mycket performancekonst är det så. Den är inte begriplig på samma sätt som en monteringsanvisning från Ikea eller ett avsnitt av "Rederiet". Ibland framstår den som estetisk verksamhet på ett dårhus, ibland som något ännu hispigare.
På sjuttiotalet korsfäste Chris Burden sig själv på karossen till en Volkswagen för att - ja, om det var för att kommentera sin samtid eller för att uttrycka sitt innersta eller bara för att sätta myror i huvudet på folk.

Medan vi suger på den - nej, det blir inget läxförhör i slutet av texten - kan vi klippa in en person vi alla känner till. Lady Gaga. Världsstjärnan som är så stor att det är solen som har en plats i Lady Gaga och inte tvärtom.
På Youtube har hennes musikvideor över en miljard visningar. Flera av dem är precis så mångtydiga och trotsigt svårtolkade som performancekonst ofta beskylls för att vara. På röda mattan dyker hon sedan upp i klänningar som borde ligga plastförpackade i köttdisken och i talkshows visar hon upp kreationer från modeveckan i en galax långt, långt borta.
Ett unikum?
Tja, hon har precis som alla oss andra inspirationskällor, som David Bowie, Leigh Bowery och Marina Abramović. Den sistnämnda en serbisk performancekonstnär, kanske den främsta av alla.
Ett av hennes senare verk gick ut på att hon satt på en stol på Museum of Modern Art i New York i sammanlagt 736 timmar och 30 minuter. Besökarna kunde slå sig ned på andra sidan bordet och undra vad i allsin dar det där skulle vara bra för.

Just den reaktionen, vad i allsin dar något ska vara bra för, är annars vanlig när det gäller mer extrem hårdrock, som till exempel black metal (mest erfarenhet av att förfäras över just sådant är antagligen Kristin Kaspersen, som tycker allt är ruggigt som inte ger associationer till plädar och benvärmare).
När Shining-Niklas dricker urin på scen eller Mayhem-Attila uppträder i en kostym av slaktavfall är det "stoppa pressarna"-läge på kvällstidningsredaktionerna. Gemytligt är det inte, och visst får man äcklas och förfasas och tappa hakan, men allt det där gjorde ju den österrikiska konstnären Hermann Nitsch redan på sextiotalet.
Inför publik lemlästade han slaktade djur, vände ut-och-in på innanmätet och frossade i groteskerier. Enligt sig själv för att konfrontera och synliggöra människans primitiva drifter, som han ansåg att det moderna samhället sopat under mattan som en obehaglig hemlighet.

Att man inte förstår sig på något betyder att man måste tänka till, och det är jobbigt. Som med den här krönikan: vad vill jag egentligen säga med den? Varför inte klura på det ett tag. Tid till reflektion behöver vi alla, om än kanske inte 736 timmar och 30 minuter.

Publicerad i Dagbladet den 14 januari.

Simon & Garfunkel - bra musik har ingen ålder

2012-01-02T13:12:00.001+01:00

Läser en intervju med Art Garfunkel i The Guardian. Frågorna och svaren går kors och tvärs över tidsplanen, från uppbrottet efter "Bridge over troubled water" (1970) till Occupyrörelsen, från 60-talets studioår till fjolårets 70-årskalas. Ja, tid existerar ju i så många olika former, jämte varandra. I nuet finns också det förflutna, i foton, minnen, historieböcker, precis som framtiden gör, i förhoppningar, drömmar, prognoser.

För en person som har varit med och skapat tidlös musik, som kan inympas eller omplanteras i vilken generation som helst utan att förlora i växtkraft, är det kanske naturligt att se skeenden som cykliska, precis som jordens bana runt solen eller timvisaren på urtavlan. Att vi ständigt återkommer till något slags nollpunkt - 00:00 i det nedsläckta sovrummet - är det här videoklippet ett talande bevis på, i det att (1) de ständigt "återförenas", att (2) publikintresset är konstant, att (3) de framför låten som om det vore 1966 och att (4) den lika gärna kunde ha varit skriven på 1800-talet (jämför "Scarborough fair", som är den bästa Simon & Garfunkel-låten de inte själva skrev) som 2012.

Tänkte skriva något om Art Garfunkels sång också, men som han själv fastslår i intervjun (som ni läser här): "Att analysera sång och begrunda vad det är som är djävulens bländverk."

Frosseriets tid är nu och för alltid

2011-12-31T11:02:00.003+01:00

Nyårslöften handlar i regel om sundare levnadsvanor.
Själv vänder jag på steken (och äter upp den):
Nästa år lovar jag att proppa i mig så mycket musik att handläggarna på Stim tvingas jobba övertid.

Livet upprepar sig. Det är därför äldre herrar gärna citerar sig själva ("som jag brukar säga..."). Och det är därför jag nu gör en remix på en krönika jag skrev för ganska exakt fem år sedan, featuring mig själv med några fler universitetspoäng och näshår.
Det jag lovade då är det jag lovar nu: att lyssna på mer musik.
Egentligen är det som löfte betraktat rätt undermåligt. Det är lite som att säga: jag lovar att bli äldre under nästa år. Som musikintresserad kan man inte längre luta sig tillbaka och okynneslyssna på gamla favoriter. Är det i samtiden man söker asyl måste man kunna bevisa att man för varje år ökar sin musikkonsumtion.
Troligen vet ni vart jag är på väg med det här resonemanget. Jag har slagit in på ett spår som har sin knutpunkt i ord som exponentiell och explosionsartad. Det vill säga, utvecklingen.
I dag släpps det så mycket skivor att man får vara glad om man lyckas pricka in ett representativt urval av totaliteten. Det har gått så långt att man numera kan skärma av sig från allt utom dubstep producerad i, säg, Andalusien och ändå ha ett sjå att bara skaka hand med alla band som sticker in näsan i den lilla nischen.

Innan ni beviljas permission för att frossa i skaldjursplatåer och hinka champagne, låt oss dribbla med lite siffror. Övningen kräver att vi går in på den encyklopediska hårdrocksdatabasen Metal Archives.
En sökning på fullängdsalbum släppta 1991 ger 203 resultat - en klart hanterbar mängd som ryms i vilken ficka som helst (om man inte fortfarande köper skivor, men den personen bor väl inte i Sundsvallsområdet?).
Dubbelklickar vi oss sedan fram till 2001 har siffran fyrdubblats till 835 och redan här börjar det bli besvärligt. Fortsätt till nutid och räkneverket tickar upp till - tugga ur munnen, andas djupt och jorda dig, för nu accelererar vi: 3877 fullängdsalbum.
Om vi ponerar att den genomsnittliga speltiden för en skiva är 45 minuter och att man spisar musik tio timmar per dag, då har man en sträcka på 291 dagar att tillryggalägga. Addera ep-släpp, Myspacesidor och andra distributionskanaler för musik och man behöver minst en klase skottdagar extra varje år för att knyta ihop den svällande säcken.
Och märk väl: detta är endast metalskivor.

Ännu återstår ett dussin timmar av året och om ni inte har något bättre för er kan ni proviantera ur årets skivskörd, i tur och oordning:
Negative Plane, Primordial, Symphony X, Einherjer, Ulcerate, Fair To Midland, Myrath, Devin Townsend Project, Opeth, Graveyard, The Haunted, Mastodon, Machine Head, Amebix, In Solitude, Necros Christos, Altar of Plagues, Rhapsody Of Fire, Blut Aus Nord, Krallice, Absu, Peste Noire, Morbus Chron, Amorphis, Leprous, Iced Earth, Powerwolf, Liturgy, Autopsy, Nightwish, Hammers of Misfortune, Disma, Nader Sadek, TesseracT, Witch Mountain, Tombs, Morbus Chron, Wolves in the Throne Room, Fallujah, Terra Tenebrosa, Occultation, Ravencult, Craft, Reveal, Sólstafir, The Devil's Blood...

Pust och stön och... jag antar att vi ses på samma plats, samma tid nästa år och avlägger samma nyårslöfte, för något säger mig att 2012 inte kommer att nöja sig med 3877 metalplattor.

Publicerad i Dagbladet den 31 december.

Årets bästa årsbästalista

2011-12-23T12:59:00.002+01:00

Årets mest gastkramande: Negative Plane - "Stained glass revelations" (cd)
Gitarrerna slingrar och knyter sig kring varandra, som muterade bläckfiskarmar i ett toxiskt träsk. Om Edgar Allan Poe levde i dag hade han varit black metal-recensent och inspirerats till nya mästerverk av den här skivan.

Årets mest hjärtskärande: "Blue valentine" (film)
Kärlek vid första ögonkastet och drömmen om att hitta den rätte - det handlar "Blue valentine" om, men också - och kanske mer - om uppvaknandet från drömmen, till en stum verklighet där känslorna rationaliserats bort.

Årets kargaste: Primordial - "Redemption at the puritan's hand" (cd)
På vidsträckta hedar, där spår av vintern fortfarande dröjer, vandrar Primordial kring. Om William Wallace hört den här musiken hade "Braveheart" fått ett annat slut. Och haggis varit vår tids hamburgare.

Årets mest sofistikerade: "The trip" (miniserie)
Steve Coogan och Rob Brydon spelar mer eller mindre trogna versioner av sig själva i denna miniserie som försiktigt lirkar fram skratten snarare än rånar oss på dem.

Årets sorgligaste: Amy Winehouses död
Enligt statistiken dog hon 54 år för tidigt. Enligt alla andra jämförelser är hon fortfarande levande.

Årets skevaste skönhet: PJ Harvey - "Let England shake" (cd)
Trumpetfanfaren i "The glorious land", som törnar in från ingenstans och ligger kvar som en falsk fyllehicka genom hela låten - det är en av tusen anledningar att älska detta besynnerliga geni.

Årets spelning: White i Katmandu, Nepal
En ranglig trappa i stål leder upp till en dunkel lokal. Det som ligger i luften är något hypnotiskt: sprakande gitarrer, som roterar som bönehjul, och en sångare som verkar tillbe Robert Plant och Shiva samtidigt. Musik i öst-västlig riktning.

Årets mest välförtjänta: Nobelpriset i litteratur till Tomas Tranströmer
Bara Jan Guillou har invändningar mot årets pristagare. Ytterligare en anledning att fröjdas, således.

Årets mest krypande: "Black swan" (film)
Balettakademier har alltid känts vagt obehagliga - inte olikt internatskolor - men i Darren Aronofskys regi inte bara anar man dragkedjan i fårakläderna, man ser den klart och tydligt.

Årets roligaste referenshumor: "Community" (komediserie)
Nedläggningshoten har hängt som åskmoln vid horisonten, men inte överlevde vi Andra världskriget bara för att få begrava 2011 års bästa komediserie levande? Nej, någon jäkla ordning får det ändå vara.

Publicerad i Dagbladet den 23 december.

Musikvärlden lika tillgänglig som en uppslagen atlas

2011-12-18T16:52:00.002+01:00

Världen är vid.
Ändå ryms den i en årsbästalista.
Allt fler länder exporterar i dag musik som håller absolut toppklass.

Sedan lång tid tillbaka har landets kultursidor dreglat över det som i postorderkataloger benämns "världsmusik". Redan på sextiotalet var dåvarande The Rolling Stones-basisten Brian Jones nere i Marocko för att jamma med några lokala musiker.
Den som köper skivor på rekommendation från kritiker - större delen är tyvärr anmälda försvunna sedan millennieskiftet - har sannolikt länder som Mali, Västsahara och Niger representerade i samlingen.
Vill man göra det lätt för sig - härligt men farligt - mumlar man något om globalisering och pluralism och...

Rätt gissat, jag gör det lätt för mig den här gången.
Hur många fördelarna än är av att ta del av andra länders och kulturers musikaliska anor och rötter - jag uppmanar verkligen alla att göra det, om inte annat för att reta sverigedemokrater - är det minst lika fascinerande att följa populärkulturens fotspår och spridningsvägar över klotet. Hur den byte för byte droppar ut ur en ethernetkabel eller piratkopieras och smugglas på en cd-r.
Under mina år som musikjournalist har jag intervjuat strängt nischade hårdrocksband från Nepal, Guatemala, Färöarna och Israel, läst reportage om hårdrockare i Irak och Botswana och bedyrat min kärlek till grupper från Tasmanien och Uruguay.
Är det något som fortfarande återstår att höra är det väl ett black metal-band från Vatikanstaten (den regissör som tar sig an den dokumentärfilmen gör nog bäst i att först snickra prishyllan, sedan köpa inspelningsutrustning).

Fortfarande är det förstås så att den breda populärkulturen - den som pumpas runt och idisslas i mainstreammedier - är tillverkad i USA och Storbritannien. Men den som löser ekvationen genom att sätta likhetstecken mellan det och kvalitet har inte buffrat färdigt i tanken.
För inte så länge sedan inventerade jag den årsbästalista jag täljde till för musiktidningen Close-Up Magazine. Mest för att min inre statistiknörd behövde ett tårtdiagram att stilla abstinensen med men också för att få en fingervisning om var i världen den bästa hårdrocken produceras i dag.
USA och Sverige toppade listan, med Irland och Norge i släptåg och en drös eftersläntrare i Tunisien, Nya Zeeland, Grekland, Italien, Tyskland, Kanada och Frankrike. Summa summarum: tjugo skivor, elva länder.
Visst är det härligt med folk som talar om invandring som kulturellt berikande - underförstått: olikheter är något bra - men egentligen kan man vända på det och visa på hur intill förväxling lika band från Nepal och Norge kan låta (det vill säga: olikheter är något bra men det allt överskuggande är till syvende och sist ändå likheterna).
Sedan läser jag Dagens Nyheters artikelserie om extremhögern. Nationaldemokraternas Vávra Suk konstaterar: "Musiken i dag - hiphop, rap och primitivt dunkande jag inte ens vet namnet på - passar inte för nationalistisk musik. Ungdomarna får sjunga själva, marschvisor och fosterländska sånger."
Nej, det kan inte vara lätt att vara främlingsfientlig i dag.

Publicerad i Dagbladet den 17 december.

Muser - från mytologiska skönheter till trätobröder

2011-12-03T10:26:00.002+01:00

Senast de sågs var natten till lördagen 330 år f.Kr.
Kulturutredare befarar nu att de kan vara döda.
Musernas försvinnande är en tragedi för konsten.

Den här texten finns ännu inte inläst som ljudkrönika av Dramatenskådespelaren Johan Rabaeus, men med tanke på det högstämda anslaget i ingressen är det nog bara en tidsfråga. Och som ni snart ska se finns det anledning att ha en berättarröst som kan recitera Shakespeare som om libidon hängde på det.
För ungefär så här börjar den här krönikan, som en annan skoluppsats (väl godkänd): Redan de gamla grekerna... Ja, jag är ledsen men det är där vi måste inleda vår resa. Som med så mycket annat - till exempel diskus och souvlaki - är det i antikens Grekland muserna har sitt ursprung.
Sokrates och Platon - ler och långhalm långt innan bonniga svenska uttryck var uppfunna - hävdar att alla människor föds med en fullständig kunskapsbank som man genom utbildning kan låsa upp, fack för fack. Muserna är i det här exemplet de som håller i nyckelknippan (ej att förväxla med dvärgarna i "Fångarna på fortet").
Fast är det något muserna är ihågkomna för i religionsböckerna är det som beskyddare av de sköna konsterna; de som handlägger konstnärers ansökningar om inspiration.

Från antikens mytologiska väsen blir de sedan alltmer kroppsliga och förmänskligade, tills de en dag måste gå och skatteskriva sig som vilken vanlig dödlig som helst. Författaren Dante Alighieri har sin Beatrice och Francesco Petrarca sin Laura.
I modern tid är kanske det mest kända exemplet John Lennon och Yoko Ono. Beatles-ikonen ska ha beskrivit sin livsledsagerska som ett sökljus och betraktat henne som en läromästare. "Drömmen vi drömmer tillsammans är verkligheten", som Yoko poetiskt skildrade deras relation.
Utan Lou Andreas-Salomé - som hade tete-à-tete med bland andra Friedrich Nietzsche och Sigmund Freud - är det högst osäkert om Rainer Maria Rilke fått rätsida på sina Duinoelegier.

På nittonhundratalet inleddes sedan försök att tolka och dechiffrera inspirationens natur med hjälp av kvantmekanikens verktygslåda: att det egentligen bara handlar om energier, subatomära partiklar och annat smått och gott - med betoning på smått - som under rätt omständigheter kan förvandlas till den där snöflingan som utlöser lavinen (läs: inspirationen).
Vad den här osexiga förklaringsmodellen innebär för musan är svårt att säga, men om de tidigare bodde på Olympen har de nu hyrt in sig i en barack i partikelfysiklaboratoriet CERN.
Kanske är det därför de lyser med sin frånvaro i musiken i dag. I rockjournalistiken skymtar flick- och pojkvänner bara förbi som det där man lämnar kvar hemma när man drar ut på turné (eller ännu värre: som den direkta orsaken till den sämsta låten på den nylanserade skivan, den totalt oinspirerade balladen).
Fast det är klart: en musa kan lika gärna vara en vän, helt utan romantiska komplikationer. Som vi lär oss av Vincent van Gogh och Paul Gauguin.
Kanske är det i stället inom banden vi får söka den moderna musan. Simon & Garfunkel, Hetfield & Ulrich, Jagger & Richards, Björn & Benny och så vidare (betydande kvinnliga musiker är ju oftast på solokvist).
Muserna är alltså upphittade, om än i annan skepnad än när de försvann. Patriarken Zeus uppges vara lugnad av beskedet.

Publicerad i Dagbladet den 3 december.

Toner att döda sista bossen till

2011-11-19T14:08:00.002+01:00

Melodierna sitter som implantat i kroppen.
Ändå vet vi så lite om deras ursprung.
Hög tid alltså att stifta närmare bekantskap med videospelskompositörerna.

Det talas ofta om generationer som om det vore klaner, stora kollektiv med gemensamma erfarenheter, referensramar och tillhörighetstecken. Så är det förstås bara om man också tycker att streckgubbar är fullt tillräckliga representationer av människor.
Likväl: Sliter vi ur all stoppning ur livet, häktar av oss våra personligheter och vänder avigsidan utåt ser vi att märkeslapparna nästan är identiska (den som inte är tillverkad av Homo Sapiens®™ bör genast vända sig till Konsumentverket för rådgivning).
Strömningar i tiden, inte minst populärkulturella, formar oss sedan och löder in beröringspunkter i det kollektiva medvetandet. För åttiotalister är en sådan beröringspunkt ledmotivet till Nintendospelet "Super Mario".
Koji Kondo, som melodimakaren heter, har sannolikt präglat oss mer än kommunaliseringen av skolan och det fruktade underhållningsvåldet, särskilt om man väger in att han också komponerat den vackra ljudtapeten till "The legend of Zelda".

För en som har strålbehandlats av tv:n framför "Super Mario" och hört melodisekvenserna fullborda varv på varv på varv, i en ringdans utan ände, är det svårt att bedöma musiken för vad den är.
Ett sätt att separera musik- och spelupplevelse - nästan lika komplicerat som att dela siamesiska tvillingar - är att ta del av styckena i symfoniska arrangemang, förslagsvis på Youtube. Efter ett antal lyssningar framstår melodierna som ett cybernetiskt experiment mellan Scott Joplins "The entertainer" och Pjotr Tjajkovskijs "Nötknäpparen", medan den underjordiska passagen kunde ha schaktats ut av Modest Mussorgsky.
I Japan har videospelsmusik kunnat höras i konserthus ända sedan åttiotalet, men det är först under de senaste fem åren som USA och Europa har slagit följe och vikt hundöron i programbladen för moderna kompositörer som Nobuo Uematsu ("Final fantasy"-serien), Yasunori Mitsuda ("Chrono cross"), Jack Wall ("Mass effect"), Chris Hülsbeck ("The great Giana sisters") och Masato Nakamura ("Sonic the hedgehog").
På sajten last.fm har Nobuo Uematsu över trettio miljoner lyssningar, att jämföra med Mozart som paddlar runt i bakvattnet med omkring tjugo miljoner lyssningar.

Tidigare i år gick ledningen för den amerikanska Grammisgalan ut med nyheten att priskategorin som tidigare rubricerats "film, tv eller annan visuell media" nu sträckts ut till "film, tv, videospel eller annan visuell media". Ett erkännande, hur litet det än må vara.
För en bransch som globalt omsätter mer än fyrahundra miljarder kronor årligen är det inte en dag för tidigt att vi på allvar lyfter fram den musik som präglar miljontals människors liv (att videospel numera huserar på stora kultursidor är ett steg i rätt riktning).
Förhoppningsvis kan det också leda till att kvaliteten höjs och att de som i dag avfärdar videospelsmusik som dassiga fotostatkopior av filmmusik får sina argument nedbrända till grunden (jämför spelet "Battlefield 1942" med filmen "Pirates of the Caribbean" - den senare är förvisso bra mycket bättre, men är det någon som gjort sig skyldig till stöld är det filmkompositören, då spelet kom ut ett år tidigare).
Alltså, hög tid att stifta närmare bekantskap med videospelskompositörerna.

Publicerad i Dagbladet den 19 november.

Sånger från andra våningen

2011-11-04T09:10:00.003+01:00

I musik bor en mytisk kraft.
Den är det viktigt att vi vårdar.
Annars står vi här en dag med bara stjälken kvar av själen.

Fredag som det är bjuder jag er läsare att ta finingången till den här krönikan, den som öppnar sig mot ett tänkespråk av Aristoteles: "Det finns ett släktskap och ett inre förhållande mellan själen och ton och rytm."
Bara den mest hårdföra ateist kan jämra sig över en formulering av det slaget.
I var och varannan recension används ord som "själfull" och "besjälad" för att beteckna något som berör, medan "själlös" och "andefattig" spottas ut som slemmiga loskor.
Musikpsykologen Alf Gabrielssons bok "Starka musikupplevelser" är i princip ett sexhundra sidor långt vittnesmål om hur musik - under särskilda omständigheter - är att jämföra med religiösa erfarenheter (kanske var det motetter av Philippe de Vitry som fick Heliga Birgitta att se i syne och i kors?).

I den vildvuxna flora av myter och sägner som är mänsklighetens historia vindlar sig musiken fram som en vältrampad stig. I nordisk mytologi har vi Näcken, i grekisk mytologi sirenerna. Och i modern tid har vi den amerikanske mystikern Edgar Cayce (1877-1945) som i ett tillstånd av trans beskrev hur tyngdlagarna kan manipuleras genom musik och mässande. Detta kryphål i universums författning - som om musik kunde gå upp en i rullmeny och ändra i inställningarna - skulle förklara hur de egyptiska pyramiderna och vissa druidiska helgedomar uppfördes, enligt Edgar.
I Sverige har vi flygingenjören Henry Kjellson (1891-1962) som i en av sina skrifter berättar om hur han i Tibet blev vittne till när buddhistiska präster med deklamationer och en musikalisk koreografi av trummor och blåsinstrument fick stora stenblock att först levitera och sedan gravitera upp till en klippavsats fyrahundra meter högre upp.
Det här är inga bevis för någonting, mer än att människor i alla tider tillskrivit musik magiska egenskaper - ibland till och med diaboliska, som det mytomspunna tonintervallet tritonus som på medeltiden kallades djävulsintervallet (diabolus in musica) och var bannlyst i all kyrklig komposition.

Det är ingen tillfällighet att djävulsintervallet är en av huvudingredienserna i den musikstil som kallas black metal, satanistisk som den är (eller åtminstone utger sig för att vara). Antagligen är det heller ingen tillfällighet att det är inom denna avart som anhängare av musikalisk mystik, esoterism och alkemi har sitt kanske starkaste fäste i dag.
Grammisvinnande bandet Watain är inte ensamma om att tala om kaosgnosticism och om hur de med musiken som vapen vill rasera skapelsens strukturer och förena sig med mörkret som existerade före begynnelsen.
Tycka vad man vill om det spekulativa i sådana berättelser, men att de över huvud taget framstår som spekulativa har kanske mer att göra med att vi saknar vokabulär för starka musikupplevelser. Att skriva artiklar om musik är som att dansa om arkitektur, som någon träffande ska ha uttryckt dilemmat.

Och fredag som det är bjuder jag er läsare nu att ta finutgången till den här krönikan, där ni möter den amerikanske fotografen Ansel Adams: "Myter och läror är heroiska ansträngningar för att försöka förstå världens sanningar."

Publicerad i Dagbladet den 4 november.

Vhs-kassetten från "The ring" upphittad

2011-10-29T15:20:00.001+02:00

Kollega Jonn Palmér Jeppsson skrev nyligen ett blogginlägg med rubriken "2011, året då ingenting tycks omöjligt". Om han bara visste hur rätt han hade, den där eftermiddagen för snart tjugofyra timmar sedan. På Blabbermouth - denna på gott och ont oundvikliga sajt för varje hårdrocksintresserad individ - blir jag presenterad för det japanska bandet Babymetal, och det med en sådan där Butterick's-leksak som man gömmer i handflatan och som ger den man hälsar på en elektrisk stöt (oerhört kul i åldrarna 1 år och 2 månader till 1 år och 3 månader).

Man måste se Babymetal för att förstå, och när man väl har sett Babymetal har all förståelse för världen runnit ur en. Det kan jämföras med döden: ingen kan i livet säga vad det innebär och när man väl kan det är det redan för sent. Alltså: jag varnar er för att titta på videon nedan. Det här är en digitalisering av den vhs-kassett som hittas i "The ring".

Metallica och Lou Reed - ett samarbete att brottsrubricera

2011-10-22T11:40:00.002+02:00

Början var bra.
Det var då ingen hade hört någon låt.
Nu finns skivan till lyssning och... slutet ont, allting ont.

En mycket vis man sa en gång: lämna din potential i fred, för med potential är det som med banksaldot: man har alltid mycket mindre än man tror.
Nu var det visserligen i en ståuppshow han sa det, den gode Dylan Moran. Men nog är det så att folk borde ha anständigheten - för att inte säga omdömet - att inte låta sin potential hänga och dingla hur som helst.
Inte för att jag är pryd men när dokusåpakändisar skriver böcker och programledare spelar teater är Sodom och Gomorra inte långt borta. Och när Metallica och Lou Reed om en vecka ger ut "Lulu" kan vi sluta hoppas på nåd och barmhärtighet.
Syndaförlåtelse? Ledsen, de tog slut i går.

För alla som missat nyheten, här är den i resumé: i oktober 2009 uppträdde Metallica med Lou Reed på Madison Square Garden i New York, som en del i tjugofemårsfirandet av The Rock & Roll Hall of Fame.
Ett jippo, förstås.
Det ingen såg var att det där och då såddes ett frö som nu, två år senare, slagit ut alla vitala funktioner i det vi kallar rockbranschen (ännu saknar vi kunskaper för att förutse och förhindra sjukdomsförlopp av det här slaget).
Ungefär så har samarbetet i alla fall beskrivits, trots att det fram till i förrgår bara fanns en låt tillgänglig samt några svårbedömda ljudklipp.
"Om en fisk kunde fjärta är det så här det skulle lukta", skriver en person på Blabbermouth. En annan: "Någon som har en extra ishacka över... för mina öron?"
På Youtube har låten "The view" närmare en miljon lyssningar, men av de som tyckt till ger tre fjärdedelar tummen ned. Än så länge är det bara Rolling Stone-journalister som kurrat gott och myst åt en "rasande förening av [Reeds] 1973 års noirklassiker, Berlin, och Metallicas '86-stenkross, Master of Puppets".
Själv hör jag bara två före detta pionjärer som förgäves slår sina huvuden mot varandra, som flintastenar, för att stryka eld på den kreativitet som mest liknat en rykande veke på senare år (bortsett från semicomebacken "Death magnetic" har Metallica de senaste tjugo åren skrivit låtar som om de försökte göra avtryck på soffdynorna i studion snarare än på fansen).

En annan mycket vis man - eller kvinna - sa en gång: vägen till helvetet är kantad av goda föresatser. Kanske bör vi ha det i bakhuvudet när vi lyssnar på "Lulu".
För är det så att skivan är en charterresa till helvetet - varsågod Kanal 5, där har ni titeln på ännu en efterbliven dokusåpa - får vi påminna oss om att inte ens Metallica eller Lou Reed strävar efter att skriva musik som i första hand bör recenseras av lagmän i Haag och inte musikkritiker.
Låt oss helt enkelt hoppas på det bästa och vänta oss det värsta.
Om inte annat kanske "Lulu" blir en konstnärlig nära döden-upplevelse som får både Metallica och Lou Reed att uppskatta det de redan har lite mer.

Publicerad i Dagbladet den 22 oktober.

Progressiv musik - en framtidsvision i det förflutna

2011-10-08T11:53:00.002+02:00

Ingenting är sig likt.
Det enda oföränderliga är det föränderliga.
Hur kan då musik som skapades för fyrtio år sedan kallas progressiv?

Ni inser det, jag inser det: Det här kan sluta i en fackidiotisk doktorsavhandling som abstraherar och teoretiserar sig allt längre bort från verkligheten, för att till slut nödlanda i en slutsats som ligger bortom varje frisk människas förståelsehorisont.
Men, detta lovar jag: Jag ska göra allt som står i min makt för att inte förvandla denna kolumn till en resultattabell för en turnering i akademiskt hårklyveri.
Vi börjar försiktigt.
I boken "Mean deviation: Four decades of progressive heavy metal", av musikjournalisten Jeff Wagner, föreslås en uppdelning mellan progressiv med litet p och Progressiv med stort p. Den versala versionen avser genren medan den gemena förbehålls musik som är progressiv i ordets rätta bemärkelse (enligt SAOL: framstegsvänlig, framåtverkande).
Genren är den mer eller mindre färdigutvecklade form som är allt annat än just progressiv.

Här är ett genretypiskt exempel: bandet delar in sina låtar i sviter, kastar taktarter mellan sig som om det vore heta potatisar, nämner virtuosa tonsättare som influenser, reserverar den bättre delen av sina låtar till enskild soloakrobatik, instrumental exhibitionism och musikteoretisk masturbation (lugn, ingen har någonsin fått utlösning av det), och skriver texter som på ett eller annat sätt berör ämnen som astralkroppar, kvantmekanik och kryptozoologi.
Det kan låta tokigt, men det där är ett kött och potatis-band i genren Progressiv musik. Vardagsmat. Formen är i dag inte mer innovativ än tysk schlager (sedan krävs det antagligen en livligare fantasi och en större musikalisk fingerfärdighet för att fylla formen med innehåll, men det är en annan diskussion).
Progressiv med litet p, däremot, det är musik som syftar, strävar, suktar framåt och som ser regler och föreskrifter som misstag att lära sig av snarare än rättesnören.

Är det något jag saknar i Jeff Wagners distinktion mellan progressiv och Progressiv är det att också musiklyssnandet i någon mening är progressivt.
När Dream Theater släppte den stilbildande skivan "Images and words" 1992 var jag sex år.
Först ett decennium senare skulle jag hacka fram den ur tidens avlagringar. Trots alla år som gått upplevde jag den som sprillans ny, som progressiv. I ett vidare perspektiv var den förstås inte det, eftersom den vid det laget kopierats och schabloniserats till förbannelse och ändrat tempus från futurum till tja, pluskvamperfekt.
Men för mig, som ännu inte fått hörselgångarna igenslammade av alla de band som följde i Dream Theaters spår, var musiken progressiv och framtidsvisionär. Man kan förklara det som ett felslut orsakat av bristande kunskaper, men: ingen kan ha koll på hela musikhistorien och utan felmarginaler hävda att något är sant nyskapande och utvecklande.
Så, vad betyder det då att musik är progressiv?
En hel del olika saker, vad det verkar. Det enda jag med säkerhet kan säga är att frågeställningen i sig, och det faktum att den fortfarande är aktuell, är ett tecken på att samtidsmusiken är vital och viril. Den dag progressiv och Progressiv är ett och samma, det är den dag Don McLean sjunger om i "American pie": "The day the music died"

Publicerad i Dagbladet den 8 oktober.

Steampunkat "Tusen och en natt"-epos eller politiskt plakat?

2011-10-03T17:39:00.002+02:00

En stor del av årets nyhetsrapportering har kretsat kring den så kallade "arabiska våren" och de folkliga uppror som fortplantat sig över Nordafrika och Mellanöstern. I Tunisien gick det förhållandevis lugnt till, eftersom landets ledare Zine el Abidine Ben Ali fattade vinken - det vill säga, att hans moraliska inkassokrav inte längre gick att skjuta upp - och därför flydde fältet.

Hur det här har påverkat det tunisiska bandet Myrath är en öppen fråga. Som musikjournalist gör man sig då och då skyldig till övertolkning och läser in för mycket i artisternas framtoning och tror sig höra kritik mot den försvagade a-kassan i ett tonfall eller en pausering som låter misstänkt socialdemokratisk.

Lite så är det när man lyssnar på låtar som "Under siege", "Merciless times" och "Time to grow" från Myraths nya fullängdsalbum "Tales of the sands". I sammanhanget är titlarna anslående, förstås, men med undantag för den sista är de ändå rätt hårdrockstypiska. Och skivomslaget, med en utsmyckad kamel, en sidendraperad skönhet, en trattgrammofon, en läderinbunden bok och en halvt hallucinerad ökenfästning, känns mer som ett steampunkat "Tusen och en natt"-epos än ett politiskt plakat.

Funderingar som dessa gör möjligen "Tales of the sands" lite intressantare, men inte bättre. Skivan är tillräckligt bra för att ta sig fram för egen maskin, utan draghjälp från braskande omständigheter. Tycker du att Orphaned Land släpper skivor alldeles för sällan och/eller att musik i första hand ska vara bra, ja, då har du ingen tid att förlora. Upptäck i dag (förslagsvis på Spotify).

En renässans för hårdrocken - på ett sätt du inte anade

2011-09-24T09:20:00.002+02:00

Lite bakom flötet och mycket pubertala.
Så beskrivs kanske inte hårdrockare längre, men det antyds.
Fast vet ni vad: dessa långhåriga odågor har bättre koll på renässans- och barockmåleri än de allra flesta.

Läser du den här krönikan gör du det antagligen utan förhoppning om att förkovra dig i Hans Memlings konstnärskap. I första hand för att du inte vet vem Hans Memling är (ett skäl gott som något), i andra hand för att tyskfödda renässansmålare, verksamma under 1400-talet, traditionellt sett inte varit ett självklart ämnesval för musikkrönikor.
Om det nu ändå skulle vara så att du börjat läsa den här texten med en förväntan om att lära dig mer om Hans Memling, kan jag försäkra dig om att du antingen förväxlat Dagbladet med en foliant från 1800-talet eller är ett hängivet fan av Iron Maiden-sångaren Bruce Dickinson.
Det senare verkar både troligare och mindre oroande.
Alla som har skivan ”Tyranny of souls” i sin ägo vet vad jag talar om, eller har åtminstone sett det jag talar om. Skivomslaget. Ett utsnitt ur en triptyk av just Hans Memling.
Egentligen gör det detsamma vad Bruce Dickinson velat säga med det här, om det är en ren budgetfråga eller om det är något så tjusigt som en allegori eller allusion eller travesti eller samhällspolitisk kommentar eller...
För mig är det intressanta att hundratusentals hårdrockare – fulkulturens ofrivilliga representant – suttit och fascinerats av en oljemålning från cirka 1485. Inte ens Knut Knutson från ”Antikrundan” skulle få för sig att slå sig ned i finfåtöljen en fredagkväll för att studera en pannå av Hans Memling.

Tro nu inte att jag försöker leda i bevis att hårdrockare skulle vara konstkännare i det tysta eller latenta antikvitetsexperter. Om det är något som inte diskuteras i baren på en rockklubb är det Albrecht Dürers kopparstick.
Ändå, likväl och trots allt, har alla hårdrockare – oavsett preferenser – kommit i kontakt med verk av döda mästare. Bara på konsthistoriska museer ser man mer klassiskt måleri än i hårdrockares skivsamlingar.
Låt mig länka samman en beviskedja: Paradise Losts ”Faith divides us - death unites us” är baserad på ett träsnitt av Hans Holbein d.y (1497-1543), Skid Rows ”Slave to the grind” är en pastisch på Caravaggio (1571-1610), Bruce Dickinsons ”The chemical wedding” är inspirerad av William Blake (1757-1827), Eugène Delacroix (1798-1863) samarbetade postumt med Bolt Thrower på deras kanske mest klassiska skiva ”The IVth crusade”, Bathory har pallat ett verk av Peter Nicolai Arbo (1831-1892) till ”Blood fire death” och ett av Frank Bernard Dicksee (1853-1928) till ”Hammerheart”, och Dimmu Borgir reproducerade Gustave Doré (1832-1883) på fullängdsdebuten ”For all tid”.
Det här är, som man säger, bara ett axplock. Med mer spaltutrymme – och mer fritid – går det att utöka listan till ett flervolymslexikon.
Vad det här säger om hårdrocken som genre kan man spekulera i och kring. Säkert är i alla fall att jag, och många andra med mig, inte hade vetat vem Hans Memling var om det inte vore för denna musikstil som, på ett ganska unikt sätt, blandar högt med lågt, gammalt med nytt, det sofistikerade med det pubertala och allting däremellan.

Publicerad i Dagbladet den 24 september.

Ögat ska ha sitt - eller: årets snyggaste skivomslag

2011-09-10T12:08:00.003+02:00

För en tid sedan skrev jag en krönika som i rubrikform kan sammanfattas så här: Ingen bryr sig längre om skivomslag. Det är ingen avancerad iakttagelse, och det är just därför den är så viktig (jämför med en invecklad kulturanalys som leder i bevis att postmodernismens grepp om omslagskonsten fått ledvärk och att vi nu befinner oss i ett -ism-vakuum; den informationen arkiveras i dokumentförstöraren). För att åtminstone dra mitt lilla strå till stacken lyfter jag här fram årets snyggaste skivomslag, hundraprocentigt subjektivt och utan akademiska tillsatser. Som en ökänd bloggare en gång sa: Jag bara kör.

Wolves in the Throne Room - Celestial Lineage
Bilden ser ut att vara tagen med en undervattenskamera från 50-talet i en trollskog á la John Bauer. Om inte det är argument nog kan man kravla tillbaka till den sten man kom från.

Graveyard - Hisingen Blues
Jag älskar den här skivan, kanske ännu mer för omslaget än för musiken (som givetvis är suverän den med). Vad de gör i en träskmark i Amazonas inland vet jag inte, men den får mig att tänka på Paul Theroux' "Moskitkusten" - som för övrigt filmatiserats med Harrison Ford i huvudrollen - och det räcker som omdöme.

Leprous - Bilateral
Svamparna som tornar upp sig i bakgrunden är antagligen konstnärens matsedel, för i förgrunden ser vi: en myrslok som används som dragdjur för en behornad sjöjungfru i en tillbringare med citronlemonad. Drycken pumpas upp och in i en fastbunden homo sapiens som verkar måttligt road av det hela. René Laloux jublar i sin grav.

Red Fang - Murder The Mountains
En färglagd psykos eller en konspirationsteoretikers mardröm? (Bilden är, kan man gissa, en fri tolkning av Illuminatis emblem: en pyramid med ett allseende öga i toppen.) Cirkeln gör att det känns som ett titthål in i ett annat universum, kanske det som HP Lovecraft benämner som "mellan dimensionerna".

Necros Christos - Doom of the Occult
Undergångsromantik så som den såg ut på 1500-talet? Det kanske rentav är en etsning från anno dazumal. Vad vet jag. Påminner mig hur som helst om Giovanni Battista Piranesi (1720-1778) som jag har på väggen här hemma.

In Extremo - Sterneneisen
Ett ord räcker: steampunk!

Morbus Chron - Sleepers in the Rift
Ser ut som om HP Lovecrafts Cthulhu hackat sig in i Disneystudions grafikmotor. Eller som om konstnären sträckläst "My little pony" samtidigt som han stirrat på omslaget till Carnages "Dark recollections". Bestäm själva (alternativt, hitta på en bättre beskrivning).

Negură Bunget - Focul Viu
Orden som ringlar sig likt Midgårdsormen över omslaget läser: Transilvanian black metal art. Bättre kan varken omslaget eller musiken beskrivas (Marknadsdomstolen borde lyfta fram "Focul Viu" som ett föredöme när det gäller hederlig och samvetsgrann produktlansering).

Mastodon - The Hunter
Hör först och häpna sedan efter behag: den där tjuren är inte en datoranimation utan ren och skär hantverksskicklighet. Är det spiran på en totempåle eller en maskeradkostym för karnevalen i Rio? Nej, det är bara Mastodon.

Aderlating - Spear of Gold and Seraphim Bone
The Knife möter Ghost i en djuphavsgrav.

Rockbjörnen - lägg ned skiten!

2011-09-03T09:32:00.002+02:00

Rockbjörnen är ett fantastiskt pris.
För Aftonbladet.
Och för alla som anser att mycket ska ha mer.

En svår fråga i all sin enkelhet: går det att säga vad som är bra och vad som är dålig musik? Låt mig besvara frågan i två led.
Ja, det går.
Nej, det går inte.
Till exempel går det att säga att Art Tatum var en bra pianist (århundradets underdrift). Däremot går det inte att säga att musiken han arrangerade och spelade in är bra - i objektiv mening.
Det är det här som kallas tycke och smak, och som ofta spelas ut som trumfkort i diskussioner om musik. "Allt det där du sa precis, jätteintressant och så vidare, men det handlar ju bara om tycke och smak."
Därför kommer Aftonbladet undan med en så billig och genomkommersiell och populistisk prisgala som Rockbjörnen. "Lägg ned skiten!", hade de själva skrivit om det var Sveriges Television som orkestrerade det hela.
Nu låter det i stället så här: "Vi lyssnar på våra läsare!"
Ja, det är ett sätt att se på det. Mitt är ett annat: att de använder "verklighetens folk" som mänsklig sköld mot all kritik.

Rockbjörnen är alltså ett musikpris som delas ut av Aftonbladet. Juryn är svenska folket - eller mer specifikt: tidningens nätläsare.
Årets gala ägde rum i veckan och några av vinnarna var Håkan Hellström (hans åttonde vinst), The Ark, Veronica Maggio, Iron Maiden och Metallica.
Att ifrågasätta en ordning som sägs återspegla befolkningens smak - eller med mer högtravande ord: uttrycka folkviljan - är i mångas ögon elitistiskt. Kanske, men det är för att man inte tänker tanken färdigt. För vad är det som ligger bakom befolkningens smak, som ger den en grogrund? Marknadskrafterna, förstås.
Det enda Rockbjörnen gör är att bekräfta det vi redan vet ("Håkan Hellström är en populär artist - det var ju det jag sa!") och reproducera kommersiella strukturer. Prismotiveringen är densamma för alla vinnare: störst går först!

Låt oss undvika missförstånd. The Ark är ingen ovärdig vinnare i kategorin "årets livegrupp", och detsamma gäller Metallica, som kammade hem "bästa liveakt metal". Tvärtom. Men om inte ett utsålt Ullevi är ett folkets pris - inte minst ekonomiskt - vet jag i så fall inte vad som är det.
På plats var över 50 000 personer och i tv-sofforna ska ytterligare 700 000 varit bänkade framför SVT:s livesändning. Hur bra måste en spelning på Debaser Medis i Stockholm - eller på Pipeline i Sundsvall - vara för att ha en sportslig chans mot en sådan uppslutning?
Det är lite som att fråga: vilken bergstopp gillar du bäst? Av alla som finns att välja på vinner förstås den högsta, för det är den flest ser från sina hem (under åttiotalet vann Marie Fredriksson "årets svenska kvinnliga artist" fyra år i rad, och upprepade - nästan parallellt - den bedriften med Roxette i kategorin "årets svenska grupp").
Först, inse detta: svenska folket röstar varje dag på sina favoriter, med plånböckerna. De köper konsertbiljetter och skivor (nåja), betalar för streamade tjänster och lyssnar på reklamradio (som genererar stim-pengar för låtskrivarna). För det här belönas redan artisterna. I första hand ekonomiskt, i andra hand med guld- och platinaskivor.
Färdiginsett?
Bra, då lägger vi ned skiten.

Publicerad i Dagbladet den 3 september.

När Photoshop blir verklighet - eller: hårdrockare på halt kranium

2011-08-14T17:51:00.004+02:00

Det här är vad vi har, helt obestridligt: Sebastian Bach som ser ut att halka på ett av många kranier (fuck halksockor!) och en sex- eller åttaarmad kvinna med japanska kockknivar i händerna. Brinner gör det också (en stäppbrand är bland det jävligaste man kan råka ut för, för att parafrasera Vintersorg).

Så långt är jag inte med och ännu värre blir det. Till höger och vänster lommar två elefanter som tonar ut i den växlande monligheten runtomkring (gränsen mellan verklighet och Photoshop är flytande).

Uppenbart är att "konstnären" dribblar runt med hinduistiska symboler. Frågan är bara om han vet var målet är någonstans - eller om det över huvud taget finns något.

Kanske kommer den här skivan att återfödas som en ännu sämre skiva när livet i reabacken är över.

Hårdrockare utan gränser

2011-08-03T14:10:00.003+02:00

Hårdrockare anklagas ofta för att vara konservativa.
Det gäller nog i högre grad fansen än musikerna.
Under det senaste året har flera band pilgrimsvandrat till dubsteptemplet för rådgivning.

Det är alltid svårt att avgöra hur lång ansats man behöver och varifrån man ska ta avstamp. Kanske räcker det att vrida tillbaka klockan till oktober förra året, när det brittiska metalcorebandet Bring Me The Horizon släppte skivan med den andnödsframkallande titeln ”There Is a Hell, Believe Me I've Seen It. There Is a Heaven, Let's Keep It a Secret”.
Mer än för sina musikaliska kvaliteter – som är nog så framträdande – uppmärksammades den för samarbetet med dubstepproducenten Skrillex, som också viftat med sin trollstav över produktioner med Lady Gaga, Snoop Dogg och The Black Eyed Peas.
Ett annat band att tråla potentialen och utvinna synergieffekter ur mixen mellan metal och dubstep är Korn, som tidigare i år gav ut singeln ”Get up!” – också det ett samarbete med Skrillex.
Inget talar för att låten kommer att etablera en ny industristandard och ge hårdrocken en turbo-boost in i framtiden, men som sämst är det i alla fall en påminnelse om att också musikvärlden är en global by.

Inte ens ett band som Morbid Angel – för många den oheliga death metal-anden inkarnerad – sitter i orubbat bo längre. Barrikaderna har rämnat. Det inser man om man lyssnar på deras senaste skiva, den första på hela åtta år, ”Illud divinum insanus”.
Man kan, som frontmannen David Vincent, argumentera för att de fortfarande hedrar sitt kall: att leverera ”extreme music for extreme people”. Skillnaden mot 1989, när bandet släppte sin fullängdsdebut, är bara att holländsk gabbertechno är extremare än amerikansk death metal.
Det kritiker visar när de tömmer galla över skivan är förvisso förakt, men mestadels ignorans. En bergspredikan i death metal var vad de väntade sig. Krossade stentavlor och en profet i andlig kris var vad de fick.

Kan man sin hårdrockshistoria vet man att Ozzy Osbourne redan 1983 sjöng på en låt med det elektroniska popbandet Was (Not Was). Kulturutbytet har fortsatt ända sedan dess.
Ministry, Nine Inch Nails, Marilyn Manson, Rammstein, Strapping Young Lad, före detta black metal-band som The Kovenant och Ulver, Aborym, The Berzerker... Antalet virkmönster mellan syntet- och naturmaterial är stort och större ser det ut att bli.
Enligt Digital Music News har försäljningen av elektronisk musik – ett samlingsnamn för allt från dubstep till house och techno – gått upp det senaste året. Detta medan genrens omslagspojke, Moby, fuskar som hårdrockare i bandet Diamondsnake.
Länge var techno och dansmusik för hårdrockare vad ”that” var för Meat Loaf – ett tabu. Om det i en intervju med ett hårdrocksband kom på tal var det alltid i negerande mening: ”Vi experimenterar en hel del på nya skivan och gör vad som faller oss in, men någon techno, det kommer det inte att bli, tro mig!”
Nej, tro mig när jag säger att jag inte tror dig!

Publicerad i Dagbladet den 30 juli.

Ställ krav på din lokala musikkritiker

2011-07-16T10:48:00.002+02:00

Alldeles för få musikjournalister är kvinnor.
Kanske är det därför inkompetensen är så hög.
Det är hög tid att vi tar bort stödhjulen för musikkritiken och behandlar den med respekt.

Just nu pågår en debatt om kvinnors underrepresentation inom musikjournalistiken. Det är en bra debatt. I Expressen skriver Agnes Arpi: Män mejlar och hör av sig, även när det inte annonseras efter nya skribenter, också de som inte är bra på att skriva.
Där ringar hon in ytterligare ett problem, kanske större än genusfrågan, eftersom den inte diskriminerar och gör skillnad på kön: inkompetensen. (Sant är i och för sig att män verkar mindre bekymrade över att inkompetensen glipar fram, som kalsonger genom en öppen gylf.)
Är det någon kulturyttring som bevakas som om det vore ett lådbilsrace är det musiken. En copywriter på Kellogg's lägger ned mer själ och hjärta i sitt arbete än många musikkritiker.
Hur det går till när dagstidningar anlitar litteraturkritiker, det vet jag inte, men jag håller för sannolikt att det här är ett osannolikt scenario:
”Gillar du att läsa, eller?”
”Ja, jo, någon bok då och då blir det väl.”
”Jag frågar nämligen för att det finns en tjänst ledig och...”

För att recensera litteratur krävs i regel förkunskap och förförståelse, en förtrogenhet med ämnet, som det heter i läroplaner. Det låter som en självklarhet, och är det också, om det inte är musik det gäller.
Förstå mig rätt, jag menar inte att man ska vara en kalenderbitare som sorterar detaljkunskap som vore det ädelstenar i ett smyckeskrin. Vilket datum ett band bildades, hur många skivor en artist har släppt eller vad musiker heter i mellannamn, det kan vem som helst kolla upp på Wikipedia. Det tar en minut, högst.
Intressant blir det först när man sätter in det i ett sammanhang och förklarar. Okej, Neil Young inleder konserten med den här låten, från den här skivan, släppt det året – men varför?

Tro nu inte att jag hugger mina kolleger i ryggen. Det gör jag inte. Personerna jag hänvisar till är inte kolleger, det är personer som skriver en recension då och då, på skoj, liksom, när andan faller på eller när nöjesredaktören har en fordring på en.
Det är därför så många konsertrecensioner bara är referat, garnerade med en handfull adjektiv – elektriskt! eklektiskt! extatiskt! – och ett jämnt antal åsikter, som man oftast får leta efter som mandeln i en gröt av förbehåll och ursäkter: Publiken verkar gilla det, och visst, det låter bra och musikerna borde veta vad de sysslar med, men personligen kan jag eventuellt, kanske, tycka att...
Nu hör jag någon säga: Kom igen, det är bara musik, tagga ned!
Och det är precis den inställningen till musik som förslappar bevakningen. Förutom bristande kunskaper hos kritikerna är det största hotet mot musikjournalistiken att den inte tas på allvar.
För varje dålig recension som publiceras i en stor dagstidning devalveras musikkritiken, inte bara i läsarens ögon utan också internt, på redaktioner och i journalistiken i stort.

Bara den som är fri från synd får kasta den första stenen. Jag är det definitivt inte, och det vet alla som sett mitt namn i den här tidningen tidigare. Skulle jag räkna hur många gånger jag gjort tunnel på mig själv med den här krönikan skulle jag antagligen behöva gå i terapi.
Men, är det något jag är oskyldig till är det att trivialisera musik och inte ta den på allvar. Den dag jag gör det hoppas jag att någon trycker upp den här texten i ansiktet på mig och skäller ut mig efter noter.

Publicerad i Dagbladet den 16 juli.

Ingen bryr sig längre om skivomslag

2011-06-24T10:17:00.002+02:00

Bor man på Abbey Road har man nog sett mer fanatism än en terroristexpert.
Fyrtiotvå år senare vallfärdar folk fortfarande till övergångsstället på det ikoniska The Beatles-omslaget.
Att skivan inte finns på Spotify är en händelse som ser ut som en tanke.

Tidigare i år publicerade den brittiska tidningen The Guardian en artikel om landets musikturism. Branschorganisationen UK Music hade knappat lite på räknedosan och fått fram överraskande långa sifferkombinationer: 7 700 000 människor spenderade förra året 1 400 000 000 pund på aktiviteter som kan bokföras under rubriken ”musikturism”.
”Vilken annan industri förutom musik har kraften att förvandla ett fullständigt alldagligt övergångsställe i norra London till ett internationellt turistmål?”, undrade Feargal Sharkey, exekutiv chef på UK Music.
Feargal har rätt i sak men fel i tempus. Han säger ”har kraften” när det borde vara ”hade kraften”.

Det här låter som förspelet till en ”det var bättre förr”-krönika, eller hur? Så bra, för i så fall har jag glädjen att göra er besvikna. Det här är en ”det var annorlunda förr”-krönika.
Jag har ingenting emot det som it-revolutionärer kallar ”digitala plattformar”, som Spotify, iTunes, bittorrenttjänster och så vidare. Spotify är en lika självklar del av min vardag som morgonkaffe, tandborstning och amerikanska tv-serier.
Om det är något jag vill ha sagt i den här krönikan – och det tror jag att jag vill – är det att de ikoniska skivomslagens tid är förbi. Inte nödvändigtvis för att de som görs i dag är av sämre kvalitet, utan för att de reduceras till något knappt synbart; bilder som fortfarande säger mer än tusen ord, bara det att de uttalas så tyst att ingen längre hör dem i informationsbruset.
Sällan större än ett frimärke och ofta placerade i något hörn – det är skivomslagets öde i den digitala tidsåldern.

Ta ”Sounds of silence” (1966) med Simon & Garfunkel som exempel. Tidningar som Rolling Stone och Classic Rock skulle kunna ägna fem uppslag åt att diskutera och dissekera omslaget, trots att det inte finns något som helst att diskutera eller dissekera.
Bilden föreställer Paul Simon och Art Garfunkel på en landsväg. Färgerna är så trötta att de ser ut att ha somnat.
Ett annat exempel: ”Pet sounds”, också från 1966, av The Beach Boys. Medlemmarna är på ett zoo och matar getter. Har ni hört något så tråkigt? Precis, och därför finns det ögonblicket också förevigat på en av de mest klassiska popskivorna genom alla tider.
Ändå, och likafullt: två ikoniska skivomslag.
Och nu, för att bevisa någon slags poäng: hur många minns omslaget till Lady Gagas debutskiva – utskeppad i imponerande tolv miljoner exemplar – om fyrtiofem år? Jag minns det knappt nu, och då har jag ändå spisat skivan så många gånger på Spotify att jag bestämt att sekretessbelägga informationen.
Musik hade kraften att förvandla ett fullständigt alldagligt övergångsställe i norra London till ett internationellt turistmål. Bättre förr? Om man gillar övergångsställen, säkerligen.

Publicerad i Dagbladet den 24 juni.

Och här kommer rösterna från Borneo

2011-05-28T12:07:00.003+02:00

Förutom en och annan krönika har tystnaden här på bloggen varit kompakt och - det här inser jag nu: talande. Hellre tiga och tas för en idiot än att öppna munnen och undanröja alla tvivel, som någon sa (antagligen Oscar Wilde; jag har i skrivande stund inte tillgång till internet).

Jag ska inte tråka ut er med redogörelser om mitt nomadliv. En kort positionsbestämmelse bara: Kuching, Sarawak på Borneo. Här fördriver jag dagarna med att läsa ("Förnuft och känsla" av Jane Austen, "Det allra heligaste" av William Faulkner och "Skurkstater" av Noam Chomsky), återuppliva mitt intresse för mat (eller snarare: mitt intresse för att äta) och att lyssna på musik. Så, i stället för ett etnocentriskt - ordböcker finns av en anledning - "Packat och klart"-reportage med en massa muntra oklädsamheter, typ "titta! här äter man med händerna, gud så spännande!", kommer här några valda ord om nya och halvnya skivor, ibland väl valda, ibland illa valda, men garanterat valda.

Pentagram - "Last rites"
Ett typiskt Roadburnband: creddigt men ändå opretentiöst, ett band man antingen dyrkar eller knappt hört ett ackord med. Pentagram kan vara det första kultbandet inom hårdrocken och därmed en stor angelägenhet för en liten krets. På nya skivan är det framför allt en låt som gör skäl för bandets status och den heter "8". Det räcker inte långt att säga att det vilar något processionslikt över låten, för det gör det över det mesta Pentagram råkar röra vid (det är som att säga att det vilar något humoristiskt över Robert Gustafsson). Som musikjournalist gör man sig ibland lite för stort besvär med att leta orsaker. Vad är det som gör just den här låten så bra, frågar man sig, och avfärdar snabbt de mest uppenbara: det drivande riffet, den uttrycksfulla sången, melodierna. En stund senare sitter man där med en analys man knappt själv förstår. Så, den här gången tänker jag inte göra mig något besvär. Vad det är som gör låten så bra? Det drivande riffet, den uttrycksfulla sången, melodierna.

Amorphis - "The beginning of times"
Det finska bandet som aldrig tycks bli klara med nationaleposet "Kalevala". Fortfarande ligger det på nattygsbordet som en bibel och ledsagar Amorphis in i de drömska musiklandskapen. "The beginning of times" skulle utan problem kunna byta plats med något av de tre föregående albumen och ingen - inte ens de själva, tror jag - skulle reagera. För ett sämre band hade det varit kritik, för Amorphis är det snarast beröm. Sugna på en trädmetafor? De är fast rotade i sin mylla men fortsätter ändå att växa och skjuta nya skott.

Sepultura - "Kairos"
- Jag kan som ni förstår inte uttala mig i det specifika fallet, utan bara upprepa det jag sagt tidigare: alla har rätt till en enskild prövning. Men, och anteckna noga nu: har man en lång historia av brottslighet - förargelseväckande dåliga skivor åtalas under hemfridslagen - kan det finnas skäl att frångå gällande rättsprinciper.
Men något kan du väl säga om skivan, för du har väl hört den?
- Nej, det kan jag inte. Men jag kan säga så mycket som att utsikterna ser goda ut för att de hamnar under Max och Igor Cavaleras skyddstillsyn inom en inte alltför avlägsen framtid.

Symphony X - "Iconoclast"
Det kan tyckas ironiskt att ett hårdrocksband som inte samarbetat med en symfoniorkester - de börjar bli lätträknade vid det här laget - valt ett namn som Symphony X. Kan aldrig tänka mig att resurserna för att ro i land ett sådant projekt saknas; Prags filharmoniker verkar ställa upp på det mesta för en rimlig peng (av min beskrivning låter det som om de är den klassiska musikens red-light district, och någonting säger mig att det också är så de betraktas av förståsigpåarna). Säga vad man vill om den plottriga "Mega man VI"-synten men skriva låtar, det kan gitarristen Michael Romeo. Och imitera den fallne hårdrockshjälten Ronnie James Dio, det gör sångaren Russell Allen med bravur, inte sällan med bättre resultat än förebilden (jag svär hur mycket jag vill i kyrkan, jag är inte troende). Ni minns förstås inte ett tidigare inlägg där jag försökte bevisa ett samband mellan att inspireras av finlitteratur och skriva högkvalitativ musik. Förra skivan, "Paradise lost", inspirerades av John Miltons klassiska verk med samma namn och var följaktligen svinbra. Om nya "Iconoclast" har en litterär förlaga, det vet jag inte (åter igen, inget internet), men om den har det är den skriven av, ja, allra minst en Nobelpristagare.

Lady Gaga - "Born this way"
Bara lyssnat igenom den en gång men har lättare att förstå den amerikanska kritikerkåren, som delat ut både ris och ros, än den svenska som champagnesprutat lovord och tagit det säkra för det osäkra, ifall att den i framtiden räknas som en modern klassiker. Vissa kallar titelspåret en snygg hyllning till Madonna, själv kan jag möjligen sträcka mig till att kalla det ett snyggt plagiat av Madonna. "Judas" gillar jag skarpt, ända fram till den platta refrängen, som låter som kvarglömda rester från debutplattan. Om Lady Gaga lindansar mellan konstnärlig integritet och ren kommersialism är refrängen ett snedsteg som är omöjligt att återhämta sig från.

Blut Aus Nord - "777 - Sect(s)"
Det är bara att krypa till korset och erkänna att jag aldrig ägnat någon vidare uppmärksamhet åt Blut Aus Nord. Som med så mycket annat är det något jag ångrar nu, när jag fått mina perspektiv skevade av "777 - Sect(s)". Allt sedan Deathspell Omegas "Fas" tycks jag inte kunna få nog av riff som låter som om de spelades på diagonalen, inte på tvären mot alla harmoniläror utan på snedden mot alla harmoniläror. Inte helt begripligt kanske, i likhet med musiken, men låt mig försöka igen: de bryter inte riffen, de stukar dem. De hänger fortfarande och dinglar i något som går att kalla musik i traditionell mening, och jag antar att det är just det som gör "777 - Sect(s)" så fascinerande: att den ligger och skaver mot föreställningarna om vad musik är, som grus i skorna, snarare än att den som en del konstmusik - för att fortsätta analogin - kastar bort skorna helt och hållet. Om det är något som ligger Blut Aus Nord i fatet är det att Deathspell Omega existerar. Jämförelser är oundvikliga och de är dessvärre, och helt förståeligt, inte till deras fördel. Ändå, en skiva att hålla som sköld när all likformig och konstnärligt likstel reklamradiopop anfaller.

Witch Mountain - "South of Salem"
Innan vi tar och tröttnar på retrovågen och alla band som hellre lyfter fram Blue Cheer och Grand Funk Railroad än Led Zeppelin och Deep Purple (givetvis bara en pose och en positionering, Led Zeppelin ÄR bättre än Blue Cheer, om det kan bara ängsliga hipsters tvista) bör vi fästa blicken på Witch Mountain och skivan "South of Salem". Knappast revolutionerande, mer än i den mening att de verkar ha fastnat i revolutionens år 1968. Kanske är det den analoga värmen som gör att de sticker ut, för materialet de jobbar med går det inte att säga något nytt om. Leta fram ett nummer av Rolling Stone från, säg, december 1969, plöj skivrecensionerna och du har sannolikt läst varenda beskrivning som passar in på "South of Salem". Ett välbehövligt andningshål i den digitalt processade och hårt komprimerade musikkultur som berömmer sig själv om att vara "modern".

Foo Fighters - "Wasting light"
Redan hyllad som det bästa de släppt sedan "The colour and the shape", så vad finns det att tillägga? Absolut ingenting.

Shining - "VII/Född förlorare"
Har ni läst så här långt - typ 50 tweets, för att tala med Twittergenerationen - har ni bevisat att ni kan hantera lite längre texter och därför tänker jag, utan krus, rekommendera den Shining-artikel som återfinns i kommande numret av Close-Up Magazine. Och vill man veta mer om själva skivan och innehållet på den - bland annat ett samarbete med Nordman i låten "Tillsammans är vi allt" - letar man upp Jonn Palmér Jeppssons recension av den i Sydsvenskan. Minsann, så lat är jag.

Powerwolf - "Blood of the saints"
Den här skivan är det ingen idé att ni letar upp Jonn Palmér Jeppssons recension av. Anledningarna är två: (1) han har inte recenserat den och kommer heller inte att göra det, (2) han skulle tyckt att det var för hurtigt och lättuggat. Det är det också, hurtigt och lättuggat, men inte _för_ hurtigt och lättuggat. "Blood of the saints" låter så som Sabaton hade gjort om jag gillat dem. "Sanctified with dynamite" är en hiskeligt puckad titel men en grym låt. Och sedan - versen och refrängen i "Murder at midnight"! Tyngden i "Son of a wolf"! "Knyta näven i luften"-kraften i "Night of the werewolves"! Och hör sedan!

TesseracT - "One"
Önskar att jag hade mer information om det här bandet, men det jag vet är så lite att ni gör bäst i att googla själva. Men innan ni gör det: lyssna igenom skivan "One", förslagsvis på Spotify. Hade nästan glömt att metalcore kan vara spännande, om den görs med någon form av vision och inte, som fallet ofta är, med någon form av vinstintresse. Här finns klurig rytmik, glädjande mycket kreativitet och fler infallsvinklar än omslaget med tredimensionella kuber i tredimensionella kuber antyder. Så, ja, TesseracT har nog mer med Meshuggah att göra än gängse metalcoregäng.

Det där får räcka. Orden är valda och nu ska jag ut och äta middag.

På symfonikonsert måste man vara karl för sin hatt

2011-05-23T13:29:00.001+02:00

Hennes blick möter något hon inte gillar.
Det är inte personen som skriver den här krönikan, men bra nära: krönikörens kläder.
”Sir”, säger hon. ”Klädkod gäller här”.

Det finns ett uttryck som ni säkert har hört och som inte alls passar in på den här situationen: en katt bland hermelinerna.
Kanske att en zoolog kan relatera till metaforen, det låter jag vara osagt, men i den händelse att mård- och kattdjur faktiskt umgås – också det låter jag vara osagt – är det likväl svårt att översätta den fabelaktiga bilden till ett möte mellan två människor i centrala Kuala Lumpur, Malaysia.
Utifall kungen läser det här, och tycker att ordspråket är lika obegripligt som successionsordningen, kommer här en förklaring för våra yngre läsare: en ledigt klädd hermelin bland högtidligt klädda hermeliner.
Fortfarande inte? Okej, byt ut hermelin mot person och hermeliner mot personer.
Nu är vi oerhört nära det scenario som utspelade sig på gatuplanet i tvillingtornen Petronas i miljonstaden Kuala Lumpur.
”Sir”, säger hon. ”Klädkod gäller här.”

Jag står inne på biljettkontoret för de malaysiska filharmonikerna när kvinnan i kassan upplyser mig om denna paragraf. Med denna lilla bit information är det som att hon pickar i mig, som för att se om min värdighet är färdiggräddad. Det är den inte. Den säckar ihop som en livstrött muffins.
”Du sa på lördag, alltså? Okej, det kan vara så att jag har andra planer då. Måste kolla upp det först innan jag köper en biljett.”
För att ta sig förbi det röda sammetsrepet, berättar hon, måste man klä sig så som det anstår en person som anser att musiken dog med Beethoven, det vill säga: tredelad kostym.
Först tänker jag: herregud så omodernt och konservativt. Sedan tittar jag ned och upptäcker att någon satt på mig en t-shirt med hårdrocksmotiv.
Det är då andra tanken slår mig: också inom populärkulturen råder ju klädkoder. Visst, jag har aldrig blivit portad från en rockklubb för att ha dykt upp i jackett och cylinderhatt, huvudsakligen för att jag aldrig gjort det, men ni fattar poängen.
Bara för att klädkoderna inte är uttalade – vi vill ju så gärna inbilla oss att vi lever i individualismens guldålder – innebär det inte att de inte existerar.

Varje dag, i varje del av samhällslivet, fogar vi oss i ett stort sortiment av beteende- och uppförandekoder, medvetet, omedvetet och/eller undermedvetet.
Alla som gått förbi en musikklubb och spanat in klientelet utanför, de som köar till insläppet, vet hur förtvivlat lätt det är att avgöra vad det är för typ av band som senare under kvällen kommer att möta publikens jubel.
Man får klä sig precis hur man vill men ingen gör det.
När allt kommer omkring är vi, trots allt, ett flockdjur och som sådant söker vi tillhörighet och bekräftelse. I det ljuset framstår den klassiska musikens höga svansföring som befriande.
Kvinnan i biljettkassan ger inte uttryck för något omodernt och konservativt, snarare något allmängiltigt och evigt. Hon uttalar det outtalade: anpassa dig eller gå härifrån, valet är ditt.
En kulturupplevelse är alltid större än sina utövare; alla intryck samspelar, inte bara instrumenten i symfoniorkestern. Därför gläds jag åt alla finklädda malaysier som besparades åsynen av en svensk i rutiga shorts, band-t-shirt och smutsiga sneakers, men gräms åt att jag missade konserten.

Publicerad i Dagbladet den 21 maj.

En asiatisk bergsrepublik på andra sidan syrenhäcken

2011-04-23T07:54:00.002+02:00

Vi lever i en globaliserad värld, sägs det.
Jag tror det stämmer.
På annat sätt går inte att förklara hur antikristna black metal-legionärer från Trollhättan dyrkas i en hinduistisk bergsrepublik.

Alla som känner till band som Unleashed, Lord Belial och Marduk – upp med en hand!
Hallå, någon där?!
Vad jag vill illustrera med den här gallupen är mer än vad jag själv anar, så låt oss nöja med det lilla: att personer i Nepal – ni vet, landet med den härligt julpyssliga flaggan – vet mer om blågul musik än vad majoriteten svenskar gör.
Förstås, det här är inga förbluffande fakta.
Med internet är det kortare sträcka till ett black metal-band från Trollhättan än vad det är till saltkaret på bordet, och det oberoende av var i världen man råkar befinna sig. (Var så säkra: snart kommer den första rapporten om marinbiologer som porrsurfar från en djuphavsgrav.)
Nätet är en dygnet runt-öppet närbutik som har precis allt i lager. Ingenting är obetydligt nog för att sakna betydelse på webben.
Följden av denna gränslösa tillgänglighet är att lokalproducerad grime från Trosa, inspelad i en falurödmålad friggebod med vita knutar, har lika lång – eller snarare kort – transportsträcka till en bergsby i Nepals inland som den har till grannen på andra sidan syrenhäcken.

Åter igen, inte förbluffande fakta.
Ändå lyckas jag inte hålla mig undan förvåningen, den söker upp mig, knackar på rutan och vill in: kom igen, hur otroligt är inte det här!
I norr, från där jag sitter, ser jag hur Himalayas snöklädda bergstoppar reser sig som stolta pelare mot himlakupolen, i ganska exakt fyrtiofem graders vinkel från den datorskärm som just nu ritar upp gränssnittet till Spotify.
Först i spellistan: norska Kvelertak.

Några veckor tidigare sitter jag i en smörgåsbar i Katmandu och väntar på min beställning när jag från ingenstans hör en välbekant melodi.
Det låter som om musiken körts genom en bilskrot. Vassa kanter sticker ut här och där, flisor av ljud sprutar fram och sången ligger i en hög av strimlor.
Ljudkällan visar sig vara en mobiltelefon som tillhör servitören. Han har i sin låtkatalog fiskat upp ett gammal örhänge från engelska Cradle of Filth (som faktiskt får mer karaktär och bornyr av att spelas i minihögtalare avsedda för polyfoniska ringsignaler).
Utanför åker mjöksyredrivna rikshaws slalom mellan gatumånglare, heliga kor, vespor, felparkerade taxibilar och stadsbor på väg till basaren. Det är en myrstack av febril aktivitet; folk klättrar nästan på varandra för att ta sig fram, bort och i väg.
Men här, på insidan, bak tjocka butiksglas: extrem metal från grevskapet Suffolk, England.
Som sagt, inte förbluffande fakta, men...
Jo, fan i mig, förbluffande fakta är just vad det är.
Internet är raktigenom förbluffande och kommer så förbli, i dag, i morgon, i all framtid.

Publicerad i Dagbladet den 23 april.

Jazz - en plats bortom tid och rum

2011-03-27T05:53:00.003+02:00

Att höja sig över sig själv.
Vad betyder det egentligen?
För mig är det liktydigt med att lyssna på jazz.

Det luktar tobak och fuktig cement. Cigarettröken ringlar runt i rummet.
På barstolarna sitter ett par herrar i undre medelåldern och stirrar ut i tomheten. Blickarna är frånvarande, i detta här och nu, men närvarande någon annanstans, i en annan dimension, långt, långt borta, i världsrymden, bortom den sista horisonten.
Där rummets kortsida går över i rummets långsida, i rätvinklig harmoni, står tre män och konverserar – med slagverk, bas och klaviatur. Aldrig är de svarslösa. Replikerna sluter sig kring varandra som en blomma kring sin pistill.
De ger och tar, blandar sig samman, flyter in och ut ur dialogen, i samspelet och i solospelet, som färgerna i ett impressionistiskt måleri.

Uppför en smal och knarrande trappa har jag tagit mig och sitter nu uppflugen på en rankig pall bredvid de två herrarna i undre medelåldern. Också min blick är frånvarande, i exil. Tankarna har sugits in i musikens underströmmar, virvlat ned i ett hål av fullkomlig inre konsonans.
Det här kan – och råkar också vara – mina intryck från en jazzbar i Katmandu, Nepal. Men det här kan också – men råkar den här gången inte vara – mina intryck från en jazzbar i Krakow, Polen, eller Sundsvall, Sverige, eller...
Var en gps anser att jag befinner mig är ovidkommande.

Ni får ursäkta att jag inte talar klarspråk och pekar med hela handen.
En livsstilscoach hade belåtet och med pedagogiken hos en dagisfröken förklarat att det jag beskriver här ovan är känslan av att leva i nuet. Det är en förenkling som i slutändan är helt felaktig.
Om något är det känslan av att befinna sig utanför alla tidsbegrepp jag vill åt, i ett vakuum mellan dåtid och framtid, eoner före och efter och framför och bakom och över och under ett här och nu. I ett universum där tempus saknar inflytande.

För ett par år sedan – ja, nu är vi tillbaka i den fysiska verkligheten – var jazz något jag mest uppskattade för att det var ett genuint musikaliskt uttryck, inte för att musiken i sig talade till mig. Det var först när jag hörde Thelonius Monk (”Brilliant corners”) och John Coltrane (”Giant steps”) och i ännu högre grad, Ornette Coleman (”Lonely woman”), som jag förstod vad jazzen ville säga mig.
I dag är det den musik jag vänder mig till om jag för en stund vill glömma bort mig själv, separera från det som är mitt liv, min tillvaro, mitt allt.
När jag sitter där, på den rankiga pallen, är det som om alla bindningar till verkligheten slits av.
Kanske har det att göra med att jazzen – åtminstone den jazz jag föredrar – är så form- och strukturlös. Den är som ljusränderna på ett fotografi med lång slutartid: omöjlig att specificera och fixera till en punkt.
Den talar i tungor snarare än i grammatiskt korrekta satser.
Det gör det svårt att rationellt argumentera för exempelvis avantgardegiganten Ornette Colemans geni, eftersom det går utanpå allt det som anses vara rationellt.
För mig är jazz ett medel för att uppnå något större, för att höja mig över mig själv, och inte ett mål i sig. Det är mer än vad man kan säga om nittionio procent av den lättkonsumerade musik som produceras i dag.

Hårdrock som vänskapsförening

2011-02-28T04:38:00.002+01:00

Fan, vi är snälla människor. Inga brutala hårdingar.
Det är The Haunteds frontman Peter Dolving som talar, och det om hårdrockare.
Först i Nepal inser jag hur rätt han har.

Inte ens Lars Larsson på konditori Vetekatten i Hävla sätter något kaffe i vrångstrupen om det passerar en svartrockare utanför fönstret. Dregen i Backyard Babies skulle kunna flytta in i Lönneberga och starta ett death metal-band med Emil och Alfred och byfolket skulle bara ruska lite lätt på huvudena. Fru Petrell undrar möjligen om kossorna kalvar tidigare än vanligt.
Dagarna är förbi då samhället såg hårdrockare som Lucifers barn.
Om Siewert Öholm ringt Ghostbusters på 80-talet och rensat upp bland sina hjärnspöken hade han insett att den genomsnittlige hårdrockaren är så som folk är mest.

Fan, vi är snälla människor. Inga brutala hårdingar.
Det har jag i och för sig alltid vetat. När jag som elvaåring såg Dave Murray i Iron Maiden i blå trikå spela ”The number of the beast”, med mildheten hos en bibliotikarie, måste min hjärna instinktivt ha gjort den kopplingen.
Att presentera sig som hårdrockare för en medhårdrockare är som att byta nycklar till varandras liv. Varsågod och kliv på, allt som är mitt är ditt! Och det enda lösenord som behövs för att ta sig in i gemenskapen är: jag_gillar_Black_Sabbath! Lättare än att ta sig in på Agneta Sjödins trådlösa nätverk alltså (love_dalailama).

Aldrig blir hårdrockens förbrödrande kraft lika tydlig som när man är utomlands.
Just nu befinner jag mig i Katmandu, Nepal, och har så gjort i lite drygt tre veckor. Redan har jag gjort mig fler goda vänner än vad man kan hoppas göra under ett halvt liv i en medelstor svensk stad.
Våra kulturer är, om inte väsensskilda, så åtminstone skilda åt av onödigt höga bergskedjor. Ändå förstår vi varandra bättre än vad SJ någonsin kommer göra sina kunder.
När jag intervjuade Ralf Gyllenhammar från bandet Mustasch för musiktidningen Close-Up, konstaterade han: ”[...] ibland kan hårdrocksscenen påminna en del om en förening.” Han menade det som något negativt, eftersom föreningar, stora som små, allt från korpenlag till nationer, odlar en chauvinism: vi är bättre än ni.
Låt så vara.
Men det är också föreningar som skapar gemenskap och samhörighet. Eller som en kommunpolitiker hade uttryckt det: de skapar möten mellan människor.
Och fan alltså, vi är snälla. Inga brutala hårdingar.

Så, hårdrock som integrationsprojekt?
Den riksdagsledamot som har modet att motionera om det kommer för alltid att mötas av hånflin i plenisalen och av reservationslös kärlek på närmaste rockklubb.
Jag vet vad jag hade valt.

Publicerad i Dagbladet den 26 februari.

Fear and loathing in Katmandu

2011-02-20T07:15:00.005+01:00

I snart tre veckor har jag varit i Katmandu, Nepal. Vissa dagar reflekterar jag inte ens över att jag är i ett fullständigt främmande land, vissa dagar är det helt omöjligt att inte göra det. Tecknen finns överallt och är lättare att tolka än en rebus på Kamratpostens pysselsidor.

Exempelvis:

* Apor klättrar i elledningarna (som för övrigt ser ut som ormgropar av svarta kablar, fästa vid stolparna med knutar som inte en knopslagare i hela världen kan lösa).

* Kossor går helt obekymrat mitt på hårt trafikerade motorleder (folk kör för övrigt som galningar här, om än högst kompetenta galningar; trafikskolorna i Nepal verkar bara lära ut att man ska hålla sig på vänster sida av vägen, i den utsträckning det är möjligt).

* Turister klär sig inte i sarong och midjeväska och bär runt på en påse med solskyddsfaktor. Hit kommer folk för att söka sin andliga identitet och ett första steg mot själens frigörelse är att klä sig i hallucinogena batiktröjor och låtsas som om det vore 1969 (vilket det på sätt och vis var i går, då Bryan Adams som första stora internationella artist uppträdde i Nepal). Allt som är virkat eller stickat eller känns "levande mot huden" är också populärt, typ mössor med bollar som dinglar vid öronen. Av orsaker jag ännu inte lyckats förstå råder det också ett motsatsförhållande mellan andlig upplysning och personlig hygien.

* Man dricker risöl (såväl varm som kall) och äter buffelhjärna. Det senare smakar som en blandning mellan äggröra, lever och din allra värsta mardröm.

* Ens snor innehåller fyra nyanser av brunt på grund av luftföroreningarna. Näshåren jobbar dubbelskift.

* De planerade strömavbrotten uppgår vissa dagar till 16 timmar. Nepal är antagligen en av världens största konsumenter av stearinljus.

* Var man än vänder sig är det någon lokal jeppe som vill sälja sina tjänster och gör det genom att inleda konversationen med frågan "where are you from?". "Sweden", svarar man artigt. "Ah! Beautiful country, ey?" De har så klart inte en susning om var Sverige ligger.

* Fler punkter finns och kommer att redogöras i ett senare inlägg.

När kristallkronorna slocknat och vardagen återvänder

2011-01-29T08:12:00.000+01:00

Röda mattor, fotoblixtar, glitter och glamour.
Det är säsong för de stora prisgalorna.
Vilka som överlever folkets och kritikernas björnkramar återstår att se.

Låt oss innehållsdeklarera den här krönikan först: fest och glam, champagnebubblor, klirrande kristallglas, kostym och aftonklänning, sidenband, guldmålade stuckaturer. Allt det gör ni bäst i att ta med själva till läsningen, för det är inget ni kommer att hitta här.
Den här krönikan tar vid när fotoblixtarna slocknat, när vaktmästaren sopar upp glassplittret från golvet och funktionären skickar hem Kleerup i taxi, när januari åter står som en exekutionspatrull utanför fönstret och livet känns som gul snö.
Den tar vid när det ensidiga hyllandet av en artist eller ett band får opinionen att svänga.
För det inträffar alltid, förr eller senare. Fenomenet är välkänt. Många är de kulturantropologer och sociologer som tillsammans byggt teorier för att försöka förklara beteendet.

Särskilt observerbart är det i subkulturer.
Ögonblicket då ett band blir en knähund för etablissemanget är när genretalibanerna tar till vapen. Oftare än inte förskjuter de tyngdpunkten i sin argumentation till den yttersta kanten, allt för öka hävkraften och kompensera för sin numerära underlägsenhet.
Det som tidigare var ett favoritband kan helt plötsligt vändas till motsatsen.
På ett sätt är det förståeligt, och det utan akademiska formelsamlingar.
För det som händer är att det underjordiska altaret - en mötesplats för de redan invigda - förvandlas till en turistattraktion. Det säger sig själv att mystiken försvinner under sådana omständigheter.
Det är som att sitta i kyrkbänken och be en bön när en hel hjord av tyskar i identiska midjeväskor och khakishorts travar in.

I ett aktuellt exempel är Watain det där underjordiska altaret och det lättledda branschfolket khakityskarna.
För icke-invigda: Watain är black metal-bandet som de senaste åren gjort sig känt för allmänheten genom extrema åsikter, spektakulära och illaluktande scenshower, och nu alltså som den första Grammisvinnaren som avslutar sitt tacktal med ett pikant "hail Satan".
Under festligheterna kunde man se sångaren Erik Danielsson stå och smila bredvid Carola. God min i elakt spel? Antagligen. Men försök övertyga de mest dogmatiska anhängarna om det, som i det sköna kändishänget ser ett förräderi - ett handslag om vapenvila i korståget mot den rådande ordningen och den likriktning som håller populärkulturen i järnhårt skamgrepp.

Det här är givetvis baksidan med att vinna Grammisar och fira framgångar utanför sitt eget revir. Befinner man sig bakom fiendelinjen är det allt svårare att hävda och upprätthålla sina ideal.
Det är åtminstone vad väldigt många tror, och det är den enskilt största anledningen till att antalet negativa kommentarer om bandet kommer att fortsätta öka på olika internetfora under det kommande året.
Watain skiter förhoppningsvis i det. För om det värsta som kan hända är att bli en kasperdocka för musikindustrin är det näst värsta att följa fansens förväntningar och önskemål som om det vore en lagtext.
Så länge strålningsskadorna från Carolas skenhelighet inte får Watain att muteras till en frikyrklig gosskör kan vi nog utgå ifrån att de också i fortsättningen bär sin skottsäkra integritet under skinnvästen. Hur många Grammisar och guldskivor de än fyller prisskåpet med.

Publicerad i Dagbladet den 29 januari.

Kamelot visar vägen för power metal: Goethe och Grieg

2011-01-23T12:26:00.002+01:00

Som ett litet krya på dig-kort tar vi i dag och uppmärksammar Kamelot-sångaren Roy Khan. Sedan en tid tillbaka är han sjukskriven, enligt gitarristen Thomas Youngblood för utbrändhet (eller stressrelaterat utmattningssyndrom som jag fick lära mig att det heter när jag vikarierade som allmänreporter på Vestmanlands Läns Tidning). Låt oss hoppas att han som norsk medborgare får ut sin sjukpenning och inte tvingas ut i arbetslivet av kälkborgerliga politiker. Fick Lena Adelsohn Liljeroth bestämma skulle han antagligen arbetsträna i ett coverband på Hurtigrutten. Å andra sidan ser hon inte skillnaden på Beethovens nionde symfoni och Sean Banans fjärde listetta, så...

Därför kan vi inte heller begära att hon ska se de konstnärliga värden som Kamelot lägger i dagen. Inte för att den norsk-amerikanska orkestern presiderar över det avantgardistiska rådet eller något åt det hållet. Musikaliskt är det snarare reaktionärt än revolutionärt. Inspirationskällorna heter Johann Wolfgang von Goethe ("Faust") och Edvard Grieg (låten här nedan, "Forever", innehåller stycken från "Solveigs sång", i sin tur lyft från tonsättningen av Henrik Ibsens "Peer Gynt").

Sättet Roy Khan rör och för sig på scenen är sannolikt rester från hans teater- och operastudier. Ibland är det så mycket längtan och trängtan och högromantiskt lidande att han framstår som power metals svar på den unge Werther. Hellre det förstås än att han tar på sig slängkappan och ställer sig i kön för att folkbokföra sig som draktämjare á la 50 procent av alla power metal-band.

Nu lyssnar vi på "Forever" och önskar herr Khan ett kvickt tillfrisknande.

En fotorealistisk söndag

2011-01-23T10:32:00.001+01:00

Hellre jagad av vargar än lyssnar på Creed

2011-01-22T14:21:00.002+01:00

Vargens fiende #1

Det låter som en Norgehistoria, och är det också. Från vårt grannland i väst kommer en nyhet som kan användas som slagträ i debatten om den kontroversiella vargjakten. Det handlar om en 13-årig gutt som på vägen hem från skolan omringas av en flock vargar. Av hans handlingssätt att döma är han inte medlem i pojkscouterna. I så fall hade han sannolikt agerat annorlunda: spelat död, täljt till en älgstudsare av några grenar eller bjudit vargarna på nyponsoppa. Vad som helst egentligen, förutom den taktik han väljer att anförtro sitt liv till.

Så, vad gör han?

Han tar av sig hörlurarna till sin mobiltelefon och vrider upp till maxvolym. Ur de små membranen strömmar nu en toxisk häxblandning; senapsgas som kristalliserats till ljudvågor. Ja, 13-åringen har släppt lös Creed i det vilda. De blodtörstiga rovdjuren reagerar som om det vore ljudet av en nära förestående naturkatastrof och lägger svansen mellan benen och sjappar.

Helt ofrivilligt har den amerikanska rockgruppen förvandlats till ett argument mot den licensjakt på varg som hetsigt diskuteras och debatteras runtom i landet. En ljudkanon som ger eld med låtar som "Lullaby", "Wash away those years" och "Torn" ger - om vi ska gå på Norgehistorien - bättre skydd för boskapsuppfödare än elektriska stängsel och taggtråd.

Med ens fick Creed en praktisk nytta. Kanske är det ändå så att vi alla är bra på någonting. Vissa på att skriva musik, andra på att skrämma vargar.

Artikeln läser ni här (länk).

Jon Stewart avslöjar den svenska humoreliten som trötta bondkomiker

2011-01-21T12:14:00.004+01:00

Politisk satir är svårt. För att förstå hur svårt det är behöver man bara se några minuter av Magnus Betnérs ståuppkomik. Oftast är det några nypor absurdism som fattas för att skämten inte ska pysa ihop som en hoppborg på Sverigedemokraternas partikongress (kom ihåg, jag tar inte betalt för mina putslustigheter, det gör Betnér). Det är sällan kul att se en person vara rationellt ilsken, med en stringent och förnuftig argumentationen, formulerad på DN Debatt-svenska.

Om detta blir man brutalt påmind när man ser den politiska satirens titelhållare, Jon Stewart, i det hejdlöst underhållande "The daily show". Han - och hans stab av manusförfattare - är spetskompetenta över hela linjen. Inget annat humorprogram är ens i närheten av att förena omvärldsanalys med komik på det sätt som Jon Stewart gör.

Visst, det är extremt förutsägbart att hylla denna man. I någon klausul som reglerar bostadsköerna till Södermalm i Stockholm står det, enligt säkra källor (hej, kvällstidning!), att man måste svära evig trohet till satirikern för att godkännas som spekulant. Det kan jag leva med. Jag jobbar inte i, uhm, överraskningsbranschen? Om det känns bättre kan man alltid ploppa fram en Povel Ramel-ordvits ur mungipan och säga att "The daily show" är överraskande bra.

Vilket som, här har ni närmare sju minuter politisk satir som gör väntan på den där kylskåpskalla ölen lite mer uthärdlig.

(Av någon anledning lyckas jag inte "bädda in" klippet i inlägget, så ni får i stället klicka här.)

Ett tjog awesomeness

2011-01-19T21:39:00.001+01:00

Till döden trött på årsbästalistor? Jag med. Har förslitningsskador på hjärnan efter att ha skummat igenom flera ton av mer eller mindre lyckade rangordningsförsök av populärkulturåret 2010. Vad ni ser här nedan är således inte en årsbästalista utan en... årsbralista. 20 fantastiska låtar från 20 olika grupper. Lyssna först och tacka mig sedan.

Desultory - This broken halo
Atheist - Faux king christ
Kamelot - Necropolis
Swans - My birth
Deathspell Omega - Epiklesis II
Kvelertak - Ulvetid
Watain - Malfeitor
Alcest - Percées de lumière
Khoma - From the hands of sinners
The Sword - Arrows in the dark
Brutus - Spirit of times
Ghost - Con clavi con dio
Slough Feg - The 95 thesis
Accept - Teutonic terror
Star One - Earth that was
Kylesa - Descend within
Immolation - Majesty and decay
Motörhead - Brotherhood of man
Rhapsody Of Fire - Crystal moonlight
Melissa Auf der Maur - 1000 years

Här hittar ni spellistan (länk).

Band som saknas på Spotify: Enslaved, Inquisition, Thou, Ihsahn, Dawnbringer och Furze.

Hedersomnämnande: Negura Bunget, Blind Guardian, Crashdiet, Virgin Steele, O-kult, Electric Wizard, Iron Maiden, Rotting Christ, Dark Tranquillity, Unleashed, Sodom, The Dillinger Escape Plan, High On Fire, Lantlôs, Grand Magus, Darkthrone, Enforcer, Les Discrets, Overkill, Heathen, Triptykon, Death Angel, Spiritual Beggars, Year Of No Light, Barren Earth, Master, Orphaned Land, Helloween och The Shadow Theory.

Magnum klipper pudelfrisyr på människorättsaktivisten

2011-01-19T12:15:00.005+01:00

Anslaget är pompöst.
Nej. Vi försöker igen.
Anslaget är POMPÖST!
Magnum är bandet som får nationalsånger att verka modesta. På nya skivan "The visitation" låter det större än någonsin. Refrängerna har blåsts upp till bristningsgränsen och Bob Catleys inlevelse överträffas bara av hans utlevelse.

I "Freedom day" - bara en sådan titel - kliver han upp till podiet och håller ett brandtal värdigt en människorättsaktivist (med en talskrivare som sett "Braveheart" några gånger för mycket):
"Sing for the human race / louder than oceans roar"
och
"Bang on your freedom bell / they wouldn't dare ignore us"

Mer patos än så och den 63-åriga britten självantänder och förvandlas till en vandrande frihetsfackla. Band som Magnum behövs, band som är oblygt högtravande (men inte på ett "ska vi byta Magic-kort med varandra"-sätt).

Omslaget? Salvador Dalí inreder en barnkammare, kanske? Svärd, kranium, slangbella, keps - Brasse undrar vilken som ska bort.

Här lyssnar ni på "Freedom day" (länk).

En finkulturell andra andning

2011-01-17T23:12:00.005+01:00

Nu när jag redan blottat min fetisch för fransk dekadenslitteratur är det ingen mening att hålla tillbaka. Alla som får otäcka utslag av böcker som inte innehåller illustrationer och/eller mordgåtor - sätt er i säkerhet, förslagsvis framför tv:n, och invänta order från Peter Settman, som kan ge besked om när faran är över och all finkultur har jagats tillbaka in i sina gryt, medelst hugg och slag och gammal hederlig Göran Hägglund-populism (orkar inte ens ironisera över det faktum att det är ett kristet statsråd med en årslön på över en miljon kronor som tar fram plakatordet "verklighetens folk").

Okej, ämnet för dagen: poeten Stéphane Mallarmé (1842-1898) och kompositören Claude Debussy (1862-1918).

Det som förenar dessa modernismens portalfigurer är dikten "En fauns eftermiddag". Paul Valéry har i något sammanhang korat den till den franska litteraturens klimax. Det får stå för honom. Själv blev jag inte precis bergtagen (och det kan möjligen bero på att mitt inre fokus var immigt av ångorna från en 12-årig Balvenie Doublewood). Förresten gör det detsamma vad jag tycker om Mallarmé och den obegripliga brödduk han slängt över axlarna på bilden här till höger. Claude Debussy fick verserna att skaka av sig bläcket och lätta från sidorna, förvandlas till spiraler av välljud. Tonerna seglar fram som maskrosbollar, lekfullt, för att sedan stiga i stiltjen; och falla.

Eller, för att låna några ord ur Debussys egen musikfilosofi: "Låt oss odla bara våra instinkters trädgård och trampa respektlöst i de rabatter där idéerna står symmetriskt uppradade i frack."

Så, koka er själva en kopp te och njut av "Prélude à l'après-midi d'un faune" här (länk).

För övrigt #1: Eftersom Grammisgalan gick av stapeln i kväll (Watain vann i kategorin hårdrock, tippat nog) vill jag också slå ett slag för det oberoende musikpriset Manifest. För fjärde året i rad sitter jag med i juryn för hårdrock/metal, den här gången som ordförande. Vem som vinner avslöjas först den 4 februari, men de nominerade banden är: Ghost, Watain, Khoma och Dark Tranquillity.

För övrigt #2: Jag har noll resistens mot smicker. Så här skriver min kära kollega Jonn Palmér Jeppsson (som för övrigt #3 nyligen gått och blivit farsa) apropå inlägget här nedan: "Kollega David Noaksson (Close-Up, Dagbladet i Sundsvall) förkroppsligar allt vad snille och smak heter inom svensk metaljournalistik (om man bortser från hyllandet av en och annan ringbrynjerasslande power metal-batalj)." Vi är som ni ser inte bara förtjusta i varandras skriverier, vi är också tunga missbrukare av parenteser. Önskar att det fanns ett behandlingshem för stilistisk rehabilitering.

Jeppssons nyinvigda blogg hittar ni här (länk) eller i sidomenyn till höger. Ett måste att läsa för alla med intresse för hårdrock, hur perifert det än må vara.

Den fransk-uruguayanska artonhundratalslitteraturens pilgrimsfärd in i samtiden - och/eller: Maldoror is ded ded ded ded

2011-01-17T00:39:00.005+01:00

Det är förstås omöjligt att kartlägga inspirationens vägar. Vad det är för intryck och impulser som igångsätter de kreativa processerna kan man för det mesta bara spekulera i. När det kommer till litterära inspiratörer finns det däremot en tumregel att ta fasta på: ju svårare prosa/poesi, desto bättre musik. Det här låter elitistiskt och högbrynt, jag vet. Men att det förhåller sig så här - ja, nu är sanningen redan inramad och upphängd, invändningarnas tid är förbi - har nog att göra med att det krävs en större arbetsinsats att suga nektaren ur ett snårigt verk och att den därför får ett högre marknadsvärde på inspirationens torg.

Ett exempel: Om ett band säger sig vara inspirerat av Paulo Coelhos "Alkemisten" vet man att musiken har lika mycket djup som en reklamfilm för Palmolive. Det är som att hälla en kopp piss i en destillationspanna och tro att det i andra änden kommer ut en single malt-whisky. Nog för att hjärnan kan bearbeta och förädla råmaterialet, men det finns gränser för vad den förmår - det går inte att koka soppa på en spik.

Nu till det jag egentligen ville skriva om: det prosapoetiska verket "Maldoror" av den fransk-uruguayanska författaren Comte de Lautréamont (1846-1870). Mycket kan sägas om både honom och de febriga drömsyner som leviterar över bokens sidor. Det tänker jag inte göra. Jonas Thente får i stället vara er guide i katakomberna (länk till recension).

Ett blixtbelysande utdrag ur boken, dock: "Jag skall skriva ner några rader om hur redbar Maldoror var under sina tidiga år, när han levde lycklig; det är nu gjort. Senare insåg han att han var född ond."

För att åter ansluta oss till det inledande resonemanget kan jag nämna fem band som ammat vid Comte de Lautréamonts bröst (och apropå det: vet någon hur det gick för den där killen som skapade genusanarki när han - som ett experiment - försökte producera bröstmjölk?).

Banden är som följer: Current 93, Bauhaus, The Ocean, Aborym och Secrets of the Moon. Det som direkt slår en är att det inte är band som det går tretton på dussinet av. Om de möts någonstans är det i motståndet för det konventionella (och möjligen också i viljan att skapa något av ett mer bestående värde, något som har ett hem utanför tiden). Av det här följer också att ni aldrig kommer få höra Sonic Syndicate prata sig varma om de "homeriska liknelser som växer ut som tumörer" ur den fransk-uruguayanska författarens varbölder till prosa.

Det är givetvis tillåtet att tvivla på riktigheten i mitt påstående. Men, när ni tvivlat färdigt kan ni ta och lyssna på följande låtar och sluta upp med dumheterna. (Om någon fortfarande inte har Spotify - vilket är lika troligt som att folk inte har rinnande vatten i sina hus - sitter jag på en hög inbjudningar. Skicka en bön eller en bloggkommentar och jag förbarmar mig.)

Current 93 - Maldoror is ded ded ded ded (länk)

Secrets of the Moon - I Maldoror (länk)

Bauhaus - The three shadows part I (länk)

Per Oscarsson - en oefterhärmlig talang

2011-01-12T11:42:00.005+01:00

Natten till nyårsafton släcktes en ledstjärna på skådespelarhimlen.
Han var en av de största - om inte den största.
Per Oscarsson kommer att fattas oss alla.

En skådespelares storhet kan mätas på en rad olika sätt. Ett är att med fantasins kraft separera personen från rollfigurerna, för att sedan låta någon annan bebo karaktärerna.
I de allra flesta fall är tankexperimentet inte svårare än att byta kläder på en klippdocka.
I några sällsynta fall är det att jämföra med en hjärttransplantation.
Ta bort Per Oscarsson i rollen som Borka i "Ronja Rövardotter" (1984) och filmen känns genast mycket blodfattigare. Samma sak med hans oförlikneliga porträtt i tv-klassikern "Kan du vissla Johanna?" (1994).
Han trängde in så långt i rollerna att ingen någonsin kunde följa efter.

De allra flesta minns nog Per Oscarsson som den virrige farbrodern, han som stapplade sig fram, tyngd av åren, och fraserande som en improviserande jazzmusiker. I luften stack alltid ett pekfinger upp, som en dirigentpinne, med vilken han tycktes föra dramat framåt.
Det gjorde han också.
I filmer som Arne Mattssons "Vaxdockan" (1962) och Jan Troells "Ole dole doff" (1968) är det en mästare i arbete vi ser. Det är inte för inte som Per Oscarsson är den enda svenska manliga skådespelare som vunnit pris i Cannes, och det för det outplånliga intryck han gör som svältkonstnär i "Svält" (1966), med manus efter Knut Hamsuns roman.
Jag såg den häromveckan och i rollgestaltningen samlar Oscarsson sin talangs alla strålar som i ett förstoringsglas och bränner hål på alla biodukar och tv-skärmar och får fiktionen att kännas lika verklig som den där klumpen i magen.
Det är sådana prestationer det delas ut Oscars för.

Nu när alla kolleger uttalar sig i dagspressen om denna gigant är det ord som "innovatör", "idealist", "unikum" och "rebell" som hamnar i tryck. DN:s garvade scen- och teaterkritiker, Leif Zern, konstaterade i sin minnestext:
"Jag vet ingen annan skådespelare i vårt land som varit så geniförklarad och som så fräckt har räckt lång näsa åt genikulten."
Kanske ligger en del av hans storhet i just det: oviljan att låta sig definieras av omvärlden.
Vad gör man när kritikerkåren placerar en på piedestal och karriären närmar sig zenit?
Man strippar givetvis på bästa sändningstid på tv.
För det krävs kurage.
Och en stor dos humor.
Per Oscarsson hade bägge två.

Publicerad i Dagbladet den 12 januari.

Den rätta raden i det populärkulturella bingot 2010

2011-01-04T22:03:00.003+01:00

1. Deathspell Omega - "Paracletus" (skiva)

Ingen har egentligen ens varit i närheten av att hitta en beskrivning som utkristalliserar det som Deathspell Omega är och idkar. Där språket slutar är var denna franska black metal-kult tar vid. "Paracletus" avslöjar verkligheten som ett skickligt iscensatt illusionsnummer.

2. "Modern family" (tv-serie)

Inom tv-branschen pågår just nu en guldrusch utan dess like. "Modern family" är den senaste i raden av komediserier som är värd sin vikt i - jodå - guld. En gnistrande legering mellan "Fem i familjen" och "The office" (som fortfarande, sju säsonger in, håller absolut världsklass).

3. Desultory - "Counting our scars" (skiva)

Vet inte när jag senast blev lika exalterad av en ny death metal-skiva. Efter drygt tio år i malpåse återvänder stockholmska Desultory och levererar något som förmodligen ser ut som en kryssningsrobot på luftvärnets radarskärmar. Explosivt!

4. Club Deströyer (konsertarrangör)

På följande bevisgrund väcker jag härmed åtal mot Club Deströyer för att vara Sundsvalls bästa konsertarrangör: Graveyard, Watain, Repugnant, Switch Opens och Onslaught. Your honor, I rest my case.

5. "Up in the air" (film)

På ett plan är det en romantisk komedi. På ett annat ett existentiellt drama. Jason Reitmans "Up in the air" är en film i transit, precis som den flygbonusjagande huvudpersonen Ryan Bingham, spelad av den evigt medelålders George Clooney.

6. "An idiot abroad" (tv-dokumentär)

Karl Pilkington är den ofrivillige turisten som på uppdrag av radarparet Ricky Gervais och Stephen Merchant tvingas ut från sin lägenhet i London för att besöka världens sju nya underverk. Dokumentärer blir inte roligare än så här.

7. Alcest - "Écailles de lune" (skiva)

Om du inbillar dig att himmelriket ligger gömt uppe bland molnen ger Alcest dig en anledning att ompröva den tanken. Finns ett liv hinsides är det i så fall en spegling av det som fransosen Neige drömmer fram på "Écailles de lune".

8. "Fara vill" av Elin Ruuth (bok)

Man får tro vad man vill, men det sägs att Elin Ruuth är född 1986. Kan tyckas osannolikt efter att ha läst hennes litterära debut "Fara vill". Villfarelse, månne?

9. "Inception" (film)

Den unisont kritikerhyllade filmen "Inception" presenterade konceptet om det möjliga i att stjäla och inympa idéer i det undermedvetna i drömtillstånd. En originell actionrulle som gör popcornunderhållning av freudianskt tankegods.

10. Melissa Auf der Maur - "Out of our minds" (skiva)

När den före detta Hole-basisten Melissa Auf der Maur ger ut skiva nummer två i eget namn kretsar ambitionerna i en omloppsbana som transcenderar prerafaelitisk konst, Jungs teorier om drömtydning, Katharine Hepburn-filmer och den kraft som öppnar vägen till alltings början.

Leslie Nielsen var en parodiernas portalfigur

2010-12-15T09:39:00.002+01:00

Jag har ett meddelande till dig, ropar en skurk.
Blyet haglar.
Leslie Nielsens rollkaraktär, mitt i kulregnet: Jag är ledsen. Jag hör inte vad du säger! Avlossa inte skott medan du pratar!

För ett par veckor sedan gick den kanadensiska skådespelaren Leslie Nielsen bort i sviterna av en lunginflammation. Dödsbeskedet skickade inga chockvågor genom nyhetskanalerna. Redan vid sitt stora genombrott 1980 med "Titta vi flyger" var han en distingerad gentleman med de grå tinningarnas charm.
Född 1926 hade han en brokig karriär bakom sig som både tv- och filmskådis.
En av hans första filmer, science fiction-thrillern "Förbjuden värld" (1956), blev en stor framgång, så pass stor att han under de följande årtiondena levde i skuggan av sina tidigare bedrifter.
När så bröderna Zucker och Jim Abrahams benådade honom med en roll i parodin "Titta vi flyger" sköt karriären i höjden (filmen gjorde susen också för de till åren komna Lloyd Bridges och Robert Stack).

Det är lätt att minnas gamla hjältar i ett idealiserande ljus. Men ingen kan påstå att Leslie Nielsen var en stor skådespelare, i traditionell mening. Hans insatser i mer seriösa roller, som i "Förbjuden värld", "Poseidon katastrofen" (1972) och "Tammy" (1957) är allt annat än oförglömliga.
Däremot hade han få - om ens några - övermän när det kom till att leverera repliker som den i textens inledning. På engelska heter det "deadpan" och innebär att skådespelaren inte rör en min ens i de mest absurda och surrealistiska situationer.
Det gjorde att folk kunde brista ut i skratt bara genom att se hans ansikte, hur allvarlig han än försökte göra sig. Spelstilen byggde på att han var blind för den komik som trängde sig på från alla håll, oavsett om den var orsakad av honom själv eller någon annan.
Här bredvid har jag listat några av mina favoritrepliker av Leslie Nielsen och samtliga kan sammanfattas med det stjärnkritikern Roger Ebert skrev om filmen "Titta vi flyger": "Du skrattar, och sedan skrattar du åt dig själv för att du skrattar."
Leslie kommer surely att fortsätta underhålla kommande generationer med sin allvarligt roliga och roligt allvarliga replikföring.

Leslie Nielsens odödliga repliker:

Publicerad i Dagbladet den 15 december.

Alla vägar leder till återförening

2010-12-04T14:12:00.002+01:00

Band splittras till höger och vänster.
Men aldrig värre än att de går att laga.
För det är ju frukterna som växer fram under åren i träda som alla vill skörda.

Ibland önskar man att uttrycket ”sista spiken i kistan” faktiskt betydde något. En del beslut borde vara så definitiva att de i praktiken är oåterkalleliga. Som att splittra ett band, till exempel.
I pressutskick låter det alltid så dramatiskt: ”Vi har nått vägs ände och lägger därför ned med omedelbar verkan.”
Tonen i avskedsbreven är i regel väldigt högtidlig med formuleringar som ”vi vill tacka alla som stöttat oss genom åren” och ”det här är det sista ni hör från oss under detta namn”.
Det är möjligen svårt att ha perspektiv i det läget, men vad som egentligen menas är något i stil med: ”Vi har tröttnat på det här [och på varandra] och behöver därför en time-out på obestämd tid.”
När kreti och pleti går till chefen och begär tjänstledigt tar musikern och splittrar ett band.
Skälet är däremot detsamma: självförverkligande.
För den tidigare innebär det kanske fortbildning eller postorderfirma eller rentav drejeri, medan det för den senare ofta handlar om soloprojekt, i en eller annan form.
Visst, en del band splittras på grund av osämja och gräl, men börjar man nysta i det trasselsudd som är mänskliga relationer upptäcker man antagligen att grälet hade sitt ursprung i att bandet var för trångt för att alla skulle kunna förverkliga sig själva, samtidigt.

Egentligen finns det inga schismer eller skiljaktigheter som inte går att överbrygga med en riktigt fet check och löften om arenor fyllda med skrikande fans. Take That och Robbie Williams är ett pekboksexempel på det.
Många festivaler runtom i världen skulle dessutom gå i konkurs om ruljansen med återförenade band stannade av.
Återföreningar är en så stor industri i dag att den antagligen kan sättas in som stimulanspaket och smörjmedel för kärvande ekonomier (i stället för att öppna statskassan och utfordra bankväsendet och näringslivet med åtskilliga miljarder hade Obama kunnat övertala Led Zeppelin att turnera i USA).

Allt det här gör att jag sällan känner mig ledsen eller besviken när ett band splittras. Eller ens när medlemmarna efteråt bedyrar att de är färdiga med bandet och ser det som ett avslutat kapitel.
Förr eller senare sitter de ändå där, på en presskonferens, och berättar att ”tiden är mogen” för en återförening och att de är ”skyldiga sina fans” att åtminstone göra en sista vända på vägarna.
Griftesfrid är ett okänt begrepp inom musikbranschen.
I det här avseendet är System of a Down ett föredöme (i många andra avseenden också för den delen, men det är en annan krönika). I slutet av förra veckan blev det officiellt att bandet tar upp verksamheten på nytt efter ett längre uppehåll.
Precis, uppehåll.
Redan från dag ett var de tydliga med att en fortsättning skulle följa; de visste inte bara när och under vilka former.
Jag önskar att fler band var så förutseende och insiktsfulla att de kunde skilja på att splittras och ta ett uppehåll. Först då skulle man kunna börja sörja splittrade band på allvar.

Publicerad i Dagbladet den 4 december.

Hej, vi heter Turisas och tycker om Photoshop och benvärmare av päls

2010-12-02T23:56:00.003+01:00

Många som lyssnar på det finska bandet Turisas önskar sig säkert en polygrip i julklapp för att kunna tillverka egna ringbrynjor. Det är inte så mycket musiken som medlemmarna som får tankarna att gå till Medeltidsveckan på Gotland och människor som anser att säckväv är haute couture, mjöd det godaste som finns och verkligheten något som mest är i vägen. Man kan - tyvärr får man väl säga - föreställa sig att lajvarna i dokumentärfilmen "Darkon" faller ned på knä framför den här musiken. Filmens tagline, "everybody wants to be a hero", sammanfattar känslan i många av Turisas låtar. Det är storslaget och grandiost. Stråkarrangemangen är franchise från Hollywood och lyriken ett pojkboksäventyr i stil med Frans G. Bengtssons "Röde orm"*. Det är med andra ord en aning gymnasialt, sett till inramningen. Sett till musiken är det däremot så välgjort att jag - en vanligtvis rätt balanserad person - förvandlas till någon från "Darkon" och faller ned på knä och dyrkar. Det är en jackpot mellan "Braveheart", Bal-Sagoth, Wagner och det finska nationaleposet "Kalevala" (finns det förresten något finskt hårdrocksband som inte hänvisar till hjältedikterna?).

Nog med snack. Här kommer tre låtar att börja med.

"Battle metal" (länk)
"To Holmgard and beyond" (länk)
"As torches rise" (länk)

* Fotnot till "Röde orm"-referensen: ett utdrag från texten till "To Holmgard and beyond".

Osmo and Dalk, Kyy, Kokko and Ulf
Were glad to be off the oars
Turo had eaten too much again
Now hanging himself overboard

The Tostensson twins were excited as always
Adventure was their game
Myself, Hakon the Bastard
was out to find my name

En doft av festivalsommaren i höstmörkret

2010-11-17T09:00:00.002+01:00

Utanför fönstret generalrepeterar vintern för den stora premiären.
Flyktvägarna från verkligheten blir allt mer trafikerade.
Det är nu vi behöver tv-program som ”PSL på festival”.

Ingen tid på året är lika människofientlig som vintern. Om kung Bore vore en riktig person skulle han stämplas som terrorist och vara efterlyst världen över. Hans framgångar på ”most wanted”-topplistan skulle vara exempellösa. En riktigt jävlig snöstorm är vapnet som Usama bin Laden har våta drömmar om.
Här uppe i Norden är vi förstås så luttrade att vi bara muttrar något ohörbart och stänger dörren om oss när vintern drar fram med ett bombbälte runt midjan. Vi låser den bistra verkligheten ute och dövar oss med tv, film, böcker, modellbyggen och fjärilssamlingar.
Själv medicinerar jag med ”PSL på festival” – en dokumentärserie i åtta delar som sänds tisdagar klockan 22.45 i SVT2.
PSL är musikjournalisten och programledaren Per Sinding-Larsen och det är alltså han som är på festival.
Så här långt har han avverkat den trendiga popfestivalen Way Out West, den mindre trendiga Sweden Rock, liksom Peace & Love och Hässleholmbaserade Siesta!
Vad programmet gör är att gräva en tunnel tillbaka till sommaren. Snarare än en specifik festival är det en årstid som porträtteras. En stämning, en känsla – det som ligger i luften, för att tala med Tomas Ledin.

Styrkan i programmet är just att det är så anspråkslöst. Per Sinding-Larsen håller sig i bakgrunden och förklarar sällan mer än nödvändigt. Frånvaron av nöjda festivaldirektörer som redovisar vinstsiffror och berättar om de nya storbildsskärmarna är befriande.
Som tittare vallas man i stället runt på festivalområdet, får stifta bekantskap med personer både framför och bakom scenen.
Klippen är ibland lite tvära, men förstärker bara känslan som brukar genomsyra de flesta festivaler, känslan av att precis vad som helst kan hända – var som helst, när som helst. Alla reglage står på tio och intrycken filtreras genom en distpedal.
Artistintervjuer och kuriösa inblickar, som att Axl Rose alltid reser med en legitimerad kiropraktor och kräver ett särskilt rum eller tält för sin gymutrustning, blandas med närbilder på leriga gummistövlar och tältpinnar.
Det är bilder som jagar kylan på dörren och som tills vidare får en att uthärda kung Bores skräckvälde.

Publicerad i Dagbladet den 17 november.

Arenor - det nya miljonprogrammet

2010-11-05T08:33:00.003+01:00

Överallt dyker nya arenor upp runtom i Sverige.
Det påminner om en epidemi.
Nu är det dags att vi vaccinerar oss mot det här vansinnet.

Först, låt oss besinna allas vår verklighet, den som vi faktiskt bor och verkar i. Vi går direkt på musikbranschen, som de senaste åren skakats i sina grundvalar och på det mest genomgripande sätt stöpts om utifrån marknadens förändrade villkor.
Mycket tack vare internet och nya distributionsformer har gamla maktstrukturer brakat samman och i dess ställe har en annan verklighet sakta men säkert tonat fram. En verklighet där jordmånen inte lämpar sig för att odla fram nya megastjärnor, inte ens med storbolagens gödslande av kapital.
I takt med att valmöjligheterna ökar blir det allt svårare för skivbolagen att mobilisera massorna och generera intresse för endast en artist. I stället ökar antalet band i kategorin små till medelstora, samtidigt som grupper i storleksordningen Rolling Stones lever på lånad tid och framstår som den moderna världens mammutar.
Det här kan man tycka vad man vill om - och det är väl framför allt majorbolagen som inte ser på utvecklingen med blida ögon - men vill man överleva i denna nya verklighet måste man villkorslöst lära sig att förhålla sig till den; återfå orienteringsförmågan och utveckla ett nytt navigationssystem som kan lotsa en i de nya farvattnen.
Annars går man förr eller senare på grund och sjunker som en sten.

Med det här som bakgrund framstår de nya arenor som byggs och har byggts runtom i Sverige som rena förlustprojekten. Det är nästan jämförbart med att klubba igenom ett beslut om att bygga fler lägenheter i en kommun när det fortfarande står tusentals tomma och alla prognoser pekar på en nedåtgående befolkningstrend.
Bara i tvärtom-världen kan ett sådant beslut motiveras rationellt.
Ända byggs det som aldrig förr.
Enligt en kartläggning Dagens Nyheter gjorde i veckan har det uppförts 32 nya arenor i Sverige under de senaste 10 åren.
Samtidigt beräknas två nya jättearenor stå färdiga i Stockholm om två år: Nationalarenan med en kapacitet på otroliga 65 000 åskådare och Stockholmsarenan som ska kunna svälja 40 000 konsertbesökare.
Göteborgs replik på det här storhetsvansinnet är att förbereda en utbyggnad av Ullevi. Det kommunala bolaget Got Event har fått grönt ljus på sin anhållan om att öka publikkapaciteten med 17 000 personer, från 58 000 till 75 000.
Här bör man påminna sig om att de artister och band som med uppbjudandet av all sin strålglans kan locka sådana horder av folk mer eller mindre räknas på en hand. Det kan också vara i sin ordning att fråga sig om vi verkligen vill ha Bruce Springsteen, Iron Maiden, Metallica, Madonna, AC/DC och Rolling Stones i Sverige vartenda år.
För flera av dessa elefanter är det dessutom bara en tidsfråga innan de lägger av - alternativt tacklar av, till den grad att intresset svalnar och de stora arenorna ekar allt tommare.
Vad som i dag kallas visioner kan i morgon vara symboler för en naiv optimism.
Nästa gång verkligheten ringer, svara. Den kan faktiskt ha något viktigt att förtälja.

Publicerad i Dagbladet den 5 november.

Talk show-kostymen är skräddarsydd för David Hellenius

2010-10-20T22:22:00.002+02:00

Kackerlackor är det enda som överlever en atomvinter, sägs det.
Mycket tyder på att också talk showen gör det.
Ett mer uthålligt och seglivat fenomen är svårt att tänka sig.

Ingen lär ha satt kaffet i vrångstrupen och knäckemackan i ögat när nyheten om David Hellenius talk show "Hellenius hörna" kreverade. Nej, den kreverade givetvis inte. Nyheten lämnades över helt stilla, som om Hellenius ankomst som värd för ett pratprogram hade profeterats i nöjesindustrins egen Uppenbarelsebok sedan skapelsens dagar.
Det enda märkliga med att Hellenius nu får en egen talk show är att det inte skett tidigare.
Få programledare i Sverige uppfyller kraven lika bra som han och det är en slutsats som grundar sig på att han (1) ser bra ut i kostym, (2) är en ypperlig konversatör, (3) vet hur man placerar ut vitsar i ett samtal för bäst effekt, samt (4) äger en ödmjuk självsäkerhet som inte går att fuska sig till.
Om tjänsten annonserades ut på Arbetsförmedlingen skulle det stå: talk show-värd/David Hellenius.
Visst, han är inte lika slipad som sin amerikanske namne David Letterman (för det krävs kanske rutinen av närmare 5 000 timmar i rutan), inte lika kvicktänkt som Jonathan Ross eller lika djuplodande som Michael Parkinson.
Å andra sidan är det inte särskilt rättvisa jämförelsepunkter.
Skälet till att associationerna vandrar västerut har nog delvis att göra med tv-studion, som med sina upplysta paneler i regnbågens alla färger - särskilt violett och rosa är på tapeten - påminner om såväl "The tonight show" som "The daily show".
Och precis som hos sina amerikanska förebilder är det inte tillräckligt att bara bjuda in ett par gäster. Något mer måste till, och då väljer David Hellenius att falla tillbaka på sin paradgren från "Hey baberiba"-tiden: humorsketchen.
Det parodieras vitt och brett, för det mesta utan någon synbar koppling till programmet eller de inbjudna gästerna. Somligt är kul, fyndigt, annat mer parodi för parodins skull. Vem var det som hade beställt en skrattpaus utan kontext?
Det mest obegripliga inslaget är däremot busringningarna. Kan inte något centralt organ inom nöjesbranschen utarbeta och anta en resolution om att busringningar faller under radions domäner? Det är viktigt att vi agerar, och det fort, innan någon får för sig att recitera radiopjäser på bästa sändningstid i tv.

Publicerad i Dagbladet den 20 oktober.

Konsertrecensioner från Sporthallen, Sundsvall, 17/10

2010-10-19T10:57:00.002+02:00

Volbeat
Betyg: 4

Man kan plocka isär Volbeat bit för bit, vrida, vända och bända på de olika komponenterna och analysera fram en doktorsavhandling av musikens innersta väsen. Konstatera att det i grytan simmar influenser från rockabilly, country, blues, punk och thrash metal, och i skärningspunkten av detta mischmasch söka hemligheten bakom bandets enorma framgångar. Det kan man göra, och det är det också många som gjort.
Till ingen nytta, om du frågar mig.
Hemligheten bakom framgångarna står nämligen mitt på scenen, med pomaderat hår, svart linne och vita hängslen, och sjunger med inlevelse, kraft och imponerande röstkontroll. 35-åriga frontmannen Michael Poulsen är så självklar som bandets mittpunkt att ingen skulle märka något om resterande manskap placerades bakom ett draperi. Utan honom skulle Volbeat tigga klubbspelningar i Köpenhamn med omnejd och inte sälja ut sporthallar och hockeyarenor runtom i Europa.
Och framför allt: de skulle inte låta sig presenteras till tonerna av Sergei Prokofievs storslagna opus "Montagues and capulets". Ett stycke som använts så flitigt i dokumentärer om Sovjetunionen att man tror sig höra stöveltramp och ljudet av ett nära förestående maktövertagande.
På sätt och vis är det väl vad det också är, ett maktövertagande.
Redan med den inledande "The mirror and the ripper" drar Volbeat åt snaran kring publiken. Melodierna går till attack från sina bakhåll och när "Maybellene i hofteholder" och "Hallelujah goat" gett sina sista order är man omringad från alla håll. Det är bara att lägga ned allt motstånd och låta sig invaderas av deras folkfestliga hårdrock.
Bäst är "Evelyn" som gästas av Entombed-sångaren L-G Petrov, besynnerligast en fullständigt Volbeatifierad version av Dusty Springfields "I only want to be with you", och onödigast ett instick av Slayers "Raining blood" (felspelat dessutom).
Det märks att deras förbandsspelningar till AC/DC och turnéer med Metallica i både Nordamerika och Europa har gett råg i ryggen. Michael Poulsen och gitarristen Thomas Bredahl rör och för sig som om scenen var deras vardagsrum, och i låten "Thanks" bjuder de upp ett tiotal från publiken att sola sig i det berusande strålkastarskenet.
2010 var året då vi bevittnade födseln av ett nytt arenarockband.

Entombed
Betyg: 4

Entombed är ett band som har varit med så länge att det är svårt att tänka sig ett liv utan dem. För en sann hårdrockare är de som luften man andas: livsviktigt, men inget man kanske går runt och tänker på.
Tur då att vi mellan varven blir påminda om den avgörande kraften i låtar som "Demon", "Morning star" och "To ride, shoot straight and speak the truth". Vet man inte vad ordet oumbärligt betyder kan man antingen slå upp det i ett lexikon eller kort och gott lyssna på "Stranger aeons".
Om det är något som tynger ned Stockholmsbandet är det rutinen. Det överraskar nog ingen att det är nytillskottet, Gnarpbördiga basisten Victor Brandt, som öser mest på scenen. Sångaren L-G Petrov har fortfarande mer kraft i sin pipa än en stalinorgel, men i övrigt framstår han som en mysfarbror i oömma kläder. Lite som death metals svar på Ozzy Osbourne.
Avslutningsvis, till alla er som rynkade på näsan: Gillar man inte Entombed kan ens lämplighet som hårdrockare komma att utredas, och i särskilt grova fall finns Justin Bieber med på straffskalan.

The Kandidate
Betyg: 2

Det danska dynamitgänget The Kandidate, med medlemmar från lokala grupper som Hatesphere och Withering Surface, har det otacksamma uppdraget att vara bandet som ingen är där för att se. Och handen på hjärtat är det inte så värst mycket att se heller.
Inte för att det är dåligt, utan för att det är gjort tusen gånger tidigare. Det är som att ta en omväg för att åka och titta på en gran. Kvartettens halvsvängiga aggrothrash - en musikalisk transaktion mellan Pantera och The Haunted - får aldrig upp farten på allvar.
Det får inte sångaren Jacob Bredahl heller, som vankar av och an på scenen, fram och tillbaka, som fångad i en rastlöshet utan ände. Förmodligen säger det något om framträdandet i stort att hans lunkande är det som avtecknar sig tydligast i minnet.

Publicerade i Dagbladet den 19 oktober.

Chevy Chase tillbaka i skolbänken

2010-10-14T18:04:00.003+02:00

För ungefär ett år sedan skrev jag ett inlägg om Chevy Chase. Inte så mycket om honom, kanske, mer om jakten på hans försvunna karriär. Att han medverkade i TV4-komedin "Hjälp!" sa väl egentligen allt som behövde sägas. Tyckte jag då, i alla fall, innan jag hade manglat igenom 25 avsnitt av tv-serien "Community". På något sätt fyller den ett tomrum. Den är inte lika rolig som "The office", inte lika smart som "30 rock" och inte lika relevant och samtidsinkännande som "Modern family". Däremot är den mysig, på ett sätt som många 90-talsserier var, säg "Vänner" eller "Spin city".

Serien handlar om en studiegrupp på ett community college - motsvarande Komvux, mer eller mindre - och Chevy Chase är åldermannen i gänget, en plump och homofobisk herre som sitter med fördomar upp till halsen, men som helst av allt vill vara häftig och modern. Lite som huvudpersonen, spelad av Joel McHale, som är provocerande cool. Han är egentligen en advokat, men har fått yrkesförbud eftersom hans examen förklarats ogiltig. Därför är han tvungen att svälja stoltheten och sätta sig bakom skolbänken igen. Delvis påminner han om en förvuxen Zack Morris från "Pang i plugget". En observation Abed Nadir - som rolltolkas av Danny Pudi, om det namnet säger er något - hade kunnat göra, eftersom hela hans liv kretsar kring tv:n. Varje gång han öppnar munnen ramlar det ut en populärkulturell referens, och han ser världen genom ett sitcomfilter. Det finns inte en enda situation som inte går att relatera till den eller den scenen i den eller den episoden från den eller den tv-serien. Ja, ni fattar. Ett exempel på det får runda av det här inlägget.

Förresten, ståuppkomikern och "The daily show"-korrespondenten John Oliver gör en del inhopp då och då också, lite som en kvalitetsgaranti med glasögon och brittisk icke-frisyr.
Och den informationen firar vi med ett bonusklipp, en briljant diss av "Glee".

Musik som trivselfaktor och tidsfördriv

2010-10-09T11:03:00.002+02:00

Varför är det tabu med underhållning, undrar Hoffmaestro.
Frågan är förstås felställd. Så här borde den lyda:
Varför är det tabu att inte gilla underhållning?

Det är en klagovisa med oändligt många verser. Ett evigt gnäll. Insändarsidor och kommentarsfält svämmar över av moralisk indignation. Folkförakt, hävdar någon. Elitism, kontrar en annan. Och i spetsen för denna arga lynchmobb står alltid en folkets man eller kvinna - självutnämnd givetvis - och hetsar med någon pamflett om den förhatliga "kultureliten".
Folk känner sig kränkta när en kritiker hyllar en smal diktsamling och sågar ett brett underhållningsprogram. Att skriva illa om något som är riktat till en masspublik är att vara von oben. I synnerhet om det är tänkt att vara underhållande.
Det är här folkfavoriten Hoffmaestro & Chraa kommer in i bilden - ett partyband som anser att de blivit styvmoderligt behandlade i pressen eftersom de inte "står med ryggen mot publiken och låter mascaran rinna ner för kinderna" (DN 4/10). Orsaken? För att kritikerkåren är en miserabel samling människor som vältrar sig i misär och elände. Som avskyr det som i folkmun kallas underhållning.

Med underhållning avses alltså sådant som inte ställer några krav på mottagaren. På tv rör det sig om lek- och pekprogram, där kända personer spelar charader, nynnar på melodier och "bjuder på sig själva", alltmedan programledaren skrattar, och skrattar, och skrattar, för att verkligen visa att det här, kära tittare, det här är underhållning. Se hur kul vi har det!
Sådana här program samlar i regel miljonpubliker.
Så, om ni ursäktar, låt oss ta frågan igen: varför är det tabu med underhållning?
Ha gärna i åtanke att frågan är ställd 2010, i fredagsmysets tidevarv, som kännetecknas av att Peter Settman varje helg utlyser landsglädje och att en artist som Sean Banan dominerar topplistorna med en låt som heter "Skaka rumpa".
Tabu med underhållning, alltså? Snarare tabu att inte gilla underhållning. Rynkar man på näsan åt Melodifestivalen blir man direkt stämplad som viktigpetter (snäppet under terrorist) och säger man sig gilla något mer svårlyssnat än Sanna Nielsen får man en klentrogen blick till svar, som tycks säga: ja, jo, jag förstår att du vill göra dig lite märkvärdig, men det här tycker du ju inte om på riktigt.

Det är nästan som om stora delar av landets befolkningen har rekryterats till språkrör för Sverigedemokraternas kulturpolitik, där all konst som uppfattas som "provocerande" ska brännas på bål (det vill säga, allt som utmanar det normativa), och där god kultur definieras som "positiv och samhällsnyttig".
Så, hur löd egentligen svaret på den där frågan om varför det är tabu med underhållning?
"Det undrar vi också. Den ultimata känslan måste ju vara att må bra, att garva och ha kul. Det är det vi förespråkar", förklarar John Lindgren, sångare och gitarrist i Hoffmaestro.
Dags alltså att förbjuda alla mollackord och texter som inte handlar om sommar, sommar och sol, havet och vinden och doft av kaprifol.

Publicerad i Dagbladet den 9 oktober.

Skivrecension: Corroded

2010-10-06T13:01:00.003+02:00

Corroded
"Exit to transfer"
(Ninetone Records)
Betyg: 3

En gång fick jag frågan av en vän vad den rockjournalistiska glosan "bredbent" egentligen betyder. Minns inte riktigt vad jag svarade, men fick jag samma fråga ställd till mig i dag skulle jag antagligen lägga Corrodeds nya platta "Exit to transfer" på skivtallriken.
Ångebandet ger en lika uttömmande som pedagogisk definition av ordet. En låt som "Piece by piece" är rena Powerpointpresentationen av begreppet.
Med tanke på den geografiska hemvisten är det frestande - men kanske framför allt: bekvämt - att beskriva Corroded som Takidas bångstyrige lillebror. Musikaliskt är de utskott på samma släktträd, även om Corrodeds rock är mer råbarkad, med knotiga riff och en tyngd lika känslig som ett skruvstäd.
För att spika dit en referensram kan man säga att det är mer Mustasch än Nickelback, mer Disturbed än Soundgarden.
"Exit to transfer" är i mångt och mycket en naturlig uppföljare till fjolårets "Eleven shades of black". Båda skivorna innehåller elva låtar och klockar in på ungefär fyrtiofem minuter. Sångslingorna och refrängerna är av den art att de låser in sig i minnets bankfack efter en lyssning och arrangemangen känns ritade med linjal.
Är det något man kan kritisera Corroded för är det just förutsägbarheten, att de aldrig lämnar sin säkerhetszon. Det är som om de målat in sig i ett hörn där de har kontroll över varenda kvadratmillimeter, men där svängrummet å andra sidan är ytterst begränsat. Ångesönerna är ruggigt kompetenta och uppvisar stor hantverksskicklighet, och kanske är det anledning nog att bryta upp och söka nya betesmarker för inspirationen, innan det där hörnet blir alltför inmutat.
I det avslutande spåret "Headstone" anas en vilja att expandera soundet. Jag håller tummarna för att det anger kursen för vad som komma skall.

Publicerad i Dagbladet den 2 oktober.

Konsertrecension av Västerbrokören

2010-10-06T12:58:00.001+02:00

Västerbrokören
När: Lördag
Var: Pipeline
Betyg: 1

Det är förstås ingen slump att Blå Tågets "Den ena handen vet vad den andra gör" är betydligt mer känd som "Staten och kapitalet" i Ebba Gröns version. Mycket progg låter helt enkelt hopplöst daterad i dag. Till stor del beror det på att låtskrivarna var mer ideologer än musiker. Omsorgen för budskapet var oftast större än den för det musikaliska uttrycket.
Det är något jag kommer att tänka på när Västerbrokören uppträder på Pipeline i Sundsvall. Inte enbart för att tiden har sprungit ifrån den här typen av musik, utan också för att det låter hellre än bra. Särskilt frontmannen Gunnar Andersson har svårt att dölja att han sjunger mer på vilja än på talang. Och som åskådare har man svårt att dölja att rodnaden skjuter upp ur halslinningen och får kinderna att hetta.
Mest uppseendeväckande är multiinstrumentalisten Mikael Odelfelt som är klädd i kavaj, skotskrutiga byxor, ormskinnsboots och hatt.
Minst uppseendeväckande är dragspelaren som står orörlig längst bak, insvept i skuggor och likgiltighet, med uppsynen hos en som väntar på bussen. Det kan bero på rampfeber, men lika troligt är att han bara är förutseende, för efter en - i dubbel bemärkelse - dryg timme i Delsbokvintettens sällskap har man samma ansiktsuttryck själv.
Under normala omständigheter hade jag beklagat den dåliga publikuppslutningen och kanske skrivit något i stil med att alla de som inte var på plats minsann gick miste om något. Den här gången är det precis tvärtom: det var vi som var på plats som gick miste om något. Närmare bestämt två timmar av våra liv.

Publicerad i Dagbladet den 4 oktober.

Som varm choklad i öronen - Spotifylista

2010-09-22T13:00:00.002+02:00

Få musikstilar hånas lika öppet som välproducerad rock med stora refränger och snygg stämsång. AOR, som genren ibland kallas, är hackkycklingen nummer ett bland kritiker. Delvis för att ytan är så välpolerad att musikerna använder den som en helfigursspegel för att helt gå upp i sin egen förträfflighet. Delvis för att allt som låter stort och svulstigt ifrågasätts inom populärkulturen. Autenticitet, med allt vad det innebär. Så här avslutade till exempel Fredrik Strage sin recension av Mr Big när de spelade på Berns förra året:

Mr Big är inget band för vanliga dödliga. Det är bandet för dig som har hästsvans, gitarrväska hängande över axeln och anser att musikalisk kvalitet kan mätas i antalet ackord per minut.

Strage har - som oftast är fallet - en poäng. Men, det finns bra AOR. Av den anledningen har jag ställt samman en Spotifylista med fullständigt ocreddig musik. Från superkända låtar som Bee Gees "You win again", Totos "Africa" och Bostons "More than a feeling" till mer obskyra namn, som Domain, Zeno, Fate och Dare (precis som man kan identifiera en amerikansk metalcoregrupp på att de har tre ord i bandnamnet är det bland mjukrockare kutym att gå under korta en- eller tvåstaviga ord, typ Magnum, Signal, Shy, Touch, Styx, Asia etc).

Spellistan hittar ni här (länk).

Som bonus ger jag er två låtar som tyvärr inte finns på Spotify. Erikas "Cold winter night" och "It's criminal" med Pride of Lions.

Tv-husen krattar ihop döda idéer i små högar

2010-09-22T08:56:00.004+02:00

Hösten är här.
Vi byter utemöbler mot vardagsrumssoffa och klotgrill mot tv-guide.
Och låter hjärnan gå i ide.

Under det år som gått har jag verkligen försökt glömma TV3:s "Svenska Hollywoodfruar" med Anna Anka i spetsen. Jag såg inte så mycket som ett avsnitt, men har fortfarande mardrömmar om denna terroristcell mot intelligens. Vi måste slå tillbaka mot hjärnan! Ingen ska behöva tänka mot sin egen vilja! Lobotomi åt alla!
Uppenbarligen var det för mycket begärt att låta detta gapande sår i mänsklighetens historia få läka, för nu kommer "Svenska New York-fruar" (TV3), "Skånefruarna" (Kanal 5) och "Ladies på Östermalm" (TV4+).
Till att börja med undrar man förstås vad det är för kreativa under som kläcker alla dessa briljanta programidéer. Är det möjligen en slumpgenerator som spottar ur sig namnet på en stad eller en region och sedan lägger till "fruar" efteråt? Det verkar åtminstone så. Kostnadseffektiviteten firar nya triumfer.
Kanske är det dags för tv-husen att "trimma" organisationerna, som det heter, och rationalisera bort all mänsklig arbetskraft. Kompetensavveckling är ju på modet just nu.

Som sköld mot denna återvinnings-tv håller jag litteraturmagasinet "Babel" som är tillbaka i rutan efter sommarlovet. Det är lite som ett vaccin mot den infantilisering som rasar runtomkring oss, även på SVT. För ingen missade väl Kristian Luuks tramsande under valvakan?
Han betedde sig som en försäljare av dammsugspåsar. Inte ens när Sveriges framtid ska avgöras - och främlingsfientliga krafter står och trampar på tröskeln till plenisalen - skonas vi från denna ängslighet. DN:s ledarskribent Hanne Kjöller sa det som vanligt bäst:
"Tänk vilket liv det skulle bli om man gjorde samma sak med sporten, till exempel lät mig kommentera allsvenskan. Men aldrig. Sport är nämligen på allvar. Det är uppenbart inte politik."

På TV4 har en ny säsong av "Idol" sjösatts. En kassaskåpssäker succé med Peter Jihde som lekledare och Andreas Carlsson som pålitlig leverantör av meningslösa USA-referenser.
"När jag hör dig sjunga förflyttas jag till en pianobar i Las Vegas." (läs: Jag har varit i en pianobar i Las Vegas.)
Eller: "En sådan här röst har jag inte hört sedan jag senast gick på Hollywood Boulevard." (läs: Jag har gått på Hollywood Boulevard flera gånger, för jag har ett hus i Los Angeles.)
Till nästa säsong hoppas jag att Andreas har köpt en datja i Sibirien och kan jämföra deltagarnas insatser med Tajgan, permafrost, Gulag och - den här är nästan för lätt - olika mossor.

I Kanal 5 rullar Filip och Fredriks nya dejtingprogram "Lite sällskap". Tre avsnitt har visats så här långt och jag vet fortfarande inte om det är bra eller dåligt. För jag kan inte se klart genom de tjocka lager av rodnad som programmet orsakar.
Det är pinsamma tystnader, flackande blickar, dialoger som börjar på botten och gräver sig nedåt, och den eviga frågan: handslag eller kram? Ingen vet. Resultatet blir oftast ett mellanting: en kram som ser ut som ett handslag eller ett handslag som drömmer om att vara en kram.
Det bästa med "Lite sällskap" är förstås programledarna själva och deras skarpa och raljanta analyser, som den av Åke i senaste avsnittet: "Sjukt sympatisk, fin, ren, arketypiskt svensk - som tagen ur en Intersportbutik."

Publicerad i Dagbladet den 22 september.

Be the giver or the undertaker

2010-09-16T16:17:00.001+02:00

Snygg video, okej låt. Fyra sidor lång intervju med bandet i senaste Close-Up Magazine, #124.

It is simple hate eating already bleeding hands

2010-09-14T16:45:00.001+02:00

Skrev precis färdigt en artikel om det finska bandet The Man-Eating Tree, med medlemmar från bland annat Sentenced, Poisonblack och - framför allt - Fall of the Leafe. Vet inte hur många gånger jag lyssnade igenom skivan "Vantage" (2005) när den släpptes. Den har för all del bra låtar också, men det är i första hand sången man minns, Tuomas Tuominens helt orädda kast mellan sångstilar, märkliga utsmyckningar, ljud som kavlas ut åt alla håll och kanter, hastiga inbromsningar, krängningar och fraseringar som aldrig slutar att fascinera. Det är som att han vill mer än han klarar av (ta halvgrowlet som exempel). Anspända ansatser snarare än något färdigt. Det går förstås att vifta bort det som manierat och ansträngt. Och visst, ibland slår han nästan knut på sig själv när han vrider och vänder på texterna och böjer orden till oigenkännlighet. Men det känns oerhört ärligt, som att han gör det helt utan skyddsnät, med risken för misslyckande som en spänningshöjare. Finns det förresten något tråkigare än tonsäkra sångare som sjunger som om de fick betalt för varje ton de träffade mitt i prick?

Här är i alla fall låten "In the silence of the sand" från skivan "Vantage":

Da Buzz och nedmonteringen av välfärden

2010-09-11T14:05:00.002+02:00

Det drar ihop sig till val.
Om en vecka vet vi vilka som håller i tömmarna för Sverige.
Vad vi inte vet är vad som händer med musiken.

Det är mycket aktivitet nu. Partiledare står i tv och är resoluta och diskuterar valfrågor med övertygelsen hos en evangelist. Löften om en ny skön värld, en ljusnande framtid, kastas ut över folket som om det vore godisregn.
Samtidigt fylls brevlådan med valsedlar och informationsbroschyrer och lokalpolitikers anständiga leenden.
Det känns som bröd och skådespel.
Alla gör sitt bästa för att bjuda över varandra och höja insatserna, nästan som om regeringsmakten ropades ut till högstbjudande. I sitt stilla sinne undrar man om inte någon kunde ta fram auktionsspaden med texten "stjärnstopp".
I sandlådan på dagis var det ett effektivt sätt att övertyga sin lekkamrat om förträffligheten av någonting, vad som helst egentligen. "Stjärnstopp" var ljudet av en gonggong som signalerade att det var dags att återvända till sin ringhörna. Ronden var förlorad till den som först sa just "stjärnstopp".
Med tanke på att maktens korridorer ibland framstår som ett dagis borde "stjärnstopp" vara gångbart även där. "Vi lovar att satsa tio miljarder extra på skolan", utbrister Jan Björklund segervisst. "Stjärnstopp", kontrar Mona Sahlin. Slut på debatten.

Från rätt många håll hör man i dag att det inte spelar någon roll var man lägger sin röst eftersom alla partier bara sjunger olika stämmor av samma melodi, ett körverk där endast Sverigedemokraterna sjunger falskt (antagligen för att de är medmänskligt tondöva).
I så fall kan man ju tänka att det har betydelse för musiklivet.
För punkare skapar det här resonemanget ett dilemma, eftersom det är en musikstil som frodas i opposition. Att rösta på Alliansen är att främja punkbandens missnöje och därmed också kvaliteten på musiken.
Å andra sidan finns det överväldigande dokumentation på att personer på högerkanten i regel har en musiksmak som är minst sagt tvivelaktig. De grövsta fallen borde rubriceras som "riskbeteende" snarare än "musikkonsumtion". Ni vet, det börjar med Da Buzz, går över till tyngre grejer och slutar med nedmontering av välfärden.
Kanske borde vi oroa oss för Alliansens vurm för eurodance och andra kulturfientliga yttringar. Vad händer till exempel om den börjar läcka och sippra nedåt i samhällsskikten? Resultatet kan mycket väl bli försurade sinnen och ett utslaget kulturpolitiskt ekosystem.
Det farligaste med Da Buzz-viruset är dock att den kan ge upphov till vanföreställningar om att all god kultur bär sig själv ekonomiskt. Konsekvenserna av en sådan missuppfattning är oöverskådliga.
Kulturens företrädare borde höja rösten i politikens auktionshus och ge sig in i budgivningen, trissa upp värdet på frågor som rör museer, filmavtal, stöd till kulturtidskrifter och så vidare.
Regeringsmakten till högstbjudande - första, andra...

Publicerad i Dagbladet den 11 september.

Watain släpper lös det heliga odjuret

2010-09-04T16:08:00.005+02:00

Watain är bandet som älskas lika mycket av hårdrockare som av rubriksättare.
Inget kvällstidningsord är bortslösat på black metal-krigarna.
I natt uppträder de på årets Nordfest.
Dagbladet ringde upp sångaren Erik Danielsson för en pratstund.

Vad minns du från er senaste spelning i Sundsvall, den för ganska exakt tre år sedan på Red Rock, i Club Deströyers regi?
- Minns jag rätt var det ganska tät luft i den lokalen. Riktigt fullsmockat med folk också, stundtals nära gränsen till totalt kaos. Och det är förstås ett väldigt bra betyg på en spelning. Samtidigt är vi ett band som vill väldigt mycket på scen och därför tror jag att spelningen på Nordfest kan komma närmare vår vision av ett Watain-gig. Vi har mer plats att röra oss på, mer spelrum.

Efter spelningen på Red Rock var det många som snackade om den stank som spred sig i lokalen när ni gick på scenen. Vad var det egentligen?
- Vi har en del nedgrävda getskallar i vår replokal som vi gräver upp till vissa konserter och tar med ut på scenen. Har för mig att några av dem var med sist vi spelade i Sundsvall. Antagligen luktade det av gammalt blod också. En Watain-show ska vara oförutsägbar. Folk är inte vana vid sådana lukter och det är kanske därför det fått så stor uppmärksamhet. Som vi ser det är det däremot ingen central del i ett Watain-sammanhang.

Blir det en favorit i repris på Nordfest?
- Det återstår att se. Jag vill inte avslöja för mycket.

Många av Dagbladets läsare vet nog inte vad black metal är för musik. Hur skulle du beskriva den för en oinvigd?
- För att beskriva det så enkelt det bara går skulle jag säga att det är hårdrock med den skillnaden att vanliga hårdrocksband försöker dölja att de har djävulen som drivkraft. Ett black metal-band erkänner det öppet. Sedan kan man gå in på sound och så, men det viktigaste i definitionen av black metal är att den är satanisk.

Är det också det som är tjusningen med black metal, att den är så öppen med sina sataniska influenser?
- För mig är det helt klart det. Kan tycka att det är rätt intressant, när man tänker på vart världen är på väg. Att vi i dag har en konstform där man öppet kan prisa fördärvsmakterna utan att bli bojkottad eller avskydd eller bränd på bål. Det är inte förrän nu som man öppet kan säga det vi faktiskt säger med vår musik. Tyvärr är det så att den aspekten av black metal för det mesta ignoreras.

Vad säger det om dagens samhälle?
- Det säger att den som kristna refererar till som Kristus håller på att tappa greppet om allt vad den här världen heter och att någonting annat håller på att ta hans plats.

Hur skulle du sammanfatta Watains filosofi?
- Watain står för slakten och mördandet av allt vad livets och mänsklighetens bojor heter. Watain står för bestigandet, upplysningen och frigörelsen.

Har ni någon särskild rutin innan ni går på scenen, för att komma i rätt sinnesstämning?
- Vi har spelat ihop i tolv år nu och med tiden har det vuxit fram en slags rituell förberedelse. Den pågår nog mest inne i våra sinnen och själar snarare än att den antar fysisk form. En timme eller så före en spelning är det ganska svårt att föra en konversation med oss eftersom vi då är på väg någon annanstans. Konserten i sig handlar för min del om transformation, att bli någonting helt annat än den du nu pratar i telefon med. När du ser mig på scenen är det inte jag som står där. En konsert innebär ett väldigt radikalt verklighetsombyte.

Vad är det du transformeras till, om du försöker sätta ord på det?
- Svårt att säga. Tror att man kan beskriva det som människans skuggsida. Det heliga odjuret som bor inom mig. Det är han som står på scenen.

Tror du att folk - inom citationstecken - är rädda för Watain?
- Jag förstår folks reaktioner eftersom vi representerar något som är tvärtemot vad de är vana vid. De vet inte riktigt hur de ska bete sig i vår närhet. Det märker man inte minst på publiken på stora festivaler. En del står bara och gapar och vet inte om det är okej att headbanga eller om det är okej att stå med händerna i luften. Det tycker vi är ganska trist, för vi är alltid ute efter en så vild och galen publik som möjligt. Med tiden kommer folk förhoppningsvis att förstå mer.

Publicerad i Dagbladet den 4 september.

Sjuttiotalet bjuder in till öppet hus

2010-08-26T16:27:00.003+02:00

"The seventies" är underhållning i stilla skritt.
En tv-serie som glider runt på nostalgins ytspänning.
Kort sagt: ett bra program som hade tjänat på att vara bättre.

De senaste avsnitten har setts av omkring 600 000 personer. Det innebär att tv-serien logerar i SVT:s topp 10-lista, ett par våningar under "Sommarkväll med Anne Lundberg", och ungefär i höjd med höftkulan på "Allsång på Skansen".
Det är lätt att förstå framgångarna.
"The seventies" slår ut väggen till sjuttiotalet och förvandlar hela årtiondet till ett öppet hus. Värden Rolf Hammarlund minglar runt och minns, kallpratar med personer som sedan lång tid tillbaka är vräkta från offentlighetens hus och ljus och numera pensionssparar i nostalgi.
Ta låten "Love grows (Where my Rosemary goes)" som exempel. Fler kan antagligen identifiera refrängen bakifrån, på en knastrig transistorradio, än peka ut sångaren Tony Burrows under en vittneskonfrontation. Och den samling studiomusiker som stod för ackompanjemanget är rena streckgubbarna för mig.

Fast i huvudsak rör det sig förstås om namn stora nog att ristas in på både guldskivor och stenmonument, som Led Zeppelin, The Beatles, Alice Cooper och Yes.
Snarare än att avtäcka någonting nytt agerar Rolf Hammarlund museiguide: Här till vänster ser ni Paul McCartneys hårhjälm från 1976, och precis bredvid har ni en rekonstruktion av hans bankfack i skala 1:100 000.
Med tanke på att avsnitten bara är en halvtimme långa/korta är det svårt att kritisera upplägget. Men jag tänker göra det ändå, för varje avsnitt börjar så lovande, med en slags snabbspolad årskrönika, där tid och rum monteras in i en ram av politiska, sociala och kulturella förhållanden.
Varför inte låta musiken träda fram ur denna väv av yttre omständigheter i stället för att reducera det till en berättelse om ackordföljder och topplisteplaceringar - ett narrativ kört genom ett mixerbord.
Rolf frågar till exempel Magnus Uggla hur det kom sig att den progressiva rocken lyckades kommersiellt, trots att låtarna inte sällan klockade in på över tio minuter. Bra fråga, tycker Uggla. Och som tv-tittare kan man bara hålla med.
Kanske var frågan rentav för bra för att låta den dö ut i en axelryckning med tre punkter...

För övrigt #1: Gör er själva en tjänst och se den fantastiska serien "Musikaliska underbarn" på SVT Play. Tre trekvartslånga avsnitt där man får följa den 16-åriga Alexander Prior på hans jakt efter, ja, musikaliska underbarn.
Det är en närstudie i extrem talang, lika fascinerande som skrämmande, med barn som visar upp en sådan behärskad virtuositet och musikalisk brådmognad att de måste ha fötts med monokel och dirigentpinne i hand.
Dessutom är berättarrösten magnifik. Uttalet av "concerto" är så aristokratiskt att kroppen börjar producera blåa blodkroppar.

För övrigt #2: Möjligen är initiativet mer lovvärt än bra, men en artig applåd ska SVT ändå ha för att de förra veckan satsade på fransk film. Konstaterar att Jean-Luc Godards "Till sista andetaget" antagligen är roligare att analysera än att faktiskt se. Att Agnès Vardas "Cleo från 5 till 7" är en estetisk orgasm, där stadens myller är den perfekta motspelaren till Corinne Marchand. Och att lördagsfilmen, François Truffaus klassiska "De 400 slagen", förtjänar sin framskjuta plats i filmhistorien.

Publicerad i Dagbladet den 25 augusti.

Zappa dig genom känsloutbudet med musik

2010-08-14T13:08:00.002+02:00

Mycket har sagts om musik.
Det är antagligen den ledande producenten av metaforer i världen.
Fast frågan är om någon har beskrivit musik som en provhytt för känslor tidigare.

För ett par veckor sedan publicerade Dagens Nyheter en intressant artikel om modern inlärningspsykologi och hur den kan användas för att lättare hitta i sitt känsloregister. Nästan som om det vore en garderob där emotionerna ligger kringslängda på golvet, och där lösningen på oredan är galgar.
Och någonstans på den glidande skalan mellan bokstavligt och bildligt förvandlas galgen till en låt.

Det här är bara en av tusentals liknelser man kan använda som illustration. DN beskriver till exempel metoden som en ”egen fjärrkontroll till känslorna”.
I korthet går den ut på att man betingar en särskild känsla till en viss låt. Ni vet, Pavlovs hundar: ringklocka, saliv, ringklocka, saliv. Eller som i det här fallet: Markoolio, obehag, Markoolio, obehag.
Psykologen Gabriella Svanberg får känslolivet att framstå som en enda stor provhytt. ”Till min röda jumper och mina svarta jeans passar det nog bra att vara lite klämmig – bäst att jag laddar iPoden med Lill-Babs.”
Nu är det förstås helt individuellt vad musik väcker för känslor inombords. För vissa är Lill-Babs kanske rena acetylsalicylsyran, medan det för andra har samma verkan som kräkmedel. Det som hos mig tänder gnistan till en inre revolution och får adrenalinet att fara genom kroppen är kanske nedåttjack för andra. Och tvärtom.

Kanske låter det som en new age-inspirerad kvällskurs, ”Kom i kontakt med dina känslor 5 poäng”, där läraren – som helst vill bli tilltalad livsguru – traskar runt i träskor med en medaljong runt halsen och med något religiöst i blicken berättar hur man kan måla vardagen med HELA paletten av känslor.
För visst kan man tvivla på effektiviteten i metoden, hur bra den där fjärrkontrollen till känslorna egentligen är – hur starka batterierna är. Och hur djupt ljudvågorna når i våra inre.
Antagligen fungerar det bäst när känslorna ligger nära ytan, för än så länge har jag inte läst om den kliniskt deprimerade som blev botad av en trolldryck brygd på Dr Bombay, Drängarna och Jokkmokks-Jokke.
Samtidigt har nog de flesta av oss upplevt att en låt i vissa fall kan levandegöra minnen bättre än ett fotoalbum. Det är som om vi lämnat våra spår på musiken, gamla avlagringar av känslor.

Men, jag ser ett problem med att använda musik som en fjärrkontroll att zappa mellan känslorna med. För precis som allt annat slits även låtar ut.
Iron Maiden är ett sådant band för mig, som jag lyssnat så mycket på och under så många olika faser av mitt liv, att jag numera bara hör bra låtar (det är förstås inte så bara). Låtarna är inte längre programmerade till en viss uppsättning känslor. Ganska befriande, nu när jag tänker på det.
Ibland vill man bara kasta på en bra skiva, luta sig tillbaka och på sin höjd använda fjärrkontrollen till stereon.

Publicerad i Dagbladet den 14 augusti.

Sonisphere - det leriga ingenmanslandet som blev ett allemansland

2010-08-08T19:52:00.005+02:00

Observera att jag stulit bilden från Joacim Persson och Aftonbladets Nöjesblogg. Ingen kom i alla fall till skada under inbrottet i upphovsrätten.

Det går säkert att få det till ett ålderstecken. Egentligen ska inget kunna hindra en från att se Iron Maiden. En syndaflod, möjligen. Och jag antar att gårdagen - i min tolkning - var det närmaste en syndaflod man kan komma. Efter att ha plaskat runt i de leriga fotspåren av 47 200 hårdrockare kastade jag in handduken (om man ändå haft en sådan). Anthrax, Hammerfall, Slayer, halva Iggy & The Stooges och spridda skurar av Alice Cooper - det var vad jag mäktade med innan Stora skuggan i Stockholm började kännas som helvetets förgårdar. Ett ingenmansland som stormats av en hord hårdrockare, kroppsmålade med gyttja och i ett mentalt tillstånd som bäst illustreras med ett stort långfinger (denna "fuck you"-attityd tog sig många olika uttryck, men den mest fotogeniska var antagligen när folk hoppade jämfota i lerpölarna, så som man gjorde i barndomens vattenpussar - en handling i ren trots, en utsträckt tunga till några rejält pissnödiga vädergudar). Det var nästan som om man i utbyte mot festivalarmbandet hade tvingats avsvära sig allt vad självbevarelsedrift heter. "Med gud som mitt vittne svär jag att inte huka för lidande och elände, utan i stället kasta mig över det med blottade huggtänder." Själv sjappade jag efter Alice Cooper och missade Mötley Crüe - som jag gärna sett, även om de flesta verkar överens om att det var en dålig spelning - samt Iron Maiden - som jag också gärna sett, så klart, men som smärtar mindre eftersom jag skrålat med i "Hallowed be thy name" fem gånger tidigare.

Så här var i alla fall banden.
Anthrax - Scott Ian med sin mäktiga krasseodling till skägg är alltid en fröjd att se, en gammal thrash metal-stöt som sin ålder till trots - femtioårskalaset stundar - rör sig på scenen som en ursinnig studsboll. Och Joey Belladonna är sitt gamla vanliga jag, vilket innebär att han i "Indians" kutar runt med en massa färgglada örnfjädrar på hjässan (nej, jag är inte så indianintresserad att jag känner till namnet på denna huvudbonad). Bäst är "Madhouse".

Hammerfall - Bättre än sist jag såg bandet, på Gatufesten i Sundsvall. Joacim Cans kastar slitna klyschor mot publiken, som att Hammerfall är "ren jävla heavy metal", och det allra mesta rinner av som regndroppar på en poncho. Riffen är enkla, effektiva och - i längden - en aning enahanda. Mässandet i refrängerna, särskilt i "Last man standing" och "Any means necessary", är mer fotbollshuliganism än musik, ljudet av en folkölsrusig läktare. Eller: den vidrigaste formen av machokultur. Däremot låter det riktigt bra. Till och med "Renegade" framstår som något mer än bara lyssningsbart.

Slayer - Det går som inte att misslyckas när man har låtar mer effektiva än målsökande missiler. Riffen är rena precisionsinstrumenten och kan förmodligen hyvla atomer som om det vore en prästost. Att slarva bort kvaliteter i låtar som "South of heaven", "Dead skin mask" och "Angel of death" är ungefär lika lätt som att slarva bort sig själv. Slayer blir inte av med sin förträfflighet hur mycket de än skulle försöka. Fortsättningen på den här recensionen - som ni inte får - innefattar som sig bör en lång rad krigsmetaforer.

Iggy & The Stooges - Det mest imponerande med Iggy Pop är att han fortfarande är mer punk än världens samlade tuppkammar, mer nihilistisk än Nietzsche, och med en attityd som förenar en entusiastisk likgiltighet med trotset hos ett barn. Det tar en halv minut innan skinnvästen åker av och Iggy blottar en torso som framstår som en kalsongmodells värsta mardröm; antitesen till modereportagets estetiserade perfektion. För att använda en så kallad eufemism är huden "plisserad". Det omvända vore förstås betydligt märkligare, med tanke på att han är 63 år, har levt ett liv i omkörningsfilen och varit i konstant acceleration. Iggy loskar på sig själv, bjuder upp folk på scenen och kravlar runt i fotodiket. Ett fenomen som bara överraskar när han gör något normalt. Och det mest normala under spelningen är väl låtlistan med "Raw power, "Search and destroy" och "Funhouse" i spetsen som tar fågelvägen mellan scenen och reptilhjärnan, för vidare frakt ned till skrevet.

Alice Cooper - Någonstans här börjar även uppmärksamheten att svämmas över av lera och vatten. Det går inte att ta ett steg utan att skorna försvinner ned i en brun sörja. Regnet har förvandlat gräsplanen till världens största latringrop. När Alice Cooper går på scenen försöker jag isolera mig från alla yttre omständigheter, glömma att jag precis köpt en chorizo som mer eller mindre sköljdes ren på ketchup och senap i samma sekund jag fick den i handen. "No more mr Nice Guy", "I'm eighteen", "Go to hell" och "Poison" blir därför snarare soundtracks till mina flyktplaner. Jag tror det låter bra, det ser ut som att skräckikonen levererar. Marcus Grahn ger spelningen en 3a i Aftonbladet och han har för det mesta rätt.

För alla som tog det hela med ett buddhistiskt lugn - jag saluterar er. Det känns tryggt att veta att folk är villiga att utstå både hällregn och gyttjebrottning för att få se sina idoler. Eloge till er, med andra ord.

Justin Bieber - the day the music died

2010-08-04T18:47:00.003+02:00

Jag vet inte om det hedrar mig att jag inte hört talas om Justin Bieber förrän i dag. En 16-årig kille i lila H&M-kofta, digitalt armbandsur och ett leende som kan göra mjukglass mjukare. Så långt en vanlig high school-elev med drömmar om att bli mellanchef på ett företag inom tjänstesektorn. Fast, bakom den oförargliga ytan - som en rulle presentpapper i mänsklig gestalt - döljer sig något fasansfullt. En så kallad popstjärna. (Precis som Miley Cyrus misstänker jag att han är avlad i ett av Disneys topphemliga laboratorium, bland klirrande provrör och frysboxar med pneumatiska låskolvar.) Det är hur som helst bråda dagar för Justin eftersom han är upptagen med att skriva sina memoarer - 16 är det nya 70 - som därefter ska filmatiseras. I rollen som den 16-åriga Justin Bieber ser vi den några dagar äldre Justin Bieber, som enligt källor ska vara det perfekta valet som filmens protagonist. Musikvideon till "Baby ft. Ludacris" har 272 834 366 visningar på Youtube och är därmed det mest sedda klippet på hela sajten. Justin discobowlar och snurrar runt i ett nattligt neonlandskap - så som man annars bara gör i dåliga romcoms - samtidigt som han försöker vinna sin kärleks hjärta genom att rulla över ett biljardbord. Det är så tråkigt att jag frestas att lägga till några hundra å:n i så. Jag lånar några rader från Don McLeans "American pie": "I knew I was out of luck the day the music died."

Humlans flykt - eller: bra och dålig fingerfärdighet

2010-07-30T14:26:00.004+02:00

Hårdrock är som bekant en genre som gärna tävlar i instrumental akrobatik, nästan som om det satt en jury med poängtavlor i publiken och bedömde de enskilda insatserna. Om jag minns rätt är det musikjournalisten Chuck Klosterman som i sin "Fargo rock city" lägger fram tesen att det är kosmetika för att dölja det faktum att hårdrock i grund och botten är en ointelligent kulturyttring. Alltså, överkompensation.

Bara jazzen och den klassiska musiken tycker bättre om virtuositet än hårdrocken. I stunder är det mer sport än musik. Ett försök att pressa in så många toner som möjligt i låtarna, till den grad att ens tålamod förliser i ett hav av förvirring. Manowars outhärdliga tolkning av Nikolai Rimsky-Korsakovs "Flight of the bumblebee" - av någon anledning omdöpt till "Sting of the bumblebee" - kan vara det renaste uttrycket för virtuost nonsens som fångats på en bit plast. Jag vet, att håna Manowar är ungefär lika smart som att kalla en förståndshandikappad dum i huvudet, men det här bassolot är verkligen bortom idioti.

Då ser jag hellre på den här jazzeleganten, Art Tatum, som får pianot att spinna under sina fingrar. Han spelar ett stycke som borde kräva fyra händer, med uppsynen hos en som står i kassakön på Konsum. Med cruise control svischar han förbi både Sergei Rachmaninoff och Franz Liszt i klaviaturens högerfil. Enligt legenden ska Fats Waller ha presenterat Art Tatum med orden: "Jag spelar piano, men i kväll har vi Gud i huset."

Filmklassiker - ett kärleksbarn mellan publik och kritiker

2010-07-28T22:23:00.003+02:00

Förra veckan gick "Inception" upp på biografer runtom i landet.
En modern klassiker, enligt många.
Fast vad innebär det egentligen att någonting är en klassiker?

Det som först får mig att reflektera över det illa misshandlade begreppet "klassiker" är den lysande soffbordsboken "Tusen svenska klassiker", i vilken Ingmar Bergmans "Det sjunde inseglet" och "Persona" får dela utrymme med "Åsa-Nisse i full fart".
Lite längre fram i boken snubblar Roy Anderssons "Sånger från andra våningen" in över tröskeln till samma årtionde som "Tsatsiki, morsan och polisen".
Enligt författarna till uppslagsverket - däribland nöjesjournalistikens nestor, Jan Gradvall - är en klassiker ett verk som speglat, definierat och format sin tid. Och med det som utgångspunkt är det förstås inte mer än rätt att en pilsnerfilmsgubbe får vara med på ett hörn när Max von Sydow spelar schack mot döden.

Möjligen kan man fråga sig hur Bo A Vibenius kultrulle "Thriller - en grym film" (1974) - vars arv till stor del lever kvar för att demonregissören Quentin Tarantino framhållit den som en inspiration till "Kill Bill" - har definierat och format sin tid, med tanke på att den totalförbjöds av censuren (inte så konstigt då vissa scener är rena hårdporren).
Däremot kan man argumentera för att den speglar sin tid, med hela exploitationgenren som i 70-talets otta började väsnas nere i filmindustrins kloaker och sticka upp sitt fula tryne här och var ur avloppsbrunnarna.
Ungefär samtidigt förvandlades också porrbranschen till en miljardindustri, och mot den bakgrunden blir "Thriller" ett barn av sin tid - om än ett vanskapt sådant.

Tillbaka till ämnet.
Vad är det då som utmärker en klassiker?
Utgår man från topplistan på filmsajten imdb.com, där "Inception" rusat upp på en imponerande tredjeplats, är det överlag filmer med bred träffyta. Sådana som röner uppskattning i de flesta lager av samhället.
Det skadar inte om de är originella, som "Pulp fiction" (plats 6), "Fight club" (18), "The matrix" (27) eller "Eternal sunshine of the spotless mind" (60), fast gemensamt för de allra flesta är att de förlitar sig på traditionell berättarstruktur.
Något hårdraget hittar man i regel klassikerna i skärningspunkten mellan kritiker och "verklighetens folk". "Gudfadern" del 1 och 2 är kanske de bästa exemplen på det, två filmer som jag inte läst ett enda ont ord om, någonsin. Det är nästan som om epitetet "klassiker" har tagit sina mått från de filmerna.
Ett undantag från regeln är Fellinis "8½" (179), som är rena nektarn för filmvetare, men som är alldeles för smal och akademiskt inbunden för att den breda massan ska få plats i de trånga tunnlar och kulvertar som regissören har grävt ut i det undermedvetna.

Så, kommer Christopher Nolans haussade epos "Inception" att finnas med på listor över tidernas bästa filmer i framtiden, jämte "Casablanca", "Gökboet", "Schindler's list" och "Apocalypse now"? Mycket talar för det.

Publicerad i Dagbladet den 28 juli.

The Lost Angels of Los Angeles

2010-07-19T16:50:00.005+02:00

Läser för tillfället Warren Ellis "Desolation Jones" om en före detta underrättelseagent som numera frilansar som privatdetektiv. Bland annat får han i uppdrag av en pensionerad militärofficer att ta reda på vilka det är som stulit kronjuvelen i hans privata och högst esoteriska porrsamling, den som Adolf Hitler spelade in. Bjuder på ett par bildrutor - precis lagom för att väcka er nyfikenhet och samtidigt undvika Antipiratbyråns oheliga vrede. Kan rekommendera alla att köpa den, 126 pix på Adlibris.

Skådespelare som sjunger ut

2010-07-17T10:34:00.004+02:00

Det är inte lätt.
Ändå envisas de med att försöka.
Jag talar om skådespelare som gör karriär av sina privata karaokekvällar.

Först en tumregel, som jag gärna ser att någon jurist avfattar ett lagförslag utifrån: skådespelare bör så långt det är möjligt hålla sig borta från musiken. Eller som det kanske heter i landskapslagarna: bliva vid sin läst.
Ställer man samman en lista av alla försök av skådisar att lansera sig själva som artister är det efter ett tag svårt att skilja den från en rapport från Haverikommissionen. Det här är personer som aldrig borde fått tillstånd att lyfta till att börja med. Någon ansvarig - någon anhängare av den goda smaken - borde ha dragit ur proppen och förskonat världen från det trauma som är Joe Pescis sång eller Lindsay Lohans försök att skapa musik av e-ämnen och karamellfärg. Eller Kevin Costners utsläpp av countrymusik som orsakat försurning i skog och mark och själ.
Vill ni ha fler exempel?
David Hasselhoff, Billy Bob Thornton, Kevin Bacon, Robert Downey Jr, Steven Seagal och så vidare, och så vidare.

Problemet är förstås att de är omgivna av en massa jasägare som till att börja med inte har koll på musik bortom FM-horisonten. De inbillar sig att alla som kan sjunga har en framtid i musikbranschen. Och skådespelarna själva vill gärna framstå som mångfasetterade med visum till konstens alla regioner.
Nu finns det så klart undantag, som Scarlett Johansson. Först spelade hon in en skiva med Tom Waits-låtar, i ungefär samma ton- och känsloläge som karaokescenen i "Lost in translation", och därefter framträdde hon i ett samarbete med Pete Yorn där hon åter igen visade att hon är en mästare på att utnyttja sina begränsningar.
Så här: om du inte har någon stor sångröst, ge dig inte ut på tur mot de högsta Mariah Carey-topparna. Och: kan du inte skriva låtar, be någon erkänt duktig artist göra jobbet åt dig. Det vill säga, om du prompt måste pröva lyckan som sångare.
Av de som lyckats bäst med sina förvandlingsnummer är väl annars Jennifer Lopez och Kylie Minogue, som båda varit framgångsrika i att transponera sina skådespelarkarriärer till artisteri.

För det mesta går karriärbytet mer friktionsfritt åt andra hållet. Antagligen för att sångare på sätt och vis redan ägnar sig åt skådespel på scenen och lever sig in i en roll som kan vara mer eller mindre hudnära - allt från självutlämnande singer-songwriters till rena teaterapor.
Till exempel är Björk alldeles lysande som Selma Jezkova i Lars von Triers "Dancer in the dark". Även Blondie-sångerskan Debbie Harry imponerar i David Cronenbergs lika surrealistiska som profetiska thriller "Videodrome".
Fler bevis hittar man i Eminem ("8 mile"), Beyoncé Knowles ("Dreamgirls"), Cher ("Mask"), Will Smith, Barbara Streisand, Bette Midler, Judy Garland och, tja, Whitney Houston, även om hon mest spelade sig själv i "The bodyguard".
Och överlag är artister som bäst när de får en roll som följer konturerna av deras scenpersonlighet - en rollkaraktär som rör och för sig i det egna jagets hage. Åter igen: utnyttja sina begränsningar och inte ta sig vatten över huvudet.
Det gäller både för skådespelare som tycker att världen borde få ta del av deras musikaliska begåvning och för artister som vill se sig själva på vita duken.

Publicerad i Dagbladet den 17 juli.

En tv-serie om en tv-serie eller en tv-serie om en tv-serie

2010-07-15T23:31:00.003+02:00

Ungefär ett halvt sekel efter alla andra börjar jag titta på "30 rock" och den är väl ungefär så bra som alla påstått. En tv-serie om en tv-serie. Briljant, givetvis. Jane Krakowski gör precis som i "Ally McBeal" en bra insats som dum blondin, medan Alec Baldwin spelar den han alltid gör: en framgångsrik äldre herre med någon form av chefsposition som får allt att låta som en sexuell invit. Det är en roll som är skräddarsydd för honom. Och att Tina Fey är mer av en komiker än en skådespelare gör förstås väldigt lite. Kanske är det rentav till hennes fördel. I komediserier är det i regel positivt om karaktärerna är endimensionella, stereotypiska. Jerry Seinfeld är ett skolexempel på det. Han är formidabel i "Seinfeld" - eftersom han där spelar en tillplattad version av sig själv - men skulle inte ens kunna göra en repliklös statistroll trovärdig i ett annat sammanhang. Hur som, "30 rock", riktigt styv serie.

I övrigt:
- Sonic Syndicate har släppt en video till låten "My own life" från den kommande skivan "We rule the night". Det är en radioballad som får James Blunt att verka farlig. På sätt och vis insåg man ju att det skulle sluta i den här gräddfilen till den amerikanska meningslöshetens hjärta. Lär spelas på högsta volym på så kallade frat parties i studentkorridorerna. Ni kan se videon här (länk).
- Desultory är tillbaka! Kommande skivan "Counting our scars" är death metal när den är som allra, allra bäst. Får rysningar bara av att tänka på melodierna. Blodisande som det heter.
- Och slutligen en liten sammanfattning av Gatufesten i Sundsvall, med betyg inom parentes: Lions Share (3), Europe (3), Kent (4), Electric Boys (4), Dead by April (2), The Ark (4), D-A-D (3), Hoffmaestro & Chraa (3), Mustasch (2) och Accept (4). Sammantaget klart bättre än förra året.

Internet - humorns växthus och museum

2010-06-30T12:25:00.003+02:00

Ett gott skratt förlänger livet, sägs det.
Youtubes seger över Viacom är därför en folkhälsoåtgärd.
På videosajten finns nämligen ståuppkomik för en hel livstid.

Förra veckan fick medieimperiet Viacom bakläxa på sin stämningsansökan mot Google och Youtube. Åtalet handlade som alltid om upphovsrättsskyddat material. Ett ställningskrig som sedan Napsters dagar gjort chefsjurister i immaterialrätt till miljonärer och vanligt folk till deltidskriminella.
Lugn, det här ska inte bli ännu ett brinnande försvarstal till gratiskulturen (jag ser hellre att styrelseproffs och börsmäklare och andra personer med låtsasyrken var oavlönade än kulturarbetare av olika slag).
I stället ska det här bli ännu ett brinnande försvarstal till Youtube som humorns nya högborg. Varenda nöjeskrönikör i det här landet har förstås redan uppmärksammat oss på det. Det gör detsamma. Repetition är all kunskaps moder, heter det ju, och med det ordspråket kan jag ursäkta min dåliga reaktionstid (ungefär tre år).

Det är på sätt och vis Sveriges Television som påminner mig om det. Sedan några veckor tillbaka har de installerat "Stand-up med John Oliver" i tv-tablån. "Daily show"-korrespondenten inleder själv med ett gäng briljanta iakttagelser och lämnar därefter över till några av USA:s vassaste ståuppkomiker.
Från Maria Bamfords absurdistiska humor - som förmodligen sätter myror i huvudet på psykiatriker - till Marc Marons mer vardagliga observationer: "Allt vi tillverkar här i USA är behov och aptit. Vi är världens mun. Andra länder tillverkar saker. 'Skicka det till USA. De äter det säkert.'"
Här i Sverige är det först på senare år ståuppkomik slagit igenom på bred front med Henrik Schyffert och Johan Glans i spetsen. (Hoppas ingen invänder mot att jag utelämnar Adde Malmberg och hans glada gäng, för det sorterar jag helst under "förstadium till ståupp". Komik som fortfarande har en bit kvar innan den faktiskt står upp på egna ben.)

I USA har den alltsedan Lenny Bruces dagar utvecklats och förädlats till den konstform det faktiskt är. Det kan vara svårt att tro i dag, men skådespelare som Eddie Murphy och Steve Martin var en gång i tiden alldeles utmärkta ståuppkomiker.
För alla tvivlare är det bara att gå in på Youtube och undersöka saken själva. Videotjänsten är nämligen perfekt för konsumtion av kortare humorklipp. Medan man väntar på att pastavattnet ska börja koka kan man fördriva tiden i sällskap av Bill Hicks, Dylan Moran, Jim Gaffigan, Louis C.K, Mitch Hedberg, Janeane Garofalo eller någon annan ur USA:s elitförband av komiker.
Det ser kanske lätt ut från parkett - eller kontorsstol - men många är de som vittnat om motsatsen. Inte minst Fadde Darwich som med gasen i botten slirat av vägbanan flera gånger och kört in i en vägg av pinsam tystnad och nervösa fniss. En näve kamelskämt och några rövarhistorier från skolgården är inte tillräckligt i dag.
Så, till alla aspirerande ståuppkomiker - och alla andra som gillar att skratta, för den delen - kan jag rekommendera att studera ovannämnda talanger. Och det gör man förslagsvis på Youtube. Åtminstone fram till nästa domstolsförhandling.

Publicerad i Dagbladet den 30 juni.

8½ skäl till sinnesförvirring

2010-06-27T22:37:00.003+02:00

Alla som tagit sig igenom Fellinis "8½" utan att tänka "shit, så pretentiöst" kan omöjligen vara vid sina sunda vätskor. Därmed inte sagt att filmen är dålig, men varenda scen knakar av intellektuellt arbete. Som tittare blir man ständigt påmind om att det bakom kameran står en man som verkligen, verkligen vill göra ett intryck (kanske främst på sina kolleger). Nu invänder någon, säger att det är meningen, att det är en metafilm som vilar på själva premissen att arbetet bakom syns. Processen har som vänts ut-och-in, det är avigsidan vi ser. Om Fellini själv hade promenerat in i bild - skymtat fram som en förbiilande statist - hade det antagligen skrivits en doktorsavhandling om det (och meningen "verklighet och fiktion befruktar varandra" hade definitivt förekommit). Ärligt talat tycker jag att filmen håller ihop rätt dåligt, särskilt som historien i sig är så pass hårt förankrad. Annat är det förstås om man som Alejandro Jodorowsky matar sina skådespelare med magiska svampar före inspelningen och skapar ett surrealistiskt lustspel som bara vagt påminner om verkligheten. Då vore det snarare en besvikelse om det gick att skönja en logik i filmen. I fallet "8½" blir det mest irriterande när man förlorar tråden och undrar var i berättelsen man är, om det just skett en kronologisk förskjutning, om det är verklighet eller dröm eller kanske rentav ett mellanting. Det bästa med filmen är att den - vilket jag inser först nu - inspirerat Chalie Kaufmans "Synecdoche, New York", som också är smått obegriplig med flera lager av tid och rum, som blandats ihop som i en kortlek. Se hellre den, om ni vill ha ordentlig sinnesförvirring för pengarna.

Festivalsommaren - eller: slakten av en spargris

2010-06-19T12:00:00.005+02:00

Festivalsommaren är i full gång.
Särskilt hårdrockspubliken riskerar att föräta sig på den buffé som musik-Sverige dukat upp.
Själv står man som åsnan mellan två hötappar, i valet och kvalet, i ångestens epicentrum.
Till och med Sundsvalls Gatufest går all-in på sin hand med rivig ruter.

Vi lever i gränslöshetens tid. På internet är allt bara ”ett musklick bort”. Möjligheterna är så många att ett felmeddelande dyker upp i hjärnan. All tankeverksamhet fryser och ens överjag slår på tangentbordet och spottar och svär och ser blått.
Så känns det ibland när man ställs inför en utsikt utan horisont, utan en bortre gräns. Det är ungefär som att dela ett tal med noll. Oändligheten öppnar sig under en och tanken får höjdskräck. Skåda, informationssamhällets Big Bang.

När man går igenom sommarens festivalutbud börjar man nästan ana att verkligheten sneglat en del på den virtuella världen, börjat införliva idén om bara ”ett musklick bort”. Eller som det heter utan ettor och nollor: bara en kort bilresa bort.
För ett par helger sedan gick Sweden Rock Festival (Sölvesborg) och Stockholm Jazz Fest av stapeln, och när du läser det här är jag i Göteborg på tvådagarsfestivalen Metaltown, som föregåtts av West Coast Riot, och som i morgon byter namn till Pier Pressure och blir en tummelplats för mer lättsam rock (Ånges stolthet Takida är ett av dragplåstren).
I synnerhet för hårdrockare är årets festivalsommar ett elddop i beslutsamhet. Utöver redan nämnda Sweden Rock och Metaltown stundar både Rockweekend (Söderhamn) och Get Away Rock (Gävle) samma helg som Sundsvalls Gatufest laddar med Accept, Europe, D-A-D, Mustasch och Electric Boys.
Och för att verkligen trycka till med klacken och vrida upp beslutsångesten till elva anländer den ambulerande festivalen Sonisphere i Stockholm den 7 augusti med namn som (håll i hatten nu): Iron Maiden, Mötley Crüe, Slayer, Iggy and the Stooges och Alice Cooper.
Därutöver finns förstås Peace & Love i Borlänge där man kan se Alice In Chains, Them Crooked Vultures, Meshuggah och Katatonia; Arvikafestivalen som lockar med In Flames, Khoma, Amorphis och Volbeat; och Storsjöyran i Östersund som försöker kittla sinnena med Crucified Barbara, Dream Evil, Avatar och, förstås, Europe – stadsfestivalernas grundskydd, musik för alla väder och alla åldrar.

Det finns med andra ord en del att ta ställning till i år. Valmöjligheterna tornar upp sig. I dag är livemusik så vanlig i skog och mark att den är på väg att bli en del av faunan. Är man ute och plockar bär är det nästan troligare att höra John Fogerty yla än det är att stöta på en hare.
Så skåda, musiksamhällets Big Bang.
Och slakten av en spargris.

Publicerad i Dagbladet den 19 juni.

Veckans recension: Setherial

2010-06-13T11:03:00.001+02:00

Setherial
”Ekpyrosis”
(Regain Records)
Betyg: 4

Det är på något sätt ganska passande att ”The devouring eye” inleds med marschtrummor. Veteranerna i Sundsvallsbandet Setherial ägnar sig inte åt black metal som stryker runt i skuggorna och väser, det vill säga musik som hellre betonar mellanrummen i musiken, det som inte sägs, det oformulerade som väcker obehag just därför att det saknar form och konkretion.
Nej, ”Ekpyrosis” är snarare black metal som blåser till strid och som ger order om att avfyra ett pilregn av eld mot lyssnaren. En flerfrontsattack av distorsion, blodgurglande läten och en rytmsektion som skenar likt ett kavalleri över slagfältet. Anfallet är noga planerat, precisionen i ljud och framförande är snudd på förbluffande och har lånat drag av både Dark Funeral och Lord Belial.
Mer segerviss än så här blir knappt black metal 2010.
Nu får vi hoppas att krigsherrarna återerövrar hemtrakterna med några spelningar till hösten.

Veckans recensioner: Watain + Mortalicum

2010-06-08T10:34:00.002+02:00

Watain
”Lawless darkness”
(Season Of Mist)
Betyg: 4

Allvar kan vara obehagligt. Eller hur? Det är därför man i Watain söker ett tecken på att det hela är ett skickligt regisserat teaterstycke. När de släcker lampan i replokalen – som egentligen är en bunker – och går hem för dagen vill man kanske tro att de hänger av sig sin bandpersona så fort de kommer innanför dörren.
Det är förstås fel. Watain tar sin konst på stort allvar. Så stort att det dikterar vardagens villkor, att det sipprar in i ens tankesätt och definierar en som person. Uppdelningen mellan verk och person är i det här fallet mest av akademiskt intresse.
För ett band som söker sig till någon slags universell essens, en ”kaotisk urkraft”, där det handlar om att smälta ned sig själv och låta jaget rinna ur den gjutform som är sociala och kulturella normer, är ”Lawless darkness” en relativt konventionell black metal-skiva. Och relativt publiktillvänd också.
Med det inte sagt att den är banal. Tvärtom. Även om man inte hör att det är en kaotisk urkraft Watain släpper lös och manifesterar på sitt fjärde fullängdsalbum är det omöjligt att inte gripas av den övertygelse och passion som varenda ton och stavelse skälver av. För att inte tala om melodierna som får en att tro att man hallucinerar.
”Lawless darkness” är antagligen den bästa solskyddsfaktorn du kan köpa i sommar.

Mortalicum
”Progress of doom”
(Metal On Metal Records)
Betyg: 3

Skivan är inspelad som en demo. Och det hörs. På ett sätt gillar jag det också, för det gör musikens ytor mer obearbetade. Mellan gitarrerna är det lite skrovligt och här och där sticker en rostig spik upp. Det metalliskt klingande ljudet har börjat ärga.
Kort sagt hör man att det är människor – med både brister och förtjänster – som har spelat in debutskivans tio låtar.
Till saken hör också att det som Sundsvallsbandet presenterar är tung heavy metal i 70-talskostym, där den ödesmättade pendelrörelsen från en kyrkklocka agerar taktpinne. Dra en rät linje från Black Sabbath, vidare över Spiritual Beggars och Grand Magus, och du hamnar till slut i Mortalicums replokal.
Om Henriks sång landar lite snett ibland och vissa låtar känns ofärdiga har jag glömt det när det avslutande eposet ”Damnation of the soul” klingat av och lämnat en med visuella ekon av något bortomvärldsligt.
Jag ser redan fram emot nästa skivsläpp.

I en verklighet långt, långt bort... Eller: i huvudet på Cronenberg

2010-06-08T01:02:00.003+02:00

Eftersom jag inte har något vettigt att skriva om för tillfället ger jag er i stället en trailer till David Cronenbergs "Naked Lunch" (1991), baserad på William S Burroughs roman med samma namn. Cronenberg och Burroughs är förstås en giftig blandning. Hela filmen är ett hallucinatoriskt mishmash, lika svår att beskriva som den är omöjlig att förklara. Det var ett tag sedan jag såg den nu, men scenerna sitter kvar som ärr i minnet. Delvis för att den är så udda, stundtals på gränsen till utstuderat konstig, delvis för att bildspråket och stämningen går in under huden ("under huden" förresten - en stapelvara i kritikers vokabulär). Det är en sådan film som bara blir ännu mer obegriplig av analys och tolkning. Lite som Burroughs-romanen "Den mjuka maskinen" som är ett hopklipp - den s.k. cut-up-tekniken - av slumpmässigt valda texter. Om det finns någon mening i boken är den en (o)lycklig slump. Man får med andra ord försöka distrahera alla rationella tankar och låta filmen bearbeta sinnena efter eget skön.

Siouxsie Sioux - stranger than life

2010-06-05T16:50:00.002+02:00

Vad ska man med regi till när man har en huvudrollsinnehavare som är ett drama i sig? Siouxsie Sioux rörelsemönster är en studie i mänsklig gränslöshet. Hennes dans är snarare en psykiatrisk diagnos, någonstans mellan "A clockwork orange"-Alex yvigheter och en harlekin (om än utan pinglor). Känslan av att vad som helst kan hända gör det omöjligt att slita blicken från skärmen. Det är lite som den här (länk) klassiska scenen. Siouxsies armar rör sig som väderkvarnar, runt, runt, som om de levde ett eget liv, i en koreografi som inte godkänts av "Idol"-juryn. Och låten behöver förstås ingen närmare beskrivning. Det ostämda pianot i slutet är egentligen bara en stegring av den allmänna stämningen i låten: en knarrande mystik, en urledvridning av tillvaron. Nog med ord, lyssna, njut och förhäxas.

Ett ode till burkskrattet

2010-06-04T16:47:00.004+02:00

Läser i DN att Rue "Pantertanter" McClanahan trillat av pinn, 76 år gammal. För mig är hon själva sinnebilden av en tv-genre som försvann ned i glipan mellan 90- och 00-talet: den mysiga sitcomen. Den som "Vänner" drog med sig ned i graven. Nu sitter jag inte och sörjer frånvaron av nya "Huset fullt", "Fresh Prince i Bel Air", "Pang i plugget", "Lugn i stormen" och ja, "Pantertanter". (Däremot, inom parentes, saknar jag "Skål", "Frasier" och "Seinfeld".) Det jag kan sakna, om något, är den mer anspråkslösa formen: Här har ni ett vardagsrum, till höger hittar ni köket och i bakgrunden en trappa/dörr till sovrummet. Man visste var man hade sakerna. Saknades en vas i inredningen kände man sig direkt illa till mods. Vart är världen på väg, egentligen? Dessutom var det skönt att studiopubliken med sina ljudliga skratt identifierade alla roligheter åt en. På så vis kunde man låta ens inre skärmsläckare gå igång och spara en del energi. Det var som en avslappningsövning. Hypnotiskt enkelt. Man behövde aldrig känna sig dum, för i regel var skämten mer begripliga än en pekbok. Bara en snedtändning på dikter av Tristan Tzara eller en lsd-tripp var giltiga förklaringar till varför man misslyckades med att ta lyra på skämten som slogs ut från dumburken.

På tal om enkel humor (eller snarare tarvlig/lumpen/solkig) fick Fredrik Granbergs kriminalserieparodi "Kommissarie Späck" en 2a av Fredrik Strage i Dagens Nyheter. Min fråga: Vem förde över pengar till ditt bankkonto, och hur mycket? Man börjar ju ana ugglor i mossen när han jämför Granberg med John Belushi. Det är som att jämföra Europshopper med tre stjärnor i Michelinguiden (eller ja, två i alla fall). Filmen handlar om ett fall med en seriesjälvmördare (...) och kommissarie Späck, Grünvald Karlsson och Irene Snusk har blivit satta att utreda brottet. Låter det kul? I så fall är du en mental rumpnisse. Grattis. Och trevlig helg.

In med humorn i maktens korridorer

2010-06-02T09:00:00.002+02:00

Riksdagsvalet rycker allt närmare.
Sveriges vassaste satiriker står i slagläge och... nej, jag skojar givetvis.
På sin höjd får vi se några fega kalsongryck och utsträckta tungor.

Var är den politiska satiren när man behöver den? Den står och ser cool ut i seriestripparnas rökrutor, förstås. Ett reservat i utkanten av samhället där den kan skälla bäst den vill.
För låt oss inventera utbudet i tv. En gång i tiden hade vi något som hette ”Snacka om nyheter” (och som Kanal 9 senare tinade upp). Det var ett klassiskt panelprogram där deltagarna försökte klämma ur det allra, allra sista ur humortuben.
Så här kunde det låta, på en höft: ”I torsdags sträckte Mona Sahlin ut en olivkvist till sina väljare – doppad i schweizisk choklad.” ”Det skämtet luktar skämt”, kontrade en från motståndarlaget och fortsatte, helt apropå: ”Jag var faktiskt och köpte skor i går och när jag skulle testa storlek 47 visade det sig vara Ingvar Carlsson.”
Inget finlir precis. Snarare slagskott mot öppet mål. Och i tränarbåset står Adde Malmberg och jublar.
”Parlamentet” då? Ja, har man glömt att Fredrik Reinfeldt ser ut som Alfons Åberg och att Anders Borg liknar en roddare till Toto kommer programmet som ett påminnelsebrev på posten. Inte ens Lars Leijonborg blir rädd för den satiriska udden i programmet. Helt enkelt för att det inte finns någon.

Sverige saknar politisk satir värd namnet. Det är bara snabba skratt som gäller här. Att låta ett visst allvar skymta fram är ungefär lika pinsamt som att komma på sig själv med öppen gylf. ”Herregud, hoppas det inte var någon som märkte mitt samhällsengagemang.”
Samtidigt är ”The Daily show with Jon Stewart” ett lysande exempel på att folk faktiskt efterfrågar humorprogram med en djupare klangbotten. Som ägnar sig åt något så otidsenligt som research och kommenterar samtiden. Som till och med klackar in några inlägg i den politiska debatten.
Sedan Jon Stewart tog över programmet 1999 har tittarsiffrorna skjutit i höjden och kritikerna har vänt sina bönemattor mot den allsmäktiga programledaren. Hela 13 Emmystatyetter har det blivit. Ibland räcker det att lyfta fram ren fakta för att skapa humor. På med röntgenblicken och världen framstår som en Monty Python-sketch.

Will Rogers ska ha sagt att det inte är någon konst att vara humorist eller satiriker ”när man har hela statsförvaltningen som arbetar för en”. Det är bara att sätta kniven i valfläsket och se hur tallriken fylls av – förutom en hel insjö av e-medel och konstgjorda tillsatser – idéer och uppslag till allvarligt bra humorsketcher.
Alla drapor som vevas fram ur politikens speldosor, alla floskler som går i repris och slagorden som ekar lika tomt som en schlagerrefräng – det borde vara en komikers motsvarighet till Kalles chokladfabrik. Det är bara att öppna munnen och låta de stekta sparvarna gå ned för landning.
SVT – visa att ni kan producera bättre humor än ”Grillad”!
Och Kanal 9 – återinsätt ”The Daily show” i tablån!

Publicerad i Dagbladet den 2 juni.

Soundtrack till en resa till nattens ände

2010-05-26T00:06:00.004+02:00

Det har varit dåligt med uppdateringar här på sistone. Tack, jag vet. Antar att jag varit upptagen med andra saker, livet till exempel (och Facebook). Precis läst ut "Resa till nattens ände" av Louis-Ferdinand Céline. Ett måste för alla som vet att respektera sig själva. Mer behövs egentligen inte sägas. Vill ni ha en analys av bokens narratologiska strategier eller något mer lärt får jag remittera er till Jonas Thente. Han kan sådant där.

Musik har jag bättre koll på, så här kommer några ord om skivor som för tillfället jobbar skift i högtalarna.

Watain - Lawless Darkness

Förhandssnacket har varit igång länge. En spärreld av spekulationer har dånat genom internetforum och många är det som gått vilse i den tjocka krutröken. När dimmorna nu lättar och de första konturerna skjuter fram kan man konstatera att (1) Watain fortfarande är Watain och att (2) låtarna uppvisar ett djup som en slentrianlyssnare aldrig kommer att bottna i. Jämfört med den mer hitbetonade "Sworn to the dark" är "Lawless darkness" ett, ja, laglöst mörker. Spiraler av komplexitet och ett skapande som inte räds de mer okonventionella vägarna. Fast som sagt, Watain är fortfarande Watain, inte Deathspell Omega. Man behöver inte sitta och dechiffrera musiken. Årets skiva? Får återkomma när - eller om - jag hittar botten. Än finns mycket kvar att upptäcka.

Avantasia - The Wicked Symphony / Angel Of Babylon

Tobias Sammet - arvfiende till uttrycket "less is more". Om det är något han skyr mer än pesten är det arrangemang med smal midja. Nej, det ska vara ordentligt med hull på låtarna. Så mycket späck att dietister avråder från överkonsumtion. Risken för åderförkalkning är stor när man hugger in i det tvådelade eposet "The wicked symphony" och "Angel of Babylon"; två timmar storslagen power metal med en gästlista som snarare påminner om en telefonkatalog: Jørn Lande, Michael Kiske, Russell Allen, Bob Catley, Klaus Meine, Tim "Ripper" Owens, André Matos, Jon Oliva med flera. Håller fortfarande på att smälta den här kaloribomben, men en låt som sticker ut direkt är "Scales of justice". Fantastisk.

Enforcer - Diamonds

Eftersom musiken är tidlös är det kanske lite motsägelsefullt att kalla den old school, men när man lyssnar på "Diamonds" förflyttas gravitationspunkten till 80-talet. Ett maskhål öppnas i tiden och alla tankar sugs in där som genom en vindtunnel. Det är NWOBHM blandat med Exciter och Razor och en rundgång av influenser som legat i träda de senaste 20 åren. "Midnight vice" byter saliv med både "The Ides of Marsh" och "Twilight zone" (Iron Maiden), men "jag kan själv tycka att den mer påminner om bandet Mindless Sinner", inflikar gitarristen Adam Zaars. Mindless... va? Ett obskyrt svenskt heavy metal-band som släppte sin enda fullängdare 1986, så klart. Kvarsittning för alla som tror att Trivium är heavy metal.

Pain Of Salvation - Road Salt One

Om det är något man lärt sig genom åren är det att Pain of Salvation är rastlösa. Eskilstunabandet har smort in sin kreativitet i såpa och är därför lika lätta att fånga som en ål.
På så sätt var det inte särskilt konstigt att de ställde upp i Melodifestivalen med låten "Road salt", vacker som en nyutsprungen blomma, men lika spännande som ett diarium på kommunhuset. Nej, då lyssnar jag hellre på "No way" med sina rottrådar tillbaka till sjuttiotalet, eller på det storslagna musikalnumret "Sisters" som orsakar vild sjögång i bröstet. För att vara Pain of Salvation är det en fluffigt vispad skiva, så för att återställa balansen släpps en syskonskiva i höst som enligt egen utsago ska vara avgjort hårdare. Till dess får vi hålla till godo med den här.

Keep Of Kalessin - Reptilian

Ännu ett band som ställt upp i Melodifestivalen, den norska för att vara mer specifik. Black, death och heavy metal kastas ned i morteln och pulveriseras; hackas ned till så små beståndsdelar att det är omöjligt att veta vad som är vad. Musiken har silats genom så många lager att alla obehagliga klumpar rangerats ut i studion. Precis som med Pain of Salvation är Melodifestivalbidraget, "The dragontower", skivans svagare spår. Bäst är norrmännen när låtarna tillåts släppa ut magen och expandera över alla bräddar/byxlinningar, ligga och jäsa i över 14 minuter som i avslutande "Reptilian majesty" och bli mer romantiska än Verner von Heidenstams dikter.

Deftones - Diamond Eyes

Är det ett sorgearbete? Vanmakt inkopplad i en förstärkare? Alla amatörpsykologer dyker ned som gamar kring "Diamond eyes". För hela bakgrunden, läs det matiga reportaget i senaste numret av Close-Up Magazine. Här klipper jag direkt till slutscenen: basisten Chi Cheng vårdas fortfarande för sitt komatösa tillstånd till följd av en bilolycka i november 2008. Läge alltså att tolka in både det ena och det andra i musiken. Är det då ett sorgearbete? Eller vanmakt inkopplad i en förstärkare? Det är ett utmärkt Deftontes-album, det är vad det är. Bra att förskriva till personer med böjelse för det bitterljuva.

The National - High Violet

Det börjar med att alla - exakt alla - hyllar skivan. Kritikerna slår iväg superlativen så långt att man blir alldeles andfådd. Då kliver Andres Lokko in på arenan och vädrar morgonluft. Som en haj som får vittring på blod på flera mils avstånd kan detta kulturjournalistiska högdjur få syn på en möjlighet att vara trotsig ända från sitt Notting Hill-näste i London till Sverige. Följaktligen suckar han högt, himlar med ögonen och konstaterar att "High violet" är sååå april 2010. Urbota omodernt. Råkar man däremot vara så banal att man gillar bra musik för att den är bra, ja, då kan man runda den här diskussionen och ägna tiden åt att lyssna i stället.

Rhapsody Of Fire - The Frozen Tears Of Angels

Ni läste rätt. Skivan heter "The frozen tears of angels". Okej, vi tar en skrattpaus på en gång... Bra, har alla tömt gallblåsan nu? Rhapsody Of Fire blåser som vanligt på med full effekt och får varenda säkring att gå. Tiotusen watt dramatik rätt in i hjärtat. Drakar flyger högt, trollkarlar ser bekymrade ut och änglar, ja, de gråter frysta tårar, uppenbarligen. Trots det - eller tack vare, om man tilltalas av bilden - är det en i stunder riktigt bra skiva. Särskilt "Sea of fate" och "Crystal moonlight". I en låt som "Reign of terror" påminner det nästan om Ensiferum. Har svårt att avgöra om det är positivt eller negativt eller enbart märkligt.

Kungen är död - länge leve minnet av honom

2010-05-22T16:34:00.006+02:00

En liten man med en stor röst.
Det är så historien om Ronnie James Dio börjar.
I söndags tog sagan slut.

På kvällen den 16 maj blev allting svart. Det var som om någon kommit åt strömbrytaren. Alla färger slocknade. Svart, bara svart.
Ronnie... död.
Jag minns hur den inre temperaturen rasade. Frosten spred sig i kroppen, tankarna fastnade i skaren.
Ronnie James... död.
Det var precis efter "Parlamentet" på TV4. Livet kändes lätt, vägde inte mer än ett vardagsbekymmer. Och så kom beskedet som fick tiden att stanna.
Ronnie James Dio död.
Åsknedslag.
Känsloavbrott.

Ska man börja förklara vad Dio betytt för hårdrocken måste man ta till så tunga ord att ni läsare skulle få ryggskott av att lyfta upp tidningen från hallmattan. Hans livsgärning går inte att sammanfatta i en krönika. Det vore idiotiskt att ens försöka.
Man kan lyfta fram att han ersatte Ozzy Osbourne i Black Sabbath 1979 och släppte två skivor - "Heaven and hell" (1980) och "Mob rules" (1981) - som för alltid kommer att hänga i hårdrockens Louvren och utstråla samma självklara mystik som Mona Lisa.
Man kan påpeka att hans år med Ritchie Blackmore i Rainbow (1975-78) reser sig som ett monument ur det förflutnas dimmor. En prestation så stark att den sträcker sig in i evigheten, och bortom. Låten "Stargazer" är för alltid intatuerad i mitt hjärta.
Man kan framhålla hans exempellösa framgångar som soloartist. Eller att han introducerade det numera klassiska djävulstecknet (en knuten näve fast med lill- och pekfingret spretande i luften).
Allt det kan man med rätta tillskriva Ronnie James Dio, som ofta kallades den lilla mannen med den stora rösten. Det är bara alltför lätt att smycka honom i ord mer gnistrande än ädelstenar och tända ett gudomligt sken kring hans hjässa.
Men, i alla hyllningar och griftetal, i alla himlastormande känslor, är det viktigt att komma ihåg att han framför allt var djupt mänsklig. Alla som träffat honom säger samma sak och det är att han var snäll och ödmjuk.
Jag fick själv erfara det när jag för fem år sedan intervjuade honom över telefon. "Fråga på du bara, jag har inte bråttom", skrattade han hjärtligt när jag försynt undrade om den utmätta tiden var slut. Det var sådan han var, generös med både sig själv och sin tid.

Förra fredagen, knappt 40 timmar före dödsbeskedet, pratade jag med Dios nära vän och kollega Geezer Butler. Han var då på väg till sjukhuset för att se till sin cancersjuka kamrat. Jag förstod på det han sa - och sättet han sa det på - att slutet var nära.
"Jag kan inte begripa att det som händer faktiskt är på riktigt. Som det är nu kan jag inte fortsätta med mitt liv. Allt som upptar mina tankar är han, och det gäller för alla i bandet", sa han.
Menar du att det inte finns några ljuspunkter alls, undrade jag.
"Nej", konstaterade han. "Nej."
Fyrtio timmar senare blev allting svart.

Publicerad i Dagbladet den 22 maj.

Intervju med Geezer Butler

2010-05-21T16:19:00.004+02:00

Ursprungligen var det tänkt att jag skulle prata med Black Sabbath/Heaven & Hell-basisten Geezer Butler om den "Classic albums"-dokumentär som ges ut nu i juni. Så var det sagt. Och som den gentleman han är ringde han också upp mig på överenskommen tid. Det trots att han befann sig i emotionell kris. För knappt fyrtio timmar senare drog hans nära vän och kollega Ronnie James Dio sitt sista andetag. Död i cancer vid 67 års ålder...

Här kan ni läsa intervjun med Geezer Butler.

Vila i frid Ronnie James Dio (1942-2010)

2010-05-16T21:28:00.002+02:00

Välbehövligt tankerum i tv-tablån

2010-05-05T12:38:00.004+02:00

Tänk dig ett tv-program där tankarna tillåts ta plats och där resonemangen skickas runt ett bord, från mun till mun, och sakta mognar till insikter.
När nyhetsstormarna river som värst erbjuder "Annas eviga" en halvtimmes lä.
Public service i sitt esse.

Dagens medieklimat är rena drivhuset. Alla idéer odlas fram med konstgödsel så att de så snabbt som möjligt kan skördas och användas som foder till den försoffade publiken. Ingen har tid att vänta. Klockan tickar och rastlösheten pickar. Den som skriker högst får ordet (oftast en man i hornbågade glasögon som tror sig veta allt för att han har en massa universitetspoäng; sin naturliga häckningsplats har han i "Debatt" och "Kvällsöppet med Ekdal").
Därför känns det extra skönt med ett program som "Annas eviga". Här bryts och byts reflektioner kring ett bord. Tonen är för det mesta lågmäld, rödvinet skvalpar i glasen och Anna Lindman Barsk låter diskussionen guppa runt, ibland på djupt vatten, ibland alldeles vid strandkanten.

"Hur tänker ni kring det?", undrar hon. En rätt bra fråga i sammanhanget eftersom de inbjudna gästerna har en fallenhet för just det, att tänka. Det rör sig om mer filosofiska frågeställningar som inbjuder till eftertanke och självrannsakan: Måste man förlåta för att kunna gå vidare? Eller är det rentav en kränkning mot offret? Finns det något samband mellan religion och maktmissbruk? Hur talar man med barn om döden?
Det är ämnen där svaren måste resoneras fram och där till och med experterna vacklar i sina åsikter. Argumenten smashas inte in som fallet ofta är på andra håll i tv-tablåerna. Sedan kan det förstås bli lite väl trevande ibland, som i rundabordssamtalet om religion och maktmissbruk mellan Elisabeth Ohlson Wallin, P.C. Jersild och Åsa Waldau. Elisabeth verkade ha en fobi för sammanhängande meningar och Åsa satt mest och var sig själv. Alltså lite otäck.
Men av de sex avsnitt som hittills televiserats (söndagar 18.30 på SVT2) har de flesta bjudit på en intellektuell krispighet, lite al dente i stället för den kladdiga underhållningspuré vi blivit så vana vid. Det är precis sådant här Sveriges Television ska producera: program som ger blanka fan i de senaste tittarsiffrorna.

Det är också glädjande att litteraturmagasinet "Babel" utökats från 30 till 60 minuter. Därmed hinns fler intervjuer med och samtalen behöver inte schasas fram. Daniel Sjölin är som alltid en bra programledare och förenar kunnande med livligt engagemang. Om det är något att störa sig på hos honom är det hans kryperi: han berömmer nästan sina gäster till rodnad. Ett lite mer nyktert och neutralt förhållande vore helt klart att föredra.

Publicerad i Dagbladet den 5 maj.

Veckans recensioner: Negură Bunget + The Ocean

2010-04-25T18:04:00.003+02:00

Negură Bunget
"Vîrstele pămîntului"
(Code 666)
Betyg: 4

Rumänska Negură Bunget har stått upp till halsen i lovord de senaste åren. Så gott som varenda recension har haft en krämig fyllning av superlativ. Särskilt senaste skivan "Om" (2006) fick kritiker att tala om en milstolpe inom black metal.
En hel del har hänt sedan dess. Förra året lämnade tre medlemmar bandet och reinkarnerade sig som Dordeduh. Kvar stod visionären Negru. Han bestämde sig för att fortsätta, och det beslutet kan man inte gärna invända mot när "Vîrstele pămîntului" radar upp det enda goda argumentet efter det andra, låt för låt.
Negură Bunget - som betyder mörk dimmig skog - är inte vad jag skulle kalla ett svårlyssnat band. Däremot begär de ens tålamod i pant. Låtarna leker kurragömma med konventioner, tar skydd bakom stora ljudkulisser och rör sig i obanad terräng med xylofon och träblåsinstrument. Black metal är med andra ord en alldeles för trång beteckning för det här bandet.
Vad är det då? En upplevelse, det är vad det är.

The Ocean
"Heliocentric"
(Metal Blade)
Betyg: 3

The Ocean är ett band jag gärna kallar utforskande. Gränserna är som ett rev av flytbojar. De guppar runt och låter sig flyttas omkring, allt beroende av musikens lufttryck, yttemperatur, textur, siktdjup.
Med andra ord, bandnamnet ger en alla nycklar man kan tänkas behöva för att förstå sig på "Heliocentric" (som för övrigt är första delen i ett större tematiskt verk, andra delen "Anthropocentric" släpps i oktober).
I en låt som "Ptolemy was wrong" rör sig cirklarna långsamt utåt, som ringar på vattnet, och blir till en vågskvalpande ballad med stillsamt piano, melankolisk sång och fläktande stråkar. Som kontrast har vi "Firmament" där de tunga gitarrerna river i seglen och trummorna piskar upp havets vrede. Då påminner det mer om en egenfiltrerad blandning av Cult of Luna, Neurosis och Isis. Postrock och metal, med progressiviteten som hävstång.
Utforskandet fortsätter.

Den moderna familjen i en skrattspegel

2010-04-07T12:00:00.000+02:00

Världsekonomin går på knäna.
Samtidigt strosar den amerikanska tv-industrin visslande vidare med rak rygg och hög svansföring.
Senaste succén heter "Modern family".

I USA har komediserien fått ett följe på omkring tio miljoner människor. Det är i klass med den kritikerrosade "The office" som alldeles uppenbart inspirerat "Modern family"-skaparna Steven Levitan och den sexfaldigt Emmybelönade Christopher Lloyd, främst känd som manusförfattare till "Frasier".
Ett osynligt team av dokumentärfilmare tränger in i hjärtat i en välmående villaförort och tar rygg på tre familjer som försöker tälja till sin vardag så den ryms inom dygnets tjugofyra timmar. Det känns som en hybrid mellan "The office", "Arrested development" och - för att ta en aktuell svensk motsvarighet: Felix Herngrens "Solsidan".

Här finns rollfigurer som inte riktigt får plats i mallen för det normala. Som har karaktärsdrag som spiller utanför den schabloniserade bilden av en redbar medelklass. Phil Dunphy (spelad av Ty Burell) är en trebarnspappa som inte riktigt vet vad som är fram och bak på föräldrarollen och som därför hängt undan den i garderoben.
I stället har han iklätt sig rollen som kompis - en farsa som fyller sitt ordförråd med kryddig hiphopslang för att visa att han minsann hänger med. "I'm the cool dad, that's my thang", berättar han rakt in i kameran. Makan Claire Dunphy, i fantastisk gestalt av Julie Bowen, gör sitt bästa för att ge barnen en god uppfostran, men blir ständigt påmind om att hennes auktoritet är på väg mot konkurs. "If Haley never wakes up on a beach in Florida half-naked, I’ve done my job", konstaterar hon.

Parallellt får vi även följa Mitchell Pritchett och Cameron Tucker, ett homosexuellt par som precis adopterat ett barn från Vietnam. I det allra första avsnittet, som har premiär nästa fredag på TV4, ser vi Cameron i en scen som ackompanjeras av låten "Circle of life" från "Lejonkungen", och det är så roligt att humorskalan nästan måste graderas om.
Till sist har vi även Jay Pritchett (Ed O'Neill från "Våra värsta år") och hans betydligt yngre fru Gloria. Från ett tidigare äktenskap har Gloria också den elvaårige sonen Manny, en brådmogen kille som skriver kärleksdikter och som alltid har en snusförnuftig kommentar på tungspetsen. "I'm qutting football, it's a game for children", anmärker han.

Som ni förstår är inte upplägget särskilt originellt och det är inte heller nödvändigt. "Modern family" är på sätt och vis en lyckad uppdatering av 80-talsserien "Fem i familjen"; situationer som blir humoristiska när relationsband spänns för hårt och slår tillbaka som små gummisnoddar.
Tjugofyra avsnitt är redan inspelade och tv-bolaget ABC meddelade tidigare i år att de lagt in en beställning på ytterligare en säsong. Återstår att se om den får lika stort genomslag i Sverige. Hoppas det.

Publicerad i Dagbladet den 7 april.

Utcheckning från den gråa vardagen

2010-04-05T14:21:00.003+02:00

Om några timmar sitter jag på en buss ned mot Arlanda. Slutdestinationen är det ni ser ovan. Guatemala. Berg och djupa dalar, Stilla Havet och Karibien, korruption och fattigdom och postkolonialt haveri. Allt i samma bytta. Själv hoppas jag kunna stryka längs med samhällets solsida, på ett klassiskt turistmanér, och låta den landstingsanställda sjukvårdsrådgivarens ord vara lag: "Om du avstår från oskyddat sex och smutsiga kanyler behöver du inte vaccinera dig mot hepatit b för din vistelse." Jag vet vad ni tänker: trist att behöva avstå smutsiga kanyler. Nåväl, det finns ju andra nöjen kvar: låta sig bitas av en rabiessmittad hund, däcka ute i djungeln och bjuda in malariabärande mygg på fest, och så vidare.

Även bloggen tar semester under de kommande två-tre veckorna (utöver en krönika som dyker upp på onsdag). Tills dess kan ni fortsätta stirra på bilden ovan och jämföra den utsikten med den ni har utanför fönstret.

Veckans recensioner: Darkthrone + Crashdïet

2010-04-03T14:44:00.003+02:00

Darkthrone
"Circle the wagons"
(Peaceville)
Betyg: 4

Min första skiva med Darkthrone var "Panzerfaust" (1995). Då handlade texterna om permafrost och vargavinter och fjällvandringar. Musiken var black metal i ohyvlad produktion. Disten fastnade som flisor i öronen.
Femton år senare sjunger de eviga parhästarna Nocturno Culto och Fenriz om hur det är att jobba på posten: "21 years of minimum wage / Got no problems with manual labour"
Nog alltid har norrmännen ömsat skinn på vägen. Titeln på en tre år gammal mini-cd förklarar vad det handlar om: New wave of black heavy metal. Alltså: heavy metal i stället för bister black metal.
Fenriz samlande på obskyr 80-talshårdrock (Manilla Road, Heavy Load, Cirith Ungol) ringlar sig som en spottkobra genom skivans nio spår och bildar ormgrop tillsammans med rå proto-thrash, crustpunk och - någonstans i bakgrunden, som en osalig ande - lite black metal. Darkthrone-puritaner himlar med ögonen. Själv går jag ned på knä och dyrkar.

Crashdïet
"Generation wild"
(Gain)
Betyg: 4

Tre skivor och tre olika sångare. Stockholmska Crashdïet har gått många ronder i ringen mot missödet. På "Generation wild" reser de sig upp på nio och får snart igång fotarbetet igen. Första riffet i första låten, "Armageddon", är en högerkrok som får en att tappa andan. Därefter står man som en slagpåse och försöker blockera den ena låten starkare än den andra. Tio låtar och fyrtio minuter senare har man så mycket blodsmak i munnen att man kan öppna en blodcentral.
Crashdïet är verkligen i toppform och flera av låtarna - "Down with the dust", "Save her", "Generation wild" - har lackerats med en tidlöshet som får dem att kännas som moderna hårdrocksklassiker.
Gillar man stora arenarefränger, svettiga melodier, tuperade hår och ja, 80-talet i största allmänhet, vill man inte missa den här skivan.

Låt oss prata om Carl Jung och jakten på universums mittpunkt

2010-04-03T13:29:00.006+02:00

Vad händer om man barrikaderar sig i en stuga ute på landet med en trave Katharine Hepburn-filmer, filosofiska traktat av Carl Jung och en vag idé om att göra en "musikalisk resa i djupled"? Heter man Melissa auf Der Maur slutar det med ett multimedialt fyrverkeri som tar rygg på "en ensam kvinna, en symbol för det universellt kvinnliga, som transcenderar genom landskap, tidszoner och dimensioner i jakt på universums mittpunkt och kraften som öppnar vägen till alltings början."

Jag skojar inte. "Out of our minds" heter projektet och är ett konceptuellt verk som omfattar ett fullängdsalbum, en kortfilm och en serietidning. I kommande numret av Close-Up Magazine kan du läsa min intervju med denna fascinerande kvinna - före detta medlem i det Courtney Love-frontade bandet Hole och inhyrd sessionsmusiker i The Smashing Pumpkins. Om hon också har examen från förnämliga konstskolor? Gissa.

Skivan är inget annat än fantastisk och är ett måste för alla som vill leva ett drägligt liv. På Spotify kan man simulera denna astralresa till universums mittpunkt. Och med tanke på att man knappt vet vad som är upp och ned och fram och bak i Melissas värld (på ett alltigenom positivt sätt ska tilläggas) känns det helt naturligt om ni börjar med skivans avslutande spår, "1000 years", som smyger igång om ni klickar här.

Ett par klipp som gör långfredagen mindre lång

2010-04-02T13:50:00.001+02:00

Häromdagen skrev Andres Lokko en krönika om den alldeles förträffliga komikern Jim Gaffigan. Det fick mig att börja rota i hans digra katalog av humoristiska hole-in-ones. På samma sätt som Jerry Seinfeld hittar han sin humor i det triviala: bacon, paj, våfflor... ja, det mesta har med mat att göra. "I had some food earlier. Have you ever had some food? It's good."

Självklart har han också gjort en ketchup-rutin:

Avslutningsvis: I förra veckans "Babel" på SVT gjorde estradpoeten Bob Hansson en intervju med ingen mindre än Martin "Yeah yeah, wow wow" Svensson. Ett måste att se, särskilt Martins avslutande råd till alla blivande poeter: "Det är bättre att göra än att inte göra." Se klippet här.

En introduktion till musikgenealogi

2010-03-27T10:42:00.003+01:00

Utan Elvis Presley ingen rock'n'roll, säger någon.
Hallå, Muddy Waters då, tjoar en annan.
Och så pågår diskussionerna ända tillbaka till en neandertalare som jordstampar sitt golv.

Det är sällan meningsfullt att tala om början och slut. Historien är ett flöde, strömmar som rör sig mellan tid och rum. En process som aldrig upphör. Därför är det svårt - och enligt många felaktigt - att säga att Elvis Presley var den första rock'n'roll-artisten. För det är förstås inte så att The King en dag sträckte ut sin arm i luften och fångade en hel musikstil i sin hand. Det är snarare ett evolutionärt förlopp, influenser som flyter samman och isär och blandas på sin väg mot framtiden.
När Elvis 1954 spelade in sina första låtar stod han som en flugfiskare i tidens strömmar och snappade upp influenser. I Muddy Waters "I can't be satisfied" (1947) och Fats Dominos "The fat man" (1949) fanns redan dna:t till rock'n'rollen. Muddy i sin tur hade fått sina idéer genom en injektion av deltabluesens stora namn Son House och Robert Johnson.

"I believe I'll dust my broom", "Crossroad blues" och "Sweet home Chicago" - samtliga skrivna av Robert Johnson och inspelade 1936 - är små frökapslar som spreds för vinden och föll i god jord först när vi stod i foajén till sextiotalet och rocken på allvar reste sig upp som en musikens fruktbarhetsgud. Den mytiske bluesmannens arv började alltså sippra ut först trettio år senare och ge näring åt en ny generation gitarrister: Jimi Hendrix, Eric Clapton, Keith Richards och tusen andra.
På det här sättet kan man spåra rockmusikens ursprung bakåt i tiden och efter ett tag antagligen hamna hemma hos den där neandertalaren som jordstampar sitt golv i takt och spelar in sina låtar i en papegoja.

Robert Palmer hejdar sig (tack och lov) betydligt tidigare än så i sin kartläggning av bluesen i "Deep blues" - en engagerande redogörelse för hur musikstilen ympades in i den amerikanska södern av från början västafrikanska slavar och hur den började blomstra på de väldiga bomullsplantagerna i slutet av 1800-talet.
Inte heller här är det meningsfullt att tala om en början, ett år noll i bluesens tideräkning. För den som vill utforska musikens rötter är däremot Charley Patton (1891-1934) en bra utgångspunkt. Därifrån kan man bekvämt göra utflykter till Lead Belly (1888-1949), Blind Lemon Jefferson (1893-1929) och Big Bill Broonzy (1898-1958).

Några av mina personliga favoriter är annars Blind Willie Johnson (1897-1945), vars sång är så robust att stämbanden borde vara täckta av bark; Skip James (1902-1969) som fått något av en renässans tack vare filmen "Ghost world" och vars låt "Devil got my woman" får känslorna att stegra upp på bakbenen; Tommy Johnson (1896-1956) som ska vara den första som odlade myten om att ha sålt sin själ till djävulen i en vägkorsning, något man är benägen att tro när falsetten i "Canned heat"/"Cool drink of water blues" kryper fram ur sitt bakhåll och skickar ilningar genom kroppen.
För några veckor sedan visste jag inte ens vem Tommy Johnson var, men efter att ha läst Robert Palmers lysande "Deep blues" är jag helt frälst och kan säkert rabbla minst tio bluesartister som heter något med Blind (utöver redan nämnda Blind Blake, Blind Willie McTell, Blind Boy Fuller etc). Så, mina damer och herrar, exakt så, ska riktigt god musikjournalistik fungera.

Publicerad i Dagbladet den 27 mars.

Veckans recensioner: Scorpions + Alcest

2010-03-27T10:37:00.002+01:00

Scorpions
"Sting in the tail"
(Sony Music)
Betyg: 3

"I was born in a hurricane", försäkrar sångaren Klaus Meine i öppningslåten "Raised on rock". Över huvud taget verkar han mån om att vifta med sitt äkthetsintyg: se här, jag är 24 karat rock'n'roll! I låten "Let's rock!" eldar han på med orden "let's rock, let's roll" och i "Spirit of rock" lovar han att "the spirit of rock will never die" eftersom rock är som "a rock in the ocean". Orkar man med ytterligare lite rock finns även låten "Rock zone".
Tonen är med andra ord en aning desperat på "Sting in the tail". Antagligen för att det är deras sista någonsin. Stundens allvar ligger som en snara kring halsen, karriären passerar revy. Vill vi bli ihågkomna som några seniga sextioplussare som visslar om förändringens vindar mellan rotfyllningar och guldkronor eller som ett dygnetruntöppet hårdrocksparty där lösenordet är "hey, hey" och "yeah, yeah"?
Självklart vill Scorpions - som är goda för över 100 miljoner sålda skivor - vara det där hårdrockspartyt som virvlar fram som en tornado. Och det är jag glad för. För om man blundar för alla klichéer är "Sting in the tail" en gedigen rockskiva och en värdig målgång på en imponerande lång (45 år!) karriär.

Alcest
"Écailles de lune"
(Prophecy Productions)
Betyg: 5

En del musik känns det nästan som en skymf att försöka beskriva. Man vill inte grumla upplevelsen med en massa profan prosa. Smitta den med tomt skramlande klyschor och referenser som på sin höjd kan lokalisera känslan till ett större område.
Så känner jag inför Alcest, ett franskt enmansband som med "Écailles de lune" är aktuellt med sitt andra fullängdsalbum. Om jag säger att musiken är en blandning mellan shoegazepop av modell My Bloody Valentine, black metal i Ulver-anda, och Kent så krymper jag intrycken för att de ska få plats i språket. De måste böja sig för att över huvud taget komma in i en meningsbyggnad.
Egentligen är en låt som "Écailles de lune (part II)" så mycket mer än shoegazepop, black metal och Kent (gitarrerna i "Percées de lumière" har gått i lära hos "Du & jag döden"). Om det inte vore just en tomt skramlande klyscha hade jag sagt att summan är större än delarna. I brist på ord kan vi kanske kalla det musikalisk alkemi.
Debuten "Souvenirs d'un autre monde" minskade avståndet mellan smala indiepopmoguler på Pitchfork och högljudda hårdrockare på Kerrang. I och med "Écailles de lune" borde alla gränser vara upplösta.

Veckans recensioner: Serj Tankian + Armored Saint

2010-03-20T16:51:00.003+01:00

Serj Tankian
"Elect the dead symphony"
(Reprise/Warner)
Betyg: 3

Vad säger det egentligen att Serj Tankian spelar in ett livealbum med Aucklands filharmoniker? Det säger att allt är i sin ordning. Att jordaxelns lutning fortfarande är tjugotre komma fem grader och att mänskligheten fortsätter sin resa i det motsatta körfältet, alla varningsskyltar till trots.
System of a Down-kändisen har byggt en hel karriär på att vara oförutsägbar och att förvalta - och förränta - idéer som de allra flesta skulle överge på planeringsstadiet. Det är därför man nickar snarare än höjer på ögonbrynen när en skiva som "Elect the dead symphony" trillar ned i ens knä.
Här skalar han av låtarna från sin solodebut, låter rocken - bildligt och bokstavligt - falla till marken och lindar i stället in låtarna i pampiga stråkarrangemang. En låt som "Honking antelope" lyfter verkligen i de nya klangrymderna, medan andra nummer känns beskurna. Serjs sång, som vanligtvis är gnällig i positiv mening, slår ibland över och närmar sig det enerverande när han inte får magstöd av larmande gitarrer och en stadig rytmsektion.
Fast låt inte det avskräcka er. "Elect the dead symphony" är något så ovanligt som en liveskiva som faktiskt berikar och vitaliserar originalversionerna.

Armored Saint
"La raza"
(Metal Blade)
Betyg: 3

Armored Saint är ett band som följer sitt eget inre urverk, synkroniserad med Skalmans mat- och sovklocka verkar det som. Sångaren John Bush (mer känd från Anthrax) och basisten Joey Vera, som tillsammans skrivit rubb och stubb på "La raza", vaknar ur sitt kreativa ide vart tionde år. Däremellan gissar jag att de äter och sover (och spelar med Anthrax respektive Fates Warning, förstås).
På sätt och vis är det lovvärt att de bara öppnar munnen när de har något att säga. Med "La raza" får man känslan att de faktiskt gjort det album de själva vill, ljudisolerat sig från omvärlden för att få in sina egna inre frekvenser. På gott och ont, ska sägas.
"La raza" ger i stunder ett rätt splittrat intryck. Mellan det mäktiga heavy metal-riffet i avslutande "Bandit country" och den banalt punkrockiga refrängen i "Little monkey" är det svårt att sätta en söm. Det är bara att acceptera revan i de medelålders männens hårdrocksskrud antar jag.
Syns igen om tio år.

Senaste nytt: Charlie Chaplin är inte rolig

2010-03-13T11:43:00.004+01:00

Humor är en färskvara brukar det sägas.
Det är därför en film som ”Göta kanal 3” luktar så illa.
Och det är också därför en legend som Charlie Chaplin är gravt överskattad.

För ett par månader sedan såg jag ”Stadens ljus” (1931) för första gången. En film som är så klassisk att förståsigpåare världen över börjar dregla och tala i tungor så fort någon andas namnet. Charlie Chaplin är helt enkelt en helig ko.
På sajten Filmtipset.se berättar folk om hur de satt klistrade framför filmen och nästan kiknade av skratt. Om det stämmer är de solsystemets mest lättroade människor. Jag ser framför mig personer som ligger dubbelvikta i svåra krampanfall av en Norgehistoria. Som behöver intensivvård efter att ha läst en sida i ”Berts fräckisar”.
För helt ärligt, ”Stadens ljus” är inte rolig. Historiskt viktig, ja. Men rolig 2010? Verkligen, verkligen inte.

Det här är förstås ett välkänt fenomen. En film som erövrat en klassikerstämpel och adlats av de lärde får inte ifrågasättas. Vördnaden går i arv genom generationer. Kultureliten slår en järnring kring sin relik och den som inte sluter sig till cirkeln hamnar i stället utanför.
Vad som är intressant är att samma kulturelit bara har förakt över till exempelvis den brett folkliga buskisteatern som människor i tusental vallfärdar till varje sommar på västkusten. Skillnaden mellan en Eva Rydberg-fars och en Charlie Chaplin-film är betydligt mindre än vad somliga vill göra gällande. Eller har jag missat något? Kan man dratta på ändan på ett finkulturellt sätt? Givetvis inte. Ändå är Chaplin en symbol för det upphöjda geniet och Rydberg fritt villebråd för vem som helst.

Problemet med komedier som har många år på nacken är att man får syn på skämten långt i förväg. De närmar sig som en epa-traktor med helljusen på och när de väl är framme har man lugnt och stilla hunnit kliva åt sidan.
Okej, de är ute och går på en pir utan räcken, undrar vad som händer... plums.
Själv står man vid sidan av som en observatör: registrerar vad som händer och förstår vad som är tänkt att vara kul, men drabbas inte själv.

Nu finns det förstås humor som är mer tidlös också. Greta Garbo-filmen "Ninotchka" (1939) är ett bra exempel på det. Samspelet mellan Garbo och Melvyn Douglas är i sina bästa stunder fenomenalt. Framför allt den ikoniska restaurangscenen visar att humor inte behöver förlora sin fräschör med åren och bli något som bara filmhistoriker har glädje av. Faktum är att den filmen är mer i takt med samtiden än något som Mel Brooks snytit ur sig (en film som "Det våras för Frankenstein" hör till Teodicéproblemets kärna: hur kan Gud vara god och allsmäktig och samtidigt tillåta sådana styggelser?).

Fast vad vet egentligen jag. Folk går man ur huse för att se "Göta kanal 3" och tycker det är roligt när Janne "Loffe" Carlsson säger "skit på dig" och några semesterfirare blir nedstänkta med vatten. Humor är kanske bara en färskvara för personer med smak.

Publicerad i Dagbladet den 10 mars

Veckans recension: Soreption

2010-03-13T11:40:00.002+01:00

Soreption
"Deterioration of minds"
(Ninetone Records)
Betyg: 2

Sundsvallsbandet Soreption gör absolut inga fel på sin fullängdsdebut "Deterioration of minds". Och det är kanske det som gör att ingenting fastnar. Intrycken rinner av en som vattendroppar på ett regnställ.
Först imponeras jag av intensiteten: trettio minuters death metal som skällande springer runt, runt den amerikanska skolans grundprinciper. Jag hinner tänka Malevolent Creation och Visceral Bleeding innan min uppmärksamhet splittras och kilar iväg åt tusen olika håll. Det här är musik som jag hört så ofta att den smälter in som en del av vardagen, ungefär på samma sätt som jag inte tänker på susandet i köksfläkten.
Därmed inte sagt att det är dåligt. Tvärtom. Det är faktiskt ganska bra. Behagligt, rent av. Soreption är för death metal-fanatikern vad fågelkvitter är för ornitologen.

När Christopher Lee blir gammal blir han hårdrockare

2010-03-02T16:45:00.003+01:00

Christopher Lee i en hårdrocksopera.
Vad sa du?
Christopher Lee i en hårdrocksopera.
Det måste vara något fel med den meningen. Jag förstår inte.

Det ständiga informationsflödet är inte alltid lätt att hantera. Rapporter från världens alla hörn strömmar in varje sekund som en modern syndaflod. Allt blandas samman till en grå sörja som man trycker i sig samtidigt som man håller för näsan.
50 döda i terroristattentat i Pakistan. Hoppet ute för Saab. Kronprinsessan Victorias bröllop kostar miljonbelopp. Lady Gaga ger sig ut på världsturné. Christopher Lee i en hårdrocksopera. Vargjakten uppr...
Vänta här. Vad sa du nu?
När man stannar upp i läsningen för att försäkra sig om att man verkligen såg rätt, då vet man att det rör sig om något spektakulärt. En mening som "Christopher Lee i en hårdrocksopera" väcker en till medvetande, sliter en ur apatins klor.

För de allra flesta är den i dag 87-åriga skådespelaren mest känd som Saruman i Peter Jacksons filmatisering av "Sagan om ringen"-trilogin. Skräckfilmsentusiaster förknippar honom kanske mer med Hammer Film-produktionerna från 50- och 60-talen där han gestaltar den blodsugande greve Dracula.
Nu är det uppenbarligen dags för den adlade åldermannen att ta ton i en hårdrocksopera döpt till "Charlemagne", det franska namnet på den romerske kejsaren Karl den store. Av korta ljudklipp att döma kommer det att bli löjligt högtravande.
Christopher Lee deklamerar saker som "Like the fathers before me / I shall fight for the holy city" och "Thirty years of campaigning consumed / To subject those pagans to Christian rules". Och på en bild tronar han med svärd i hand, kungliga insignier och ett harnesk. Uppsynen är sträng.

Nu är det inte första gången han gör en räd in i hårdrockens förlovade land. Tillsammans med den italienska power metal-truppen Rhapsody har han med vilt galopperande fantasi reciterat sagor om tomtar och troll och sköna prinsessor som fängslats i slottstorn. I den smäktande balladen "The magic of the wizard's dream" (!) sluter han rent av upp vid sångaren Fabio Liones sida för en duett som får Wagner att framstå som en minimalist. Och alla som sett den skruvade kultfilmen "The wicker man" (1973) vet att Christopher Lee inte har något emot att brista ut i sång och böja sina repliker till små melodier.

Ett populärkulturellt orakel som Andres Lokko kan säkert lappa ihop en psykoanalys av det hela utifrån en massa obskyra referenser och ställa en diagnos på vår samtid. Auskultera vår kulturs bultande hjärta. För helt ärligt: när det till och med repeteras för en black metal-opera i norska Bergen med den kontroversiella sångaren Gaahl i en av de bärande rollerna är det dags att ringa 112 och se till att verkligheten får den behandling den behöver för att bli frisk.

Publicerad i Dagbladet den 27 februari.

Veckans recension: Rotting Christ

2010-02-21T23:21:00.002+01:00

Rotting Christ
"Aealo"
(Season of mist)
Betyg: 4

Greklands hovleverantör av riktigt stygg metal, Rotting Christ, är aktuella med sin tionde studioplatta och precis som på föregående giv, den magnifika "Theogonia" (2007), frossar de skamlöst i melodier som är lika enkla som de är hårtslående.
Black-, death- och goth metal flätas samman med den röda tråd som är Greklands kulturarv. En törst efter autenticitet är skivans ledmotiv och det märks inte minst i den jojkande strupsången som återkommer i flera låtar.
Den grekisk-amerikanska avantgardeartisten Diamanda Galás kan också höras i låten "Orders from the dead" där hon bidrar med kusligt mässande medan hon, antagligen, sticker nålar i en voodoodocka och framställer hemliga dekokter. Obehagskrypande.